foto: Stockholms Kulturfestival
Massvis av sexuella trakasserier mot kvinnor utfördes under festivalen We are Stockholm, där polisen inte uppmanade tjejerna att anmäla. Ej heller följde de upp alla de män som avvisades från platsen.
Efter att Dagens Nyheter tagit upp om händelserna på festivalen We are Stockholm för sex månader sedan har Sverige fått en Köln-debatt. För kampen är det viktigt att följa vad Ida Östensson från organisationen Fatta Man (mot sexuellt våld), sade i Aktuelltstudion den 11 januari: ”Om vi börjar söka problemet hos en liten grupp män inom gruppen män kommer vi ingenstans. Det handlar inte om klass, etnicitet, funktionsvariation, läggning, religion – det handlar om kön, vi måste adressera gruppen män”.
En så stor grupp – män – betyder att det är frågan om samhälleliga strukturer. Därför krävs ifrågasättanden även av maktcentran som borgerlig media och polisen, som frågan: Varför kommer detta upp just nu? Radio Stockholm tog upp om övergreppen redan i augusti, men andra medier höll tyst.
Enligt polisens interna rapport var det 170 000 festivalbesökare, 36 anmälningar om sexuella ofredande, 200 unga män avlägsnades under de fem dagarna varav 50 misstänktes för övergrepp, ”företrädesvis flyktingungdomar från Afghanistan”. Fältassistenter på plats ger en annan bild (se faltarbetaren.wordpress.com).
Polisen har gjort bort sig. De uppmanade inte flickorna att göra polisanmälningar och de följde inte upp de avlägsnade våldsverkarna. Dessa män behöver konfronteras av samhället och få behandling för sitt beteende. Istället sammanfattade polisen offentligt det hela med att det hade varit ”lugnt”. Genom att tiga om det sexuella förtrycket görs detta normalt och något vi får leva med. När polisen nu ställs till svars skyller de på antirasismen.
– Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna, sade polischefen Peter Ågren till Dagens Nyheter (DN).
DN och SVT:s Aktuellt försöker sedan bygga vidare på detta genom att fråga om inte polischefen Dan Eliassons twitter för flera år sedan (då chef på Försäkringskassan) om att han spyr när han ser Jimmie Åkesson på TV skulle hämma enskilda poliser idag.
För precis ett år sedan demonstrerade hundratals feminister i Stockholm mot polisens olagliga ”kvinnoregister”. Stockholmspolisen hade registrerat 2 000 kvinnor som anmält våld i nära relationer, ofta med nedlåtande kommentarer. Männen, förövarna, hade alltså inte registrerats, utan offren. Detta synsätt är en av orsakerna till att polisen negligerar sexbrott, att enbart 1 av 5 anmälda våldtäkter leder till åtal. Ännu färre fälls.
2013 avslöjades polisens olagliga register över 4 000 romer – ett utfall av den rasism som färgar polisväsendet (inte varje enskild polis). Det är inte så att personer med invandrarbakgrund kommer lindrigare undan ”rättvisan”, utan precis tvärtom, vilket till exempel den statliga utredningen Är rättvisan rättvis? visade (Jerzy Sarnecki, 2006).
Fatta Man hade ett tält på We are Stockholm och såg att det var för lite resurser på plats. Ida Östensson menar att festivalen behöver pausa och ställa om – göra samtycke till ett tema och bygga säkra rum (Aktuellt den 11 januari). Vad jag själv kommer ihåg från en snabb visit i Kungsan var att det var mörkt och rörigt bland de extremt unga deltagarna, 11-14 år, och att det inte var avspärrat.
Det har låtit på Dan Eliasson som att sexuella övergrepp på festivaler är något nytt, vilket är en total lögn. Inte heller att grupper av män ser på är nytt. På Bråvallafestivalen i somras begicks två våldtäkter (varav en i publikhavet) och ett antal våldtäktsförsök – ändå beskrev polisen den som ”lugn med bra stämning”.
Feminister har länge sagt som det är. Exempelvis delade Ung Vänster ut ett flygblad till män på Bråvalla med enkla råd som ”drick inte alkohol”, ”gå inte ensam”, ”ha alltid telefonen i handen” och ”om du raggar upp någon och vill inleda en relation – vänta tills du är helt säker på att du inte kommer att våldta henne innan du går vidare”, ett suveränt sätt att vända på steken för att visa hur kvinnor vanligtvis skuldbeläggs.
De politiker som utnyttjar trasiga ungdomars sexbrott – där sexismen kan förstärkas av posttraumatisk stress från krig och flykt, av att inte ha någon familj, av att komma från länder där kvinnoförtrycket är stenhårt – de som utnyttjar dessa enskilda handlingar till att hävda att detta måste påverka ”flyktingdebatten” är i själva verket antifeminister som står för splittring och försvagning av den globala kampen för kvinnors rätt till sina kroppar.
