Polisens påhopp mot Palestinarörelsen ett hot mot yttrandefriheten

Den oupphörliga hetsen om påstådd antisemitism som den 11 juli fick polisen att ingripa mot en av de alltid fredliga Palestinademonstrationer som varje lördag hålls i Stockholm med samling på Odenplan var ett tidens tecken på det växande hotet mot demonstrationsrätten och yttrandefriheten. 

Av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Demonstrationens specifika tema var krav på den palestinska chefsläkaren Hussam Abu Safiyas omedelbara frigivning och respekt för internationellt humanitärt skydd för all sjukvårdspersonal i krig och konflikter. 

Under tillslaget som specifikt riktades mot en gatuteatergrupp där personer i sjukvårdskläder och kvinnor med bebisdockor uppträdde tillsammans med en amatörskådespelare i SS-liknande kläder som föreställde Netanyahu beslagtogs en Gazaskylt, vars stil påminner om den vid porten till Auschwitz.

Polisens egen anmälan om hets mot folkgrupp som motiverades med att demonstranterna därmed misstänktes ha jämställt folkmordet i Gaza med Förintelsen och därmed förringa och missakta minnet av denna hade stark uppbackning av både Aron Verständig, ordförande för Judiska Centralrådet, och Svenska kommittén mot antisemitism. I stark polemik mot dessa anklagelser fördömdes tillslaget omedelbart av Dror Feiler, själv en av demonstrationens talare som sedan länge inte bara är språkrör för Judar för israelisk-palestinsk fred, utan också ordförande i European Jews for a Just Peace. 

”Därmed hindrades vi från att med konstnärliga uttrycksmedel gestalta vår indignation över Israels folkmord i Gaza, dödandet av barn, vårdpersonal och journalister samt den pågående etniska rensningen av Palestina”, skriver han i Expressen.

Och vidare på Facebook: ”Att jämföra historiska skeenden är inte att likställa dem, och en stark, provocerande gestaltning är inte hets mot folkgrupp. Gatuteatern riktade sig inte mot judar utan mot Israels förödelse av Gaza och mot missbruket av Förintelsens minne för att rättfärdiga dagens övergrepp”.

Orden ”aldrig mer” måste som Feiler förklarar ”gälla alla människor – inte bara dem som makten för tillfället anser skyddsvärda”.

Demonstrationens tema motiverades av den storm av högerkritik som riktats mot att vårdpersonal i arbetskläder vågat delta i en demonstration utanför Karolinska sjukhuset till stöd för sina gång på gång bombade och dödade kolleger i Gaza och för frigivande av den palestinske chefsläkaren Hussam Abu Safiya, som hålls fängslad utan åtal av Israel. Hur makabert blir det inte att som vissa högerpolitiker och debattörer moralisera över att kollegor demonstrerar i arbetskläder, medan de aldrig med ett ord har kritiserat den israeliska statens massmord på vårdpersonal och civila palestinier. 

Polisens agerande mot demonstrations- och yttrandefriheten ska ses i ljuset av hetsen mot Palestinarörelsen. Att denna också har försvagats en del kan delvis förklaras av att den fortsatta israeliska terrorn i Gaza och den krypande ockupation som pågår av Västbanken har skuggats av kriget mot Iran. Men också av att så gott som ingen av de så kallat ”rödgröna” partiernas politiker eller deras media har vågat delta i demonstrationerna eller annars stå upp mot drevet om påstådd antisemitism. 

Det gäller även Vänsterpartiets ledning, som utan vidare visade sig vara beredd att kasta ut den i Palestinarörelsen så engagerade riksdagsledamoten Lorena Delgado till vargarna och därefter har utrensat ett 25-tal lokala medlemmar som i många fall på ytterst svaga grunder har hängts ut i Expressen som antisemitiska Hamaskramare.   

Vanliga paroller i Palestinademonstrationerna som ”Länge leve motståndet” kopplas av proisraeliska kritiker som ett stöd till organisationer som Hamas och Hizbollah, men är istället ett stöd till den självklara och folkrättsligt accepterade rätt som palestinierna, liksom alla ockuperade folk, har att försvara sig mot ockupationsmakten, inklusive med vapen i hand. 

Den palestinska frihetskampen behöver en ny demokratisk, revolutionär och socialistisk rörelse som står fri och oberoende från alla reaktionära regimer och lokala konservativa för att kunna bygga på den latenta kraften hos arbetare, ungdomar och förtryckta – inte bara i Gaza och Västbanken utan i hela regionen och internationellt, inklusive de idag alltför få men snart fler unga och arbetare i Israel, som kommer att inse den egna regimens återvändsgränd. 

Det är inte hos de iranska, turkiska eller arabiska regimerna eller hos USA-imperialismen och EU som stöd för en nationell, demokratisk och social befrielse kan fås, utan i framtiden hos de arbetare, kvinnor och unga som reser sig mot dessa.

Ett ytterst viktigt stöd för solidariteten med det palestinska motståndet som inte rubbats utgör de unga och gamla med judisk bakgrund som världen runt identifierar sig med parollen Not in Our Name. Att åklagaren Lucas Ericsson snabbt lade ner förundersökningen med motiveringen att det saknas anledning att anta att ett brott har begåtts och att den beslagtagna rekvisitan ska återlämnas beror inte minst på Dror Feilers omedelbara insats för att smula ner argumenten för polisens ingrepp i såväl Aftonbladet och Expressen som Studio Ett.

Men polisens ingripande kan som han också förklarar inte göras ogjord: ”När polisen föregriper rättens prövning uppstår en allvarlig nedkylande effekt på demonstrationsfriheten, yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Att förundersökningen läggs ner är därför inte slutet på frågan – det är början på granskningen av polisens agerande”.

De senaste månadernas absurda försök att klistra anklagelser om antisemitism på vänstern och stödet för Palestina fick också lite oväntat även ett svar i den senaste rapporten från Forum för levande historia, som redovisar att antisemitiska attityder är vanligast bland sympatisörer till Sverigedemokraterna och Moderaterna följt av Kristdemokraterna och med Socialdemokraterna i mitten. De lägsta nivåerna återfanns bland vänster- och miljöpartisympatisörer.

Vi lever i en tid då den extrema högern alltför länge har satt tonen och inte bara Palestinarörelsen utan också alla med invandrarbakgrund, liksom klimat- och asylaktivister, har fått uppleva hur hoten mot våra demokratiska rättigheter kraftigt ökat både internationellt och i Sverige. Det blir utan tvekan också en av de centrala frågorna i Septemberupprorets planer på en ny demonstration utanför riksdagen den 9 september, liksom i de valrörelser som bedrivs av Stockholms Vänsterallians och av Socialistiskt Alternativ i Luleå.