Pride är en protest

Pride är inte bara ett firande utan en kamp som utförs varje dag. Som öppna hbtq+-personer möts vi dagligen av trakasserier, hot och förföljelser över hela världen. Det är nu vi måste minnas våra rötter i protest och slå tillbaka mot den homofobiska och transfobiska retoriken som sprids i ett alltmer högerextremt politiskt landskap. För de som inte kan uttrycka sig öppet behöver vi vara deras röst, och för de som försöker tala i vårt namn behöver vi säga emot. Pride är ett event för alla oberoende av bakgrund, etnicitet eller hudfärg. Vi samlas som en stark gemenskap mot hat.

Av Jonatan Hellstrand // Artikel i Offensiv

Varje år påminns vi igen om styrkan vi har i vår gemenskap, men också om det motstånd och den diskriminering som vi fortfarande möter. Precis nyligen har vi sett det tydligt med terrorattacken på Pridefirandet på Christopher Street Day i Berlin, där en man körde en bil in i folkmassan, mördade en kvinna och skadade 29 andra. Det här borde inte ha hänt. Den misstänkte gärningsmannen var känd av polisen på grund av tidigare brott och var under bevakning. De tar steg nu för att öka säkerheten inför den kommande Prideparaden den första augusti i Hamburg. Men säkerhet kommer inte med mer polis på plats, utan det kommer från en kamp mot själva grunden till hatet. Vi måste fortsätta verka för pluralism och stå emot de som försöker splittra vår rörelse.

Vi får inte glömma vår historia. Vi har de icke-vita transkvinnorna och sexarbetarna Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera att tacka för våra rättigheter. De två satte tonen för de upplopp som kom ur Stonewallupproret och de var ledande röster i kampen för hbtq+-personers rättigheter. Det var icke-vita och transpersoner som polisen gick fram hårdast emot, och det är ingen överraskning att det var just de som slog hårdast tillbaka, och ledde kampen genom många segrar. Genom åren har denna kamp vattnats ur och vi har glömt våra rötter. Pride har blivit överkört av kommersialisering, och personer och företag som lyfter hbtq+-communityt i ord, men inte i handling. För mestadels vita privilegierade queerpersoner är Pride en högtid och de ser inte förtrycket riktat mot deras marginaliserade syskon inom rörelsen, som de icke-vita,hbtq+-flyktingar och transpersoner som dagligen trakasseras av staten och deras närstående. Därför måste vi insistera att Pride är en protest och att vi minns vår historia samt alla som kämpat för de rättigheter vi har vunnit.

Pride är till för oss alla. Enligt en undersökning av RSFL har 96 procent av asylsökande hbtq+-flyktingar fått avslag. Migrationsverket gör dessa bedömningar på olaglig grund som strider mot både svensk och internationell lag. Trots att RSFL flaggade för problemet redan 2020 har ingen meningsfull förändring skett och det har egentligen bara blivit värre. 

Sverige, som sägs vara ett progressivt och fritt land där man kan vara vad man vill, utvisar personer till land där de kriminaliseras, förföljs, trakasseras och riskerar tortyr och dödsstraff. Ett exempel är Bella Demhat Aksoy, en kurdisk transkvinna, som nu sitter i Migrationsverkets anläggning i Märsta i väntan på att bli utvisad till Turkiet. I Turkiet kommer hon inte bara att bli trakasserad och diskriminerad av samhället och staten utan också av sin familj, som har flera gånger har slagit, förnedrat och hotat med att mörda henne.

Det är dags att stå upp för allas rätt att leva som sig själva. När motståndet försöker sprida terror och våld svarar vi med kärlek och gemenskap. Låt oss inte bli splittrade av våra olikheter, för det är en styrka som för oss samman ännu mer. Därför måste vi också länka armar med andra rörelser, för Palestina, flyktingar med flera, för ingen är fri förrän alla är fria.