Prisökningar kräver kämpande fackföreningar

År 2016 strejkade sjöbefälen för att behålla tarifflönerna och vann mot lönedumpningsförsöket (Foto: Natalia Medina).

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Om ett halvår kommer lönerna för 2,2 miljoner arbetare i Sverige upp till förhandling. Med tanke på inflationen – som i augusti låg på 9,8 procent, den högsta siffran sedan 1991 – har nästa års avtalsrörelse stor betydelse för människors levnadsstandard under de kommande åren.

Dessvärre har flera facktoppar redan nu annonserat att man inte kommer att satsa på lönehöjningar som motsvarar löneförlusterna. Detta trots att prisökningar på mat, el och bolån redan urholkar lönerna, vilket drabbar de sämst avlönade allra mest såsom ensamstående med barn.
Tidningen Arbetet har beräknat att en barnskötare idag har 1 230 kronor mindre i plånboken per månad jämfört med för ett år sedan, och en snickare 1 700 kronor mindre per månad. Då har den kalla årstiden med hösten och vintern knappt ens börjat.
Till detta kommer dessutom att fastighetsägare har börjat komma med krav på tioprocentiga hyreshöjningar.

Att storföretagen med Svenskt Näringsliv i spetsen predikar återhållsamhet i avtalsrörelsen är föga överraskande. Men när Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare på IF Metall, säger till Dagens Industri att man inte kommer att väga in inflationen när man sätter upp lönekraven senare under hösten, är det ett anmärkningsvärt avsteg från det fackliga uppdraget att kämpa för sina medlemmar.
Även fackförbundet Kommunal, som bland annat organiserar många lågavlönade arbetarkvinnor som undersköterskor och barnskötare, uppger att man inte vill kräva kompensation för inflationen. Istället nämns en diffus satsning på de lägst avlönade.
Endast Målareförbundet och Seko hör till de fackföreningar som har aviserat att man kommer att ta strid mot reallönesänkningar.

Orsaken till inflationen går inte att hitta i några höga löneökningar. Tvärtom har löneökningarna de senaste åren varit minst sagt måttliga. Enligt Arbetet ligger årets lönehöjningar i snitt på 1,8 procent. Under förra avtalsrörelsen pandemiåret 2020 sköts avtalsrörelsen upp från april till oktober, vilket betalades av bland annat den berörda personalen med flera månaders förlorade löneökningar.
Överhuvudtaget har fackföreningar ytterst sällan under de senaste 20 åren använt sig av strejkvapnet för att få igenom löneökningar, trots vinster och ekonomisk uppgång.
Olika faktorer samverkar som driver på prisökningar. Kriget i Ukraina är en faktor som har snabbat på utvecklingen, men inflationen tog fart redan innan dess. Orsaken återfinns i nedgången i världsekonomin under pandemin och massiva satsningar under pandemin där staterna pumpade in pengar för att rädda företagen, vilket ökade den totala penningmängden – kombinerad med en lågräntepolitik som drev på konsumtionen.

Samtidigt ser vi hur marknadens kaos förvärrar situationen med brutna globala leveranskedjor som driver upp transportpriserna, men också politiska spänningar och kriser mellan de olika blocken – USA, Kina, Ryssland, EU, Japan med flera – som först och främst tjänar sina nationella kapitalisters intressen före globalt samarbete.
Det är därmed tveksamt att argumentet ”måttfulla lönekrav bromsar inflationen” ens håller. Vad det däremot innebär är att arbetarna blir de som får betala för att företagen ska fortsätta att göra vinst. Om det skulle handla om ansvarstagande för arbetsmarknaden skulle minskade krav på att göra profit, krav på återinvestering av vinster, stopp av aktieutdelningar med mera kunna ställas. Detta skulle dock ifrågasätta grundbulten i hur kapitalismen fungerar där vinstmaximering är den ständiga drivkraften.

Redan för över 150 år sedan diskuterades det inom den uppåtsträvande arbetarrörelsen om för höga lönekrav skulle äventyra arbetarnas egen försörjning. I denna debatt förklarade Karl Marx att lönerna kommer från det obetalda arbetet och att kapitalisterna alltid strävar efter utökar den delen genom sänkta löner, längre arbetstider eller intensifiering av produktionen.
För fackföreningar gäller det att konsekvent stå på arbetarnas sida och försvara deras andel, deras lön, och samtidigt bekämpa hela löneslaveriet.
Idag ses tecken på denna kamp i länder som Storbritannien, där strejker sveper genom landet och tusentals deltar i kampanjen ”Enough is enough”. Det är dags även för den svenska fackföreningsrörelsens att kompromisslöst ställa sig på arbetarnas sida.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!