Utan några som helst proportioner har det borgerliga etablissemanget hetsat mot Vänsterpartiet och dess kandidater. Den politiskt motiverade hetsen har också en rasistisk udd mot inte minst landets somalier och förortens invånare, som stämplats som ”röstboskap”, som bör fråntas sin rösträtt.
Av Per Olsson // Artikel i Offensiv
Omedelbart efter valet sa till exempel Kent Ekeroth, som var en de våldsamma rasistiska ”järnrörsmännen” och som numera är ledande SD:are i Dalarna, att valet hade avgjorts av ”röstboskap från utlandet, som fått medborgarskap med frukostflingorna”.
Även ledande moderater, som riksdagsledamoten Fredrik Kärrholm har gjort liknande rasistiska utspel och hävdat att det var ”ett misstag” att ge så många utrikesfödda medborgarskap. Kristdemokraternas EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe gick till och med så långt i sin hets att hon påstod att Vänsterpartiets valframgång berodde på att man ”mobiliserat antisemitiska väljare med utrikes bakgrund”. Teodorescu Måwe är ökänd i sitt försvar av Netanyahus folkmordskrig och så sent som i augusti återupprepade hon lögnen om att ”det inte råder någon svält i Gaza”. Men krigshets och rasism ger inga rubriker, utan legitimeras.
Inte heller blev det några rubriker eller efterspel på den granskning som Dagens ETC gjorde under valet och som visade att Sverigedemokraterna har den klart största andelen dömda personer på sina listor – 3,3 procent (187 personer) har dömts för brott de senaste tio åren. Sverigedemokraterna stack också ut i den granskning som radions Kaliber gjorde i augusti, som visade att 12 av de 43 politiskt tillsatta nämndemän som begått brott samtidigt som de dömde andra i domstol var SD:are.
Istället riktade media under valet all fokus på vad personer på Vänsterpartiets kommunlistor skulle ha sagt eller skrivit, samtidigt som man gjorde allt för att blåsa upp Liberalerna och värva stödröster till det krisande L.
Efter valet har denna mediahets och högerns kampanj fått en fortsättning i att vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali anklagats för valfusk efter att ha kryssats in till riksdagen, vilket han är långt ifrån ensam om. Åtminstone åtta kandidater lyckades kryssa sig in i riksdagen som en följd av personvalskampanjer. En av dem är Sten Bergheden (M) från Mariestad som ”kniper en plats i riksdagen [han fick över 2 000 kryss] tack vare en framgångsrik personvalskampanj” (SVT den 19 september).
Andra har kommit in i riksdagen, utan att ens bo i den valkrets man påstås ska representera. En av dessa är Lars Leijonborg, före detta ledare för Folkpartiet/Liberalerna, som via partiets konkurrerande rikslista vann Liberalernas enda mandat i Malmö, trots att han bor i Stockholm. En annan är sverigedemokraten Denice Westerberg, som valts in från Västra Götaland men bor i Solna.
Just nu pågår flera polisundersökningar efter anklagelser om valfusk och röstköp. Men det är naturligtvis ingen tillfällighet att media och den så kallade offentliga debatten fokuserar på att smutskasta och ifrågasätta de valkampanjer som mobiliserat väljare i de förorter som högern ständigt attackerar och föraktar. Särskilt hetsas de mot den valkampanj som vänsterpartisten och somaliern Mohamed Abdukardir Ali bedrev i Borlänge och sedan några dagar tillbaka även mot Vänsterpartiets nyvalde riksdagsledamot Ilyas Hassan på Järva i Stockholm.
Att driva personvalskampanjer och dela ut förkryssade valsedlar är inget lagbrott.
Om det förekommit direkta olagligheter, som röstköp, och om de två på något sätt kan hållas ansvariga för eventuella oegentligheter återstår att bevisa.
Men att många av de som riktat anklagelser mot de båda är ökända reaktionärer är i sig avslöjande och kastar ljus över skälen till de anklagelser som riktas. ”Intresset ljuger aldrig”, som Karl Marx ständigt påminde om. En av de som hetsat mest är Svenska Dagbladets (SvD) ledarskribent Peter Wennblad, som i SvD den 21 september påstod att Vänsterpartiet ”är Sveriges farligaste parti” och som dessutom hävdar i en rasistisk kommentar att i ”förlängningen är [Mohamed Abdukardir Ali] en säkerhetsrisk” eftersom han har dubbla medborgarskap.
Attackerna mot Vänsterpartiet är ett led i högerns kampanj för att i praktiken ogiltigförklara valresultatet, sätta ytterligare press på C och ytterst förhindra ett regeringsskifte.
Men istället för att utgöra den socialistiska opposition som behövs mot alla former av högerpolitik duckar Vänsterpartiets ledning inför attackerna i hopp om att få plats i en ny S-ledd regering.
Den markering som Vänsterpartiet gjorde gentemot S-toppen i talmansvalet ändrar inte detta omdöme. V-ledningens agerande i talmansomröstningen framstår som obegripligt och en strid på fel fråga, som inte sätter ytterligare press på S utan snarare reser frågan vad V-ledningen hoppas kunna vinna genom att rösta på moderaten Andreas Norlén (M) som riksdagens fortsatta talman. Att Magdalena Anderssons replik skulle bli att tillfälligt avsäga sig uppdraget att försöka bilda ny regering var heller ingen överraskning, men det var en manöver som satte ytterligare press på V att backa vad gäller ministerposter.
Till sist kan köpslåendet om makt och slevar vid köttgrytorna sluta i att V, trots alla politiska reträtter, får nöja sig med rollen som stödparti till en regering ledd av Magdalena Andersson.
Inget är dock skrivet i sten vad gäller utgången av de fortsatta förhandlingarna om en ny regering. Den politiska krisen som valet är ett uttryck för öppnar för olika scenarier, till och med för extraval även om det är mindre sannolikt.
Oavsett vad som händer gäller det att fortsätta bygga vidare på det gräsrotsmotstånd som exempelvis vuxit fram mot utvisningspolitiken och som var en anledning till att Tidöpartierna inte vann valet, samt de initiativ som tagits för att bygga en kämpande vänster som inte likt V-ledningen viker ner sig, utan tar kamp för arbetarpolitik och socialism.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.