Valrörelsen har varit kantad av rasism. ”Jag hatar islam och det står jag för”, sa Sverigedemokraternas Richard Jomshof, som vill bli ”demokratiminister”, till Svenska Dagbladet i början av juli. Och det sista som regeringen gjorde innan riksdagen stängde för inför valet var att ytterligare skärpa villkoren för anhöringinvandring och familjeåterförening. Det brutala skoldådet i Fagersta skedde inte i ett tomrum, utan måste ses mot bakgrund av ett hårdnat samhällsklimat där rasism, skuldbeläggning och hat frodas.
Av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv
Svärdattacken på Brinellskolan i Fagersta, där en elev dödades och tre skadades, har chockat Sverige. Liam Nebel gick till attack maskerad och beväpnad med ett svärd – på ett sätt som uppenbart är inspirerat av den rasistiska skolattacken i Trollhättan 2015, då Anton Lundin Pettersson mördade tre personer och skadade två till. Kopplingen är inte spekulation:
Nebel själv smsade dagen innan en kompis om att han var ”för rädd att göra en Anton”, och han har tidigare hyllat både Lundin Pettersson och andra massmördare med rasistiska motiv, samt delat högerextremt innehåll. I efterhand har det även framkommit chattbilder där Nebel ställer frågan om han ska döda kvinnor eller invandrare.
Bussförarna i Skaraborg har vägrat köra bussar täckta av SD-propaganda, vilket tvingade Västtrafik att ta ner reklamen
Trots detta menar polisen att ett tydligt motiv saknas. Detta är ett bekant mönster. När gärningspersoner inte lämnar efter sig ett uttryckligt manifest brukar etablissemanget och högern beskriva sådana dåd som opolitiska handlingar utförda av ”ensamvargar”. Förra veckan dömdes exempelvis en student på Försvarshögskolan för planering av ett våldsdåd – i hemmet fanns rörbomber, vapenmagasin och en machete, mannen bar en nazisttatuering och läste Adolf Hitlers ”Mein Kampf” – ändå fann tingsrätten inte att han agerat utifrån politiska åsikter. Samma avpolitisering skedde även efter Anders Breiviks terrordåd, där fokus ständigt flyttades till psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa är utan tvekan en faktor i dessa dåd, sannolikt även i Nebels fall – uppgifter har redan kommit fram om en svår uppväxt och kontakt med både BUP och socialtjänsten. Bristerna inom sjukvård, psykiatri, socialtjänst och skola förtjänar egna, djupgående diskussioner. Men det räcker inte med att stanna där. Vi måste också förstå varför denna problematik tar sig just detta uttryck, och varför (oftast) unga män söker sig till extrema onlinerörelser som – även om de inte är uttryckligen politiska – domineras av rasistiska, antifeministiska och högerextrema idéer.
Dessa grupperingar har vuxit kraftigt de senaste åren, möjliggjorts av internet men också som en spegling av det politiska klimatet: en backlash mot ”Refugees Welcome” och #MeToo, och en högersväng där rasism, antifeminism och högerextremism helt normaliserats – internationellt, men även i Sverige efter fyra år med en högerregering.
Ingen ifrågasätter att Sverigedemokraterna dominerat regeringens politik. Men SD har i minst lika hög grad dominerat oppositionens, som allt mer anpassats efter en blåbrun politik. Socialdemokraternas försök att vinna tillbaka väljare från högerkanten har snarare tvingat diskussionen ännu mer högerut.
Under mandatperioden har vi sett upprepade attacker på uppehållstillstånd, asylrätt, a-kassa och försörjningsstöd, tillsammans med en kraftig upptrappning av repression: hårdare straff, utökade visitationszoner, barn i fängelse och en stor militär upptrappning – med öppen rasism som en röd tråd genom hela regeringens politik.
Redan i våras drev regeringen igenom sin politik i högt tempo. Den så kallade vandelslagen innebär att människor ska kunna utvisas för vad de sagt och tycker – ”invandrare bör vakta sin tunga”, som regeringens egen utredare uttryckte det. Permanenta uppehållstillstånd för asylsökande slopas helt, och uppehållstillstånd ska kunna återkallas i fler situationer, exempelvis om en person anses vara ett hot mot allmän ordning. Anpassningen till EU:s migrationspakt gör att asylansökningar kan direkt avfärdas som ”uppenbart ogrundade” utan någon faktisk prövning, trots att asylrätten är en mänsklig rättighet. Ett skärpt försörjningskrav har satts på en nivå som överstiger vad stora delar av arbetarklassen faktiskt tjänar.
Retoriken har följt samma linje och bara trappats upp under valkampanjen. SD-riksdagsledamoten Ludvig Aspling har talat om att ”andelen personer som är etniskt helt främmande för Sverige är alldeles för stort”, medan Richard Jomshof driver en öppen hets mot islam. Budskap om att somalier och andra invandrare ska ”kastas ut” har spridits på Stockholms centralstation och på bussar i andra delar av länder, kopplat till bilden av invandrare som bidragstagare. Parollen ”Gör Sverige till Sverige igen” ekar både Trump och SD:s rötter i ”Bevara Sverige Svenskt”. Och nu pågår kampanjer för att dra in rösträtten för icke-medborgare och för att förbjuda slöjor.
Men det finns också ett växande motstånd. Kampanjen mot tonårsutvisningar i våras gav ny kraft åt asylrörelsen. Lokala kampanjer i bostadsområden och på arbetsplatser till försvar för utsatta grannar och kollegor har gett segrar. Bussförarna i Skaraborg har vägrat köra bussar täckta av SD-propaganda, vilket tvingade Västtrafik att ta ner reklamen. Och tusentals har demonstrerat för en humanare flyktingpolitik. Även om detta motstånd ännu inte är utbrett är det ett viktigt steg framåt.■
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.