I förra veckan sålde regeringen ut statens sista kvarvarande aktiepost i storbanken Nordea. Nordbanken var en av de banker som staten fick ta över i samband med 1990-talets kris. De statliga räddningsinsatserna för att lösa den tidens bankkris kostade skattebetalarna minst 65 miljarder kronor, en summa som då motsvarade hela fyra procent av Sveriges BNP (Notan för att rädda Nordbanken var 45 miljarder kronor).
Efter att Nordbanken sedan slogs samman med flera nordiska banker föddes Nordea år 2000. Men även efter sammanslagningar och namnbyte förblev svenska staten den störste ägaren.
Nordea fanns långt uppe på den långa lista över bolag som Alliansen skulle sälja ut efter att man vunnit valet 2006. Det började med att staten, läs regeringen, lät den finländska koncernen Sampo köpa en femtedel av alla Nordeaaktier under 2006-2010. Efter att regeringen i juni 2011 även sålde ut en del av statens aktieinnehav blev Sampo Nordeas huvudägare.
Utförsäljningen av statliga aktieposter i Nordea 2011 följdes sedan upp av två utförsäljningar i år, vid den sista (den 25 september) sålde staten ut alla sina resterande Nordeaaktier.
Regeringen har vid samtliga utförsäljningar sagt att de pengar man får ska gå till att betala av statsskulden. Men det säger sig själv att det är en dålig affär att betala av löpande lån med hjälp av engångsinkomster. Även kapitalistiska kommentatorer kan erkänna
detta.
”De 20 miljarder kronor försäljningen av Nordeaaktier ger innebär att statens räntekostnader [på statsskulden] minskar med ungefär 400 miljoner kronor per år. Det ska jämföras med att utdelningen på Nordeaaktier varit väsentligt högre. Under 2011 var utdelningen 1,3 miljarder kronor och under 2012 var den 1,6 miljarder kronor”, skrev exempelvis Dagens Nyheter den 26 september i en kommentar till den sista utförsäljningen.
Genom åren har staten kammat hem tiotals miljarder i aktieutdelning. Enligt Dagens Nyheter handlar det om så mycket som 30 miljarder kronor genom åren.
Det staten har gjort är att sälja ut en inkomstkälla och en väldig tillgång, och det av främst ideologiska och politiska skäl.
”Statens roll är att reglera bankerna, inte att äga dem”, sa finansmarknadsminister Peter Norman när den sista aktien var såld.
Regeringens mantra är att staten inte ska driva och äga bolag. Men samma regering är alltid beredd att rädda banker – socialisera förlusterna – och ge skattelättnader till bolag.
Sedan Alliansen kom till makten hösten 2006 har man sålt ut statliga tillgångar till ett värde av drygt 160 miljarder kronor. Under 2000-talet är det få regeringar om ens någon regering som privatiserat så mycket under så kort tid som den svenska högerregeringen.
Regeringen står dessutom i tur att sälja ut den statliga banken SBAB, TeliaSonera, flygbolaget SAS samt delar av Vattenfall. Totalt handlar det om att sälja ut statliga tillgångar till ett värde av 130 miljarder kronor.
Det är i skydd av statens garantier och stöd som de svenska storbankerna kunnat låna billigt och göra rekordvinster. Varje vardag tjänar de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – mer än en kvarts miljard kronor. Nordeas vinst det första halvåret i år landade på hisnande 17,6 miljarder kronor.
Varannan vinstkrona som storbankerna drar in kommer från staten, skrev SvD:s Näringslivs Andreas Cervenka den 14 februari i år i en kommentar som avslutades med orden: ”Så mycket alltså för att bankerna står på egna ben.”
RS/Offensiv säger: Riv upp privatiseringarna! Förstatliga bankerna under demokratisk styre av anställda och brukare. Ett förstatligande möjliggör att storbankernas tillgångar och vinster kan användas till att ge billiga lån och samhällsnyttiga satsningar på jobb, välfärd och klimatomställningar.
