Det var verkligen en stad som gick ”man ur huse” för att försvara sitt sjukhus.
Det var en speciell demonstration på flera sätt och det kändes ovant att gå i en tyst demonstration. Inga talkörer ropades och det fanns heller inga som helst banderoller eller plakat. Nere på torget hölls sedan flera tal.
Inga politiker talade. Inte heller fanns där några fackpampar på torget. Talarlistan bestod av vårdpersonal och patientföreningar – personer som kommer att drabbas av nedskärningarna genom att förlora jobbet och de som drabbas genom försämrad vård.
Den stora demonstrationen var en gigantisk uppvisning av Öviksbornas vilja att försvara sitt sjukhus och ett förkastande av landstingspolitikernas och konsulternas sparförslag.
PRO:s Gösta Anderssson, som verkar ha varit en eldsjäl när det gällde att mobilisera till demonstrationen, läste upp en skrivelse som ska överlämnas till landstingsstyrelsen på fredag: ”Vi kräver att inga åtgärder genomförs innan en fullständig konsekvens- och riskanalys för hela vårdsektorn, från primärvård och sjuk- husvård till ambulansverksamhet, tagits fram. Behåll sjukhusets nuvarande vårdkvalitet inom hela upptagningsområdet. Ta hänsyn till protest- listans tusentals namnunderskrifter”.
– Kan vi ställa dessa krav till landstingsledningen?, frågade han demonstrationen.
– Jaaa!!!, ropade hela torget.
Den namninsamling han hänvisar till har fått närmare 8 000 underskrifter på några veckor.
Det är självklart rätt att kräva riskanalyser inför nedskärningarna, men det behövs inte minst en fortsatt kamp för att rädda vården.
Det vi behöver är att kämpa för mer resuser så att vi kan stoppa nedskärningarna och behålla jobben, oavsett vad politikernas ”analyser” kommer att visa.
Per Johansson
Därför demonstrerade vi
Maria Lundberg, undersköterska:– Jag är här för att protestera mot att nedskärningen på sjukhuset kommer att försämra för otroligt många människor i stan. Köerna kommer att bli längre, och man kommer att få söka sig till andra orter för att få hjälp. Dessutom kommer de varslade att stå utan jobb.
– Jag jobbar själv på sjukhuset, men vi har inte fått veta än vilka som kommer att drabbas.
Karin Fahlgren, pensionär:
– Det är förfärligt att man ska behöva oroa sig för om man får hjälp när man behöver den. Själv har jag hemhjälp, men många andra är ju beroende av att sjukhuset fungerar varje dag.
– Många är rädda för att de inte får någon vård den dag de behöver den.
Intervjuer:
Tim Cambrant