Repressionen i Iran kommer inte få slut på krisen

2009-08-13 11:24:39




Händelserna fram till att Ahmadinejad svor presidenteden för andra gången den 5 augusti har ännu en gång visat de djupa sprickorna in­om den styrande klassen. Massrörelsen efter det omdiskuterade valet den 12 juni har avslöjat detta. Detta trots att de protester som sker nu är begränsade.

Medan den styrande gruppen kan hoppas att en blandning av ökad repression och Ahmadinejads installation som president kan bli slutet på det tumult som gripit landet sen mitten av juni, finns det inga garantier för detta.
De plötsliga rättegångarna mot Ahmadinejads utmanare är klart och tydligt ett försök att undertrycka oppositionen. Men det är redan tydligt att alla förhoppningar om att Iran nu skulle gå in i en period av stabilitet eftersom protesterna efter valet avtagit har visats vara ogrundade. Tvärtom, de senaste veckornas händelser har visat mer och tydligare än någonsin fördjupningen i sprickorna mellan de olika grupperingarna i den styrande eliten.

Ahmedinejads val av förstahandskandidat till vicepresidentposten, Ma­shaie, provocerade fram djupa orolig- heter. I nästan en vecka tvekade Ah­madinejad innan han gick med på  den högsta ledaren Ayatollah Khame­neis krav på att inte ha Mashaie som vicepresident. Till slut var Ahmadine­jad tvungen att backa offentligt i frågan, även om han då bestämde sig för att utnämna Mashaie till sin personli­ga stabschef. Detta kan vara en ­faktor i den obekväma stämningen mellan Khamenei och Ahmadinejad, som var tydlig på Khameneis installation.
Frågan om Mashaie provocerade fram en sammanstötning i Ahmadinejads utgående kabinett som resulte-rade i att chefen för underrättelse- tjänsten sparkades. Mashaieincidenten är en bra illustration på de djupa spänningarna även inom den ”vinnande gruppen” inom de styrande cirklarna.
Den hastigt sammankallade och tv-sända inledningen av huvudrättegången mot runt 100 regeringsmotståndare var ett uppenbart försök att avskräcka eventuella motståndare in-för presidentinvigningen. Bara några dagar innan rättegången gick man ut med att ca 20 personer skulle sitta på de anklagades bänk. Istället var det en mycket större händelse utan försvarsadvokater och utan tillgång för oberoende media. Karaktären på denna rättegång var att framställa det som ett spektakel med två bekännelser som tv-sändes från det statliga tv-bolaget, den ena från en före detta vice-president och den andra från en före detta biträdande inrikesminister.
Denna rättegång har ännu en gång visat de djupa sprickorna som når he­la vägen upp i det iranska samhället, med tidigare ministrar bland de ankla­gade och med oppositionsledare som öppet anklagar domstolen för tortyr. Abtahis familj, familj till den före det­ta vicepresidenten som visades upp på tv med bekännelser, gick ut med uttalandet: ”Vi accepterar inte detta som ett erkännande”.

Alla delar av det iranska samhället förändras just nu; även bland de religiösa ledarna finns det öppen splittring. Med till exempel ”Församlingen av forskare och lärda i Qom” som kastar tvivel kring Ahmadinejads nya regims legimitet. Samtidigt har di­spyten kring hans val av Mashaie avslöjat splittring inom Ahmedinejads egna led. Det finns en öppen diskussion om de svårigheter Ahmadinejad kommer att möta under utformandet av en ny regering.
Mohsen Rouholaminis, en rådgivare till den konservativa före detta ledaren för ”revolutionsgardet”, Re­zai, som var en av dem som ställde upp mot Ahmadinejad, dog i fängelset. Det visade att det inte räckte med att vara son till en av Irans främsta vetenskapsmän och att dessutom vara konservativ som försvar mot Ahmadinejads brutala kraftåtgärder.
Men denna kris är inte bara en kris i den styrande toppen och över Irans framtid både inrikes och internationellt. I grunden är denna kris resultatet av de slag som den fick under pro- testerna i juni. Trots den relativa nedgången i protester har Iran nu förän­drats helt och hållet genom några steg framåt från unga skikt i samhället som gått ut i masskamp. Denna kamp är inte revoltens lava som nu kyls ner till sten utan den bubblar fortfarande och kan komma att explodera ännu en gång.
För många i Iran har Ahmadinejads regering ingen legitimitet och Ay­atollah Khameneis snabba och totala stöd till det officiella valresultatet den 12 juni har fått många att ifrågasätta denne ledares position. Det faktum att det finns öppen kritik mot rättegångarna från många inom eliten vi­sar att denna kris inte är på väg att försvinna.

Bland aktivister och andra kommer det att finnas en debatt om vad som bör göras nu. Många kommer att se på vilka lärdomar man har från revolutionen 1979. Och i synnerhet se hur massiva strejker och protester kunde fälla shahens brutala statsappa-rat. Bland aktivister kommer slutsatser att dras om att en liknande kamp behövs nu för att vinna demokratiska rättigheter och få igenom ekonomiska och sociala krav.
Men för att den rörelsen ska kun­na bli framgångsrik skulle den också behöva lära sig av hur revolutionen 1979 inte lyckades nå sina mål att vinna demokratiska rättigheter eller upprättandeet av det som då kallades ”De fattigas republik”.

Den underliggande krisen i Iran är ett resultat av både politiska, ekonomiska och sociala frågor. I början av året, innan den ekonomiska krisen hade fått ett genomslag globalt, led Ir­an av en inflation på nästan 30 procent. 21 procent av unga och 25 pro- cent av akademikerna var arbetslösa.
De höga ungdomsarbetslöshetssiffrorna är värre än de ser ut när man förstår att 60 procent av Irans 73 miljoner invånare är under 30 år. Detta är bara ännu en plåga för det höga an­tal unga som känner sig kvävda och förtryckta av systemet.
Med detta som bakgrund är det inte så troligt att Ahmadinejad kommer att kunna njuta av långvarig stabilitet. Under sin första mandatperiod klarade Ahmadinejad av att genomfö-ra några populistiska åtgärder som o-tvivelaktigt gav honom stöd. Men nu finns det inte svängrum för att kunna genomföra liknande dåd med en global ekonomisk kris, speciellt när handeln, mest olja, står för över 50 procent av Irans BNP. Det är möjligt att Ahmadinejad kommer att försöka sig på utrikespolitiska frågor som Israels eller USA:s hot mot Iran eller andra populistiska åtgärder för att vinna stöd. Han skulle också kunna agera mot rivaliserande element inom den styrande eliten. Men ingen av dessa åtgärder skulle leda till att 1,6 miljoner jobb skapas årligen för att kunna säkerställa de ungas behov av anställningar.

På grund av att de fundamentala rötterna till Irans kris ligger i det kapi-talistiska systemet är frågan om att bygga en oberoende rörelse av arbetare och unga avgörande. En bestämd masskamp kan vinna fria val, demokratiska rättigheter och andra eftergif­ter. Men att begränsa sig till bara detta skulle vara en politisk revolution, med vissa välkomna framsteg, som skulle lämna kvar kontrollen över samhället i kapitalisters och elitens händer även om dessa då kommer att få ett finare omslagspapper. Som man såg efter 1979, kommer den ekonomiska och sociala krisen inte att bli löst av denna revolution om man inte upprättar en arbetarnas och småböndernas regering som kan påbörja den socialistiska omvandlingen i Iran.
Genom att ge ett socialistiskt alter-nativ kan man också vinna över dem som blivit förförda av Ahmadinejads populistiska taktik och hans dåligt beslöjade antikorruptionsattacker på opponenter såsom förra presidenten Rafsanjani.
En nyckelfråga i Ahmadinejads propaganda är det fortsatta hotet från västs imperialistiska krafter mot Irans regim. Det är ingen tillfällighet att anklagelser som rests mot de fängslade oppositionsledarna bland annat varit att de kan vara utländska agenter. Den brittiska imperialismen har betonats på grund av både historiska orsaker – dess roll i att få shahen på tronen och dess roll när Mossadeq störtades 1953 – och för att kunna lämna plats för framtida dialog med Obama.

Det är ingen tvekan om att den brittiska imperialismen och USA vill vara med och upprätta en iransk re­gim som är mer vänligt inställd till dem. De vill både exploatera de illussioner som kan finnas om väst och dessutom säga sig vara stora anhängare av ”demokrati”. Det är därför som västerländska media ger publicitet åt Irans kris. Iranier som kämpar för demokratiska rättigheter borde dock inte ha illusioner om imperialistiska krafter. Titta bara på Washingtons stöd till det feodala enväldet i Saudiarabien.

Socialisters omedelbara politis­ka krav i Iran fokuserar på kampen för nya val och för en revolutionär konstituerande församling som kan bestämma Irans framtid och utformningen av demokratiska organ, kommittéer eller råd, som både kan orga- nisera kampen och säkra de fria valen ifrån fusk. Samtidigt måste socialister förklara att kapitalism inte kan utveckla landet eller ständigt höja levnadsstandarden. Därför är det nöd- vändigt att arbetarna och småbönder­na påbörjar en socialistisk samhälls-omvandling.

Den stora massrörelsen mot valfusket i juni har öppnat en ny period i Iran. Ahmadinejad må njuta av sin installation som president, men den­na mandatperiod kommer att vara mycket stormigare än hans första.
Hans ställning är försvagad av de öppna splittringarna i den styrande eliten, hans auktoritet ifrågasatt av många iranier och han fruktar ett återupplivande av protesterna.
Denna rädsla är befogad; Irans till överväldigande del unga befolkning kommer inte att tolerera den här situ-ationen för all framtid.
Utmaningen ligger i att bygga en rörelse som går bortom protesterna och kämpar för en socialistisk omvandling av samhället.

Robert Bechert
Committee for a Workers’ International

Rättvisepartiet Socialisterna är den svenska sektionen av CWI – Committee for a Workers’ International.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!