Riksdagspartierna – valmaskiner i kris

2007-12-05 12:50:13




Riksdagspartierna har allt svagare förankring och befinner sig antingen i kris eller på väg mot kris. Medlemstalen har sjunkit snabbt i takt med att politiska beslut ofta handlar om försämringar och minskade resurser. Detta märks även i toppen.

Både s-regeringarna och nu högeralliansen har värvat politiskt oerfarna personer till ministrar och andra toppuppdrag. För Reinfeldts regering ledde det till att två nyliberala statsråd snabbt tvingades avgå. Eftersom både s och m driver en politik i linje med borgarklassens idéer har de ingen brist på nya kandidater, det kräver ingen särskild politisk skolning för att påstå att marknadslösningar är bäst. Bristen på förankring och kontakt med vanligt folk blir dock generande tydlig av uppmärksamheten runt Fredriks Reinfeldts besök på ett fåtal arbetsplatser. Det gäller inte minst hans egna hänvisningar till dessa halvtimmesbesök i verkligheten.
De i grunden svaga partierna pumpas upp av enorma offentliga bidrag och medias bevakning, särskilt av partiledningarna.

PARTIERNA ÄR MER toppstyrda än tidigare. Partiledare som Maud Olofsson, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har ändrat partilinjen i flera frågor utan någon som helst diskussion.
Det blir allt svårare att skilja partierna och dess representanter åt. De får numera också samma typ av jobb om de lämnar politiken. För rikdagsinriktade politiker är politiken ett avstamp i karriären och inte ett uppdrag för att genomföra ett program.
Den här situationen lämnar fortsatt utrymme för nya partier, som t ex Junilistans sensationella resultat i EU-valet 2004. Det ökar också hotet om att sverigedemokraterna ska gå framåt ytterligare i nästa val.
Huvudorsaken till den starka misstron mot politiker är förstås politikens innehåll. Krisen kan inte övervinnas med ”nya” partier och politiker som driver samma politik som de gamla. Att det idag inte finns något arbetarparti kan också leda till lägre valdeltagande och ett tvivel på att ett sådant parti överhuvudtaget kan bildas.
De ännu begränsade exempel på lokal förankring och kämpande arbetarpolitik som Rättvisepartiet Socialisterna kan erbjuda är därför mycket viktiga.

Högeralliansens partier

Högeralliansens partiledare har bundit samman sina öden. Alliansen ses som en genialisk taktik för att ”bryta sossefieringen i Sverige”, som Maud Olofsson uttrycker det. Det var dock en sak att hålla ihop i framgång, med sjunkande opinionssiffror kan de inre problemen öka.
Moderaterna dominerar vad gäller antalet väljare, men trots att de andra partierna knappt existerar vid sidan av det parlamentariska arbetet, har kämåar deras partiapparter för sin överlevnad. I förlängningen kan det leda till sprickor och även splittringar i alliansen, men i en verklig kris kanske också sammanslagningar eller övergångar mellan partierna.
Moderaternas nya ledning – Reinfeldt, Borg, Littorin och Schlingmann – har försökt med att ”förnya” partiet så mycket som möjligt. Till de egna medlemmarna handlar det mest om att framstå som skickliga taktiker, som genom att välja strider vid rätt tillfälle kan vinna val. Krisen med Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister blottade dock en misstro mot denna strategi inom det moderata partiet. De flesta moderata ledarsidorna i dagspressen gav stöd till Odenberg, som därmed har en plattform när de ”gamla” moderaterna känner att det finns möjlighet till en comeback.

FOLKPARTIETS NYA profil under 2000-talet är som reaktionärt kravparti: svenskatester för invandrare, disciplin i skolan, hårdare straff, rättegångar även för barn, jakt på påstådda fuskare i socialförsäkringarna. Fp står numera till höger om moderaterna även i kraven på Natomedlemskap, starkare stöd till USA:s krig och att riva upp arbetsrätten.
Centerpartiet har under 2006-07 blivit Svenskt Näringslivs favoritparti. Centerpartister är de som hårdast attackerar fackliga rättigheter och som vill t ex förbjuda kommuner att driva verksamhet som kan privatiseras. Omsvängningen är tydligast bland de unga, om än väldigt få, centerpartisterna. Detta gäller särskilt ”Stureplanscentern”, som också har fått med sig partiledaren Maud Olofsson på de flesta av sina nyliberala idéer. Både folkpartiet och centern hoppas kunna gå framåt, vilket i så fall sker på moderaternas bekostnad.
Kristdemokraterna är, tillsammans med moderaterna, det parti som starkast känner hotet från sverigedemokraterna. Det är faktiskt möjligt att kd åker ur medan sd kommer in i riksdagen i nästa val. De båda partierna ligger också nära varandra i sin konservativa syn på familjen, kvinnans roll och HBT-personers rättigheter. Inom den ekonomiska politiken ligger kd nära centern, bland annat i synen att offentliga sektorn inte ska äga företag och för ytterligare skattesänkningar för de rika.
Dessa högerpartier skulle inte klara sig utan det dagliga stöd de får från media, utbildningsväsende och andra delar av det etablerade samhället, samt de stora partistöd som delas ut av stat, kommuner och landsting. Symptomatiskt var att när ”alliansen” firade i centrala Stockholm ett år efter valet kunde de bara samla några hundra personer, däribland de flesta av sina riksdagsledamöter. Med växande ekonomiska problem kommer de etablerade partierna också att drabbas av kriser och ännu snabbare byten på sina förtroendeposter än idag.

Socialdemokraterna

Efter partiets sämsta valresultat någonsin har socialdemokraterna sedan valet 2006 ökat kraftigt i opinionsmätningarna. Från 34,9 procent i valet till 42,8 procent i Sifos mätning den 16 september 2007.
Men vilken politik står socialdemokraterna för? Vilket parti är det som återfår regeringsmakten år 2010 om dagens stöd blir valresultat?
Socialdemokratin var under hela sitt långa regeringsinnehav år 1932-76 ett arbetarparti, om än med en borgerlig ledning. Partiet reflekterade arbetarklassens politiska åsikter och tryck, och stod officiellt för en stegvis övergång till socialism. På 1980-talet inleddes emellertid övergången till ett helt och hållet borgerligt parti. ”I efterhand står det klart att den socialdemokratiska partiledningen alltför länge försökte hålla fast vid något som redan gått förlorat”, skriver Ingvar Carlsson (statsminister år 1986-91 och år 1994-96) i sina memoarer. Den nya högerkursen från socialdemokraterna ledde på 1980-talet till de första nedskärningarna i kommunerna någonsin, avreglering av valutahandeln och en skattereform som bröt med ”principer som i årtionden gällt” (Carlsson), genom att nu gynna de rika. Den offentliga sektorns andel av BNP sjönk från 67,5 procent år 1982 till 61,5 procent år 1988.

ÅREN FÖR SOCIALDEMOKRATIN i opposition under Carl Bildts högerregering 1991-94 ledde inte till någon omprövning. Istället gjorde den socialdemokratiska ”oppositionen” upp med Bildt om gigantiska nedskärningspaket. I memoarerna beskriver Ingvar Carlsson hur socialdemokraterna inför återkomsten i regeringsställning 1994 förberett en ännu större nedskärningschock. Ursprungliga planer på en 61-miljarderkronorsåtstramning ökades på med 20 miljarder till EU-avgiften och ytterligare 20 miljarder kronor för att ”sanera budgeten”.
Socialdemokratins övergång till det borgerliga lägret blev definitiv med stalinismens kollaps i Sovjet och Östeuropa år 1989-91 och den intensifierade kapitalistiska globaliseringen. S tog på sig uppgiften att EU-anpassa det svenska samhället, d v s att riva de reformer man själv infört. Under åren 1958-59 inrättade socialdemokraterna pensionssystemet ATP efter folkomröstning och en bitter strid mot högern och arbetsgivarna. I mitten av 1990-talet skrotade man samma system, nu i allians med moderaterna och folkpartiet. ”Vi har inte längre råd med ATP” betydde att kapitalisterna inte hade ”råd”.
Journalisten Åsa Linderborg konstaterade hur socialdemokratiska gräsrötter ”tittar på den önskelista SAF formulerade i början av 1980-talet och ser att näringslivet fått igenom allt: nytt pensionssystem, EU-medlemskap, försämrad arbetsrätt, nedskärningar i offentlig sektor, privatiseringar och så vidare – en lista utan slut” (ur antologin Makten framför allt, om Göran Persson). För detta har Persson fått beröm även av Urban Bäckström, vd på Svenskt Näringsliv: ”Tidigare ’gamla’ arbetsgivarkrav som avreglerad kreditmarknad, inträde i EU och självständig Riksbank har genomförts. De som genomförde dem var modiga politiker…”. Bäckström efterlyste samtidigt en ”ny reformfas”, d v s att den ”modige” Persson skulle följas av Reinfeldt (Svenska Dagbladet den 25 juni 2006).
Kapitalisterna har ända sedan arbetarrörelsens uppkomst strävat efter att minska arbetarklassens inflytande i sina egna organisationer och har försökt locka dess ledning till en borgerlig livsstil. När socialdemokratin på 1990-talet drev högerpolitik, skrotade alla mål om samhällsförändring, förlorade arbetarmedlemmarna och sågs av resten av arbetarklassen som ett parti i mängden – bara en gradskillnad från moderaterna – var processen av förborgerligande avslutad. Socialdemokraterna var inte längre ett arbetarparti eller ett folkrörelseparti. Det innebär inte att det inte fortfarande finns ett äldre skikt socialdemokrater som skulle vilja ha en annan politik, men dessa står helt utan inflytande över partitoppens kurs.

ATT SOCIALDEMOKRATERNA
sedan fortsatte i samma riktning även när man inte längre kunde hänvisa till den akuta ekonomiska krisen, underminerade partiets inflytande ytterligare. Med dagens högerregering finns det ändå många arbetare som frågar hur m-alliansen kunde vinna. Samma arbetare vet dock att Perssons politik också innebar ökade klyftor och att det inte finns några garantier för att nästa s-regering kommer att riva upp Reinfeldts attacker på arbetslösa, privatiseringar m m.
Att socialdemokraterna, tillsammans med v och mp, idag leder skyhögt i opinionsmätningarna beror enbart på det starka motståndet mot regeringen, inte på socialdemokraternas egen politik. Som DN:s tecknare Magnus Bard illustrerade det: Mona Sahlin leder en roddtävling över Reinfeldt, utan att röra årorna och ropar ”Look, no hands”. Samma poäng gjorde Svenska Dagbladet: ”På den andra planhalvan har den rödgröna oppositionen inte heller tagit så många initiativ, utan har under det gångna året legat lågt.” (SvD 5 september)
Göran Perssons ledarstil, girighet och uppdrag som konsult för JKL, har ställt honom i särklass som företrädare för den nya socialdemokratiska ledningens förborgerligande. Redan tidigare har en rad s-ministrar blivit direktörer eller rådgivare åt kapitalistgrupper, t ex Björn Rosengren, Erik Åsbrink och Jan Nygren. Persson och de andra står inte för några idéer eller mål överhuvudtaget vid sidan av att berika sig själva.
Perssons avgång innebär emellertid inte en öppning åt vänster, även om s-toppen kommer att ”blinka vänster” i en del symbolfrågor, t ex att inte avskaffa förmögenhetskatten.
I själva verket förbereder sig den socialdemokratiska ledningen för att överta stora delar av den politik som högerregeringen nu genomför. Det gäller t ex skolpolitiken och skattesänkningarna.
Mona Sahlin vill ha betyg i lägre åldrar och har berömt moderaternas beskrivning av skolan. S-ledningens alternativbudget ger stöd till 31 av 38 miljarder kronor av Reinfeldts inkomstskattesänkningar. På arbetsmarknaden är småföretagande, tjänstesektorn och ”starkare arbetslinje” nyckelord i det nya rådslag som s nu genomför – det vill säga i stort sett kopierade från regeringens linje.
Socialdemokraterna har också uttalat sig för att flyktingar som fått uppehållstillstånd under de första åren inte ska få välja vilken kommun de ska bo i. Inom utrikespolitiken har skillnaderna under en längre tid varit obefintliga.
Denna kurs visas redan idag i kommuner och landsting. Socialdemokraterna har egen majoritet i Luleå kommun, där man nu planerar att privatisera lokalvården som ett första steg mot ytterligare privatiseringar.
”Det är egentligen allt som kan konkurrensutsättas” säger s-kommunalrådet Karl Petersen, men pressades sedan till att förtydliga att det gällde allt utom ”kärnverksamheten”.
Inte ens kommunens egna utredningar säger att privatiseringarna ger några ekonomiska fördelar, men Petersens uppfattning är att privatiseringarna är ”moderna” och populära inom de skikt han vill få stöd av.
Lokalvårdarna har tagit strid mot privatiseringarna och har fått stöd av bland andra Metall på SSAB. I Luleå genomförs också stora nedskärningar inom skolan. Också i s-styrda Södertälje privatiseras städningen.
I Umeå samarbetar den socialdemokratiska kommunledningen nära med det lokala byggkapitalet samtidigt som man fortsätter nedskärningarna inom t ex äldreomsorgen. I Stockholm har socialdemokraterna inte opponerat sig mot den gigantiska konkurrensutsättningen av offentlig verksamhet.
Ett starkt symboliskt exempel på den nya socialdemokratin är att Norrländska Socialdemokraten (NSD), som länge var Norrlands största dagstidning, sedan i somras har en moderat stiftelse som huvudägare. Samordningen med moderata Norrbottenskuriren innebär samtidigt att mer än 20 jobb rationaliseras bort.
Socialdemokraternas utveckling är likadan internationellt. I både Tyskland och Österrike sitter s-partierna med i koalitionsregeringar tillsammans med moderaternas systerpartier.
Den svenska socialdemokratins största tillgång inför nästa val är högeralliansens impopularitet, som gör en s-seger trolig. Det finns dock även en möjlighet att s förlorar, precis som i valet 1979 då högern hade styrt i tre år.
Att 2010 stödja s till varje pris – som en del stödde John Kerry i valet mot Bush 2004 – kommer att sluta i besvikelse, antingen genom att s förlorar valet eller genom att s vinner, men driver en variant av den nuvarande regeringens politik.

Vänsterpartiet

Politiskt BEFINNER SIG vänsterpartiet i en liknande bana som socialdemokraterna, även om partiet har en annan retorik. Vänsterpartiet är dock frånvarande i kampen, både i protesterna mot regeringen och i lokal kamp. Ingen kursändring är heller i sikte, efter 15 år av stöd till socialdemokratisk högerpolitik i riksdagen och en rad kommuner och landsting.
Partiets presschef, Jenny Lindahl Persson, förklarade också när hon tillträdde att partiet inte är så radikalt som folk tror.
När radions P1 intervjuade v-ordföranden den 28 september 2007 var det under rubriken ”Var finns Lars Ohly?” Svenska Dagbladet konstaterade redan i vintras att ”ledningen har fått hård kritik för att vara passiv och osynlig i opposition”. Lars Ohly svarade då att: ”Det har varit tungt att hitta en ny roll, att inse att det vi skriver och säger och tycker inte blir omsatt i verkligheten.” Han förklarade då också att ”analysen av höstens valnederlag är inte klar” (Svenska Dagbladet den 13 februari 2007).
Båda kommentarerna visar hur v-ledningen helt fokuserar på riksdagsarbetet – i en situation när kampstämningarna har ökat ute i samhället. Dessutom verkar Ohly anse att partiets politik tidigare blev ”omsatt i verkligheten”, det vill säga han tar ansvar för politiken under Persson.
Vänsterpartiet är ett kraftigt försvagat parti, med svagare förankring än någonsin och nästan bara förtroendevalda som verkliga medlemmar. Politiskt har man även tappat 1990-talets profilfrågor; Nej till EU, som man inte längre driver, och feminismen.
Att partiet tappat stöd beror dock främst på att allt fler sett att skillnaden mellan s och v är obefintlig. Ledningen är fortsatt helt inriktad på att få chansen i en koalitionsregering med socialdemokraterna. Lars Ohly hänvisar ofta till de 13 socialdemokratiska budgetar som v gett stöd till i riksdagen, samt samarbetet i många kommuner. Om Mona Sahlin som s-ledare säger Ohly: ”Jag ser definitivt inte några problem som inte fanns där med Göran Persson”.
Ju närmare valet 2010 kommer, desto mer kommer media att fokusera på att s, v och mp ska bilda en allians. Det är under förutsättning att högeralliansen inte har spruckit. Partiledningarna i de tre partierna kommer att försöka framstå som ett enat alternativ. Om det bara hänger på v-ledningen skulle det antagligen bli en allians. Det är emellertid socialdemokraterna som avgör, och s vill helst slippa belastningen av ett samarbete som i förväg utlovar en koalitionsregering.

Miljöpartiet

Miljöpartiet är inställt på att bilda en koalitionsregering med s efter nästa val. Partiet håller dock samtidigt dörren öppen för samarbete med högeralliansen i flera frågor.
I synen på friskolor har mp samma syn som högern. Detsamma gäller arbetsrätten, där miljöpartiet har gett stöd till urholkningar i lagen om anställningsskydd i mindre företag. Nu kommer mp också att ge stöd till regeringens förslag om arbetskraftsinvandring, d v s man öppnar för en låglönemarknad.
I Haninge kommun har partiet formellt gått med i den styrande högeralliansen, som genomför bland annat skolnedskärningar och privatiseringar.
Bland vissa grupper kommer mp att ge socialdemokraterna och Mona Sahlin en bättre image, särskilt i miljöfrågor. I praktiken är dock miljöpartiet ännu ett svagt parti, bestående av förtroendevalda i kommunerna, som har accepterat de kapitalistiska ramarna och som är berett att driva högerpolitik vad gäller ekonomi och arbetsrätt.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!