| BOK | Döden i grytan |
| Författare | Mats-Eric Nilsson & Henrik Ennart |
| Förlag | Ordfront (2010) |
Den antibiotikaresistenta bakterien MRSA har också påträffats hos exempelvis grisar. Bara några dagar ef- ter att Döden i grytan kom ut rapporterades det att MRSA för första gången har påträffats hos svenska svin.
I 18 (Sverige inberäknat) av EU:s 24 medlemsländer har nu MRSA påträffats hos svin.
I måndags rapporterade Svenska Dagbladet att: ”Det är storskalig uppfödning och intensiv handel med levande djur som gjort att den klassiska sjukhussjukan MRSA nu snabbt sprids bland Europas svin, visar en färsk analys från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA. Många av fynden utgörs av exakt samma sorts bakterie som ökat bland människor utanför vården” (Svenska Dagbladet den 16 augusti).
I samma artikel säger Henrik Hasman, forskare vid danska fødevareins-titutet vid Danmarks tekniska univer- sitet som varit med om att utarbeta EU:s analys att:
– Vi har jämfört med gamla prover och kan bestämt säga att det rör sig om något helt nytt som tidigare inte funnits hos svinen. Bakterierna sprids nu mycket snabbt och över långa avstånd med hjälp av den omfattande handeln med levande svin som pågår i Europa, säger Henrik Hasman, forskare vid danska fødevareinstitutet vid Danmarks tekniska universitet som deltagit i arbetet med analysen.
MRSA är dock bara en av de nya, aggressiva antibiotikaresistenta bakterier som upptäcks och sprids när djur-uppfödningen blir allt mer intensiv.
Matjättarna bedriver en politiskt sanktionerad rovdrift på djur och natur som äventyrar människors liv och hälsa. De matskandaler som hittills avslöjats är bara toppen på isberget. ”Problemen med industrimaten har egentligen bara börjat”, som det heter i Döden i grytan.
Uppfödning av svin har än så länge inte nått den groteska nivå som kännetecknar dagens produktion av den moderna slaktkycklingen. För hundra år sedan behövde en kyckling 120 dagar för nå sin slaktvikt, idag bara 33 dagar. Dagens slaktkycklingar växer alltså sex gånger snabbare än i början av förra seklet, trots att de behöver mindre foder. En utveckling som bara har blivit möjlig genom att kycklingarna packas samman inomhus, utfodras med proteiner, mediciner och kemiska tillsatser och här- stammar från samma avel – ett hundratal elitdjur som fötts upp av de två globalt dominerande avelsföretagen.
Det är frågan om dagens manipulerade industrikycklingar kan kallas kycklingar. De skulle inte överleva utomhus med sina svaga ben och hjärta i förhållande till kroppshydda samt nedsatta immunförsvar.
Kycklingfabrikerna kan mer beskrivas som kemiska processindustrier än som jordbruk, menar författar- na och tillägger att genom sin groteska masssuppfödning har fågelindustrin skapat ett djur vars ”kött knappt kan serveras utan kemiska tillsatser som återskapar färg och struktur och håller kvar vätska”.
Det finns 15,5 miljarder levande kycklingar på jorden i varje ögonblick. Så många som 4 miljarder av dem lider just nu av sina benfel, medan en halv miljard är förlamade av smärta. Den uppskattningen gör författarna med hänvisning till en brittisk rapport. ”Det är svårt att tänka sig ett större djurskyddsproblem som är skapat av människan”, är deras givna slutsats.
Nya rätter skapas allt som oftast inte vid grytorna, utan i laboratorier. McDonald’s Chicken McNuggets skapades exempelvis i ett laboratorium. Det var genom att pressa kycklingköttet genom en sil med små hål som laboratoriet, efter sex månaders arbete, fick den smet som sedan kunde återskapas till köttliknande bitar med hjälp av kemiska stabilisatorer.
Massuppfödningen och livsmedelsjättarnas rovdrift slår ut det lokala jordbruket och den närproducerade maten. För att vända utvecklingen måste klockan delvis vridas tillbaka – mot närproducerad mat som lagas i lokala kök. En omvandling mot ett ekologiskt hållbart jordbruk och det författarna kallar äkta matvaror utan alla tillsatser kräver att hela livsmedelsindustrin förstatligas och en demokratisk planerad ekonomi.
En av bokens huvudteser är att politikerna premierar fabriksmaten på bekostnad av lokala kök. Förevändningen är allt som oftast hygienen. Självklart vill ingen att lunchrestaurangen eller skolköket ska slarva med maten, men okontrollerad mat som fjärrproducerats i någon fjärran fabrik är lika självklart inget alternativ. Den mat som nu serveras på exempelvis skolor och sjukhus är numera gjort i storkök långt borta från de elever och patienter som ska äta den.
Det blir allt vanligare med färdigla-gad mat som levereras i portionsförpackningar.
Ett femtiotal kommuner hämtar exempelvis matlådor till äldre från en matfabrik i Sala. Matlådor som ibland färdas 70 mil innan de når de pensionärer som ska äta den.
I Stockholm hämtar sjukhusen plastförpackade matlådor från en matfabrik som ägs av franska Sodexo, världens tredje största färdigmatkedja. Sodexo fick uppdraget av landstinget efter att politikerna beslutat om att inte satsa på att modernisera sjukhusens egna kök utan istället ta in privata bolag.
Upphandlingen var kantad av mygel och det var på förhand givet att Sodexo skulle få uppdraget. Samma Sodexo som inte ville redovisa en innehållsförteckning över alla tillsatser med hänvisning att till att ”det skulle betyda en lång lista med E-nummer”.
Fjärrproducerad, likriktad mat med olika tillsatser för att kunna efterlikna riktig mat går i motsatt riktning som utvecklingen av näringsrik- tig mat som serveras i enlighet med exempelvis patienters behov och önskningar skulle göra.
Trots att matens kvalitet på många sätt är så grundläggande hamnar den sällan i centrum för den politiska debatten.
Och vid upphandlingar av mat till skolor och äldreboenden tas det ingen hänsyn till hur maten egentligen smakar. Priset styr och den som lägger det lägsta anbudet vinner, påpekar författarna och kräver: Stoppa den pågående utvecklingen mot fabriksmat på daghem, skolor, äldrevård och sjukhus. Omvandla de så kallade mottagningsköken till riktiga tillagningskök och uppvärdera personalens viktiga arbete.
Det är bara att instämma.
Per Olsson
