Jämlikhet, om ekonomin tillåter. Ungefär så kan de ”rödgröna” partiledarnas presen- tation av sitt valmanifest sammanfattas.Statsministerkandidaten Mona Sahlin talar vackert om jämlikhet, parat med en högtidlig försäkran om att de rödgröna gör ”samma bedömning som regeringen om vilket utrymme som finns i form av vallöften.”
– Skillnaden består i hur vi prioriterar, säger Mona Sahlin med kängor mot ytterligare skattesänkningar.
Samtidigt försäkrar de rödgrönas valplattform att Sverige ska ”tillbaka till överskott i de offentliga finanserna. Reformer genomförs bara om det statsfinansiella läget så tillåter”.
Då samtidigt den globala kapitalismens motor fortsätter att hacka och de rödgröna godtar 90 procent av Anders Borgs skattesänkningar är reformutrymmet minst sagt begränsat.
”Om ekonomin tillåter” är därför en brasklapp, myntad av Anders Borg, som S, V och MP nu tävlar med högeralliansen om att använda för att kunna lova något alls. Det betyder att en rad löften är eventuella. ”Om ekonomin tillåter” vill man till exempel under mandatperioden avskaffa skillnaden i skatt mellan löntagare och pensionärer.
Som S-ekonomen Dan Lind sa på det efterföljande seminariet finns det ”inte en chans att backa tillbaka till läget före 2006”. Därmed har man inte ens ambitionen att återupprätta den starkt undergrävda välfärd som rådde i slutet av Göran Perssons tid.
Visst finns där vissa ”skarpa” förslag för 2011, som sammanlagt får kosta 12,8 miljarder kronor.
Att man vill skapa 100 000 fler jobb, praktik- och utbildningsplatser känns igen från i våras. Men då mindre än hälften av dessa är riktiga jobb matchas inte ens hälften av de jobb som försvunnit under krisen och bara en tiondel av den öppna arbetslösheten på idag 430 000.
En positiv presentation är det Ungdomslyft, och eventuellt senare även ett Framtidslyft för äldre, som skulle ge en andra chans att läsa in gymnasiet. Men inte ens antalet utbildningsplatser återställs till Göran Perssons nivå.
Därmed består massarbetslösheten.
Samtidigt är de 12 miljarder ”mer än regeringen” som utlovas till kommunerna fortfarande alltför litet för att märkbart tillgodose behovet av fler lärare och den ”vård efter behov” som man säger sig vilja lagstifta om.
För Vänsterpartiet, som i förra valet argumenterade för 200 000 nya jobb i skola, vård och omsorg, är detta en hårresande eftergift. Nästan lika hårresande som V:s anslutning till en ny Obamaliknande kompromiss om Afghanistan, som talar om ett ”ansvarsfullt” tillbakadragande av Sveriges soldater innan 2014 – ”om kriget tillåter” frestas man att tillägga. Eller som underkastelsen under en ny EU-politik som betyder att V och MP ger upp kravet på flyktingamnesti.
”Om ekonomin tillåter”, vill man också stryka medelklassen och småföretagarna ännu mera medhårs genom att sänka momsen för restau- ranger och eventuellt även fler tjänstesektorer, samt sänka de sociala avgifterna för småföretagare.
Samtidigt lovar de rödgröna i alla fall facken att se över lagstiftningen så att inte bemanningsföretagen kan tränga ut fast anställda och att fortsätta de fruktlösa ansträngningarna att uppnå ett socialt EU-protokoll som säkrar de fackliga rättigheter som underkändes i Lavalmålet.
Nya om än inte alltför feta val-fläsk, fjärran från 1970-talets stolta paroll ”Bra och gratis dagis,” är sänkt maxtaxa inom barnomsorgen med 360 kronor för det första barnet, 240 för det andra och 120 för det tredje barnet och höjt studiemedel med 600 kronor, varav dock 200 är höjt lån. Även ett maxtak på 100 kronor för timavgiften i hemtjänsten utlovas.
Positivt är också löftet att a-kassan inte ska kosta mer än 80 kronor i månaden, lika för alla, liksom i alla fall delvisa återställare med sikte på 80 procent ersättning och utan ”stelbenta stupstockar” som utlovas inom arbetslöshets- och sjukförsäkringen.
De rödgröna lovar också gröna investeringar på infrastrukturen samt att ROT-avdraget ska bestå hela mandatperioden och utökas till hyreshus, samtidigt med en ny klimatbonus för småhus och bostadsrätter.
Inte ett ord sägs om den gigantiska skatteorättvisa som råder mellan hyresrätter, villor eller bostadsrätter (se sid 12), vilket innebär att klimatrenoveringen av miljonprogrammet blir en ny fattigdomsfälla för hundratusentals hyresgäster. Betydligt mer tycks partiledarna än så länge oroa sig för en reaktion från dem som äger de 1 procent dyraste villorna.
Dessvärre finns det knappast något i de rödgrönas valmanifest som leder till reellt minskade klassklyftor, vilket kan förklara Mona Sahlins nya benägenhet att i stället tala om ökade möjligheter till ”klassresor”.
Inget sägs heller om någon återställare av alla privatiseringar, där det annars skulle finnas hur många effektiva argument som helst i valdebatten. Men det man inget tänker göra något åt kan man heller inte kritisera.
Därför hotar tyvärr alltmer ett svidande valnederlag, som dock på alla sätt skärper argumenten för en socialistisk röst på Rättvisepartiet Socialisterna.
Arne Johansson
