”Rosa Luxemburgs biografi och den fullständiga upplagan av hennes arbeten kommer att skola många generationer av socialister världen över” (Lenin, 1919).
I januari i år är det 95 år sedan en av den socialistiska rörelsens viktigaste frontfigurer, Rosa Luxemburg, mördades. Med anledning av detta publicerar Offensiv åter denna artikel, som först publicerades i Offensiv nr 581, den 15 januari 2004. Vissa smärre ändringar har gjorts i denna förkortade version av usprungsgsartikeln.
Varje år i januari, den gångna helgen var inget undantag, kommer tiotusentals människor till Rosa Luxemburgs och Karl Liebknechts gravar för att högtidlighålla årsdagen av mordet på dessa två enastående kämpar. Rosa Luxemburgs kampanda och mod, hennes orubbliga tilltro till arbetarklassen och socialismen sätter ett exempel att följa. Rosa Luxemburgs liv och kamp är ständigt aktuellt och en väldig inspirationskälla.
Rosalie Luksemburg (Rosa Luxemburg) föddes i Polen den 5 mars 1871. 1880 började hon en flickskola i Warszawa, där hon för första gången blev aktiv i illegala politiska kretsar. Polen var vid denna tidpunkt inte självständigt. En stor del – inklusive Warszawa – tillhörde Ryssland och andra delar tillhörde Tyskland och Österrike. Polens nationella frigörelse var därför den stora frågan.
Men efter att den grupp hon deltog i avslöjats och krossats av den ryska tsarens polis tvingades hon fly till Schweiz. Där kom hon i kontakt med andra polska och ryska socialistiska emigranter, som G V Plechanov, Pavel Axelrod, Vera Zasulitj och Leo Jogiches.
Hon började studera 1890, men redan efter två år avbröt hon studierna för att hjälpa till med att bygga upp det socialdemokratiska partiet i Polen. När Kungadömet Polens Socialdemokratiska Arbetarparti bildades 1894 blev Rosa Luxemburg och Leo Jogiches dess talespersoner.
Rosa Luxemburg kämpade för att arbetarrörelsen i Polen skulle inta en internationalistisk hållning och gå emot nationalism. Hon förklarade att Polens frigörelse bara kunde lösas genom revolutioner i Ryssland, Tyskland och Österrike. Men hon var också emot rätten till självbestämmande för de polska massorna, vilket var en felaktig uppfattning som hon höll fast vid under hela sin livstid.
Hennes hållning kritiserades skarpt av Lenin. Han förklarade att rätten till nationellt självbestämmande var ett demokratiskt krav och det var absolut nödvändigt att ta upp de berättigade önskemålen om nationell frigörelse från vänster för att kunna bekämpa reaktionär nationalism.
Efter att ha tagit sin högskoleexamen 1897 begav sig Rosa Luxemburg till Tyskland. Genom äktenskap fick hon tyskt medborgarskap som gav henne möjlighet att bedriva legalt politiskt arbete bland polska arbetare. Hon blev medlem i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) och deltog på SPD-kongressen i oktober 1898 som expert på polska förhållanden.
Hon blev emellertid snabbt indragen i de interna diskussionerna inom SPD. Eduard Bernstein, en av de ledande teoretikerna, hävdade att kapitalismen ändrat karaktär och gått in i en fredlig, ständigt uppåtstigande fas som skulle ge utrymme för att i grunden förändra samhället stegvis med hjälp av sociala reformer. Därför var det enligt hans ”revision av marxismen” inte längre nödvändigt att kämpa för en socialistisk revolution. Han sammanfattade sin reformism (revisionism) i: ”För mig betyder socialismens slutmål, vad det nu än kan vara, ingenting; rörelsen själv betyder allt”.
Men kapitalismen var långtifrån fredlig, utan kännetecknades i slutet av 1800-talet av en våldsam jakt på kolonier och nya marknader samt militarism. Under lång tid hade Tyskland legat efter de andra europeiska stormakterna, men växte nu fram som en imperialistmakt.
Rosa Luxemburg skrev 1915 i sin Juniuspamflett följande: ”I Tyskland kan man observera framväxten av imperialism, ihopträngd som den blivit under en väldigt kort tidsrymd, i sin renaste form.”
På grund av kapitalistklassens sena utveckling i Tyskland fanns det inget starkt borgerligt parti. Många radikala borgare gick med i SPD, vilket stärkte partiets reformism och ensidiga parlamentarism.
I en av sina mest berömda skrifter Sociala reformer eller revolution?, som publicerades i Offensiv nr 908 den 8 juli 2010, klargör Rosa Luxemburg förhållandet mellan kampen för reformer och kampen för revolution.
Kampen för reformer är nödvändig för att vinna framgångar, utveckla arbetarnas medvetenhet, för att dra in nya grupper i kampen och för att sprida socialistiska idéer. Revolutionen är dock nödvändig för att arbetarklassen ska kunna ta makten och avskaffa den kapitalistiska utsugningen.
Under denna debatt stod Rosa Luxemburg sida vid sida med August Bebel och Karl Kautsky, SPD:s huvudledare, och hon utvecklade i synnerhet med Kautsky en nära vänskap. Hon bekämpade från denna tidpunkt outröttligt reformismens, de inom-kapitalistiska idéernas och metodernas, inflytande inom SPD.
Under inflytande av masstrejker under den ryska revolutionen 1905 gick också de tyska arbetarna ut i strejker. Rosa Luxemburg talade på flera fackföreningsmöten. Hon blev omedelbart känd som en fantastisk talare och varje tal var en uppgörelse med tysk militarism och imperialism.
Snabbt begav hon sig till Warszawa för att stödja revolutionen. Den 6 mars 1906 blev dock hon och Leo Jogiches gripna. På grund av sina svåra hälsoproblem frisläpptes hon i juni mot en borgen och lämnade omedelbart Polen. I skriften Massstrejken, partiet och fackföreningarna, sammanfattade hon erfarenheterna av 1905 års kamp.
På SPD-kongressen i Mannheim 1906 agiterade hon för generalstrejk som arbetarklassens huvudkampmetod.
Hon blev hårt attackerad av alla SPD-ledare, inkluderat Bebel och Kautsky. Debatten om masstrejken avslöjade SPD- och facktopparnas politiska urartning och rädslan för utomparlamentariska massaktioner.
År 1908, efter att SPD för första gången vunnit mandat i det preussiska parlamentet, skrev Rosa Luxemburg till Clara Zetkin: ”August [Bebel], och de andra i ännu högre grad; har kapitulerat fullständigt inför parlamentarismen och inomparlamentarisk kamp.”
I samband med detta berörde hon också frågan om partiorganisationen. Hon kritiserade, felaktigt, Lenin som argumenterade för en fast och centraliserad organisation i Ryssland, med anställda ”yrkesrevolutionärer” och en aktiv, medveten medlemskår.
Men hennes kritik av Lenins ”centralism”, tog inte hänsyn till de konkreta förhållandena och uppgifterna i Ryssland vid denna tid (1903-04); att lägga den politiska och organisatoriska grunden för ett revolutionärt parti, som förenade enighet i handling med verklig interndemokrati (demokratisk centralism).
Rosa Luxemburg menade att trycket från de revolutionära massorna skulle vara tillräckligt för att korrigera misstag i partiets politik. Det har hävdats av hennes fiender att hon uppfann en spontanitetens teori. Men Rosa Luxemburg såg behovet av en medveten ledning, dock underskattade hon i hög grad inflytandet från en ledning som går emot kampen och leder den i kontrarevolutionär riktning som SPD-ledningen gjorde under den tyska novemberrevolutionen 1918.
År 1910 skedde ett nytt uppsving för klasskampen i Tyskland. Rörelsens styrka blev en ovälkommen överraskning för många SPD-ledare i allmänhet och de fackliga ledarna i synnerhet. Krav på generalstrejk ställdes, men SPD- och fackledningen sa nej och gjorde allt för att stoppa kamprörelsens utvidgning. SPD:s tidning Vorwärts vägrade till exempel att publicera en artikel av Rosa med skälet att partiet förbjudit propaganda för en politisk strejk. Karl Kautsky attackerade Rosa Luxemburg offentligt.
Under de följande åren spenderade Rosa Luxemburg det mesta av sin tid på att agitera mot krig och nationalism. Karl Liebknecht kom att bli hennes närmaste medarbetare. Han var en av initiativtagarna till landets socialistiska ungdomsrörelse. År 1906 publicerade han en pamflett om militarism och antimilitarism, i vilken han förmedlade erfarenheterna av de socialistiska ungdomsrörelsernas antimilitaristiska kamp i Belgien och Sverige.
Han valdes på den första internationella socialistiska ungdomskongressen 1907 till ordförande för Ungdomsinternationalen, men blev omedelbart därefter dömd till ett 18 månader långt fängelsestraff för högförräderi. 1912 blev han riksdagsledamot för SPD.
Liebknecht utvecklade en starkt internationalistisk medvetenhet och hade nära kontakter med den ryska rörelsen, vid samma tidpunkt som SPD-medlemmar i riksdagen berömde regeringen för dess utrikespolitik.
Den 29-30 juli 1914 deltog Rosa Luxemburg som representant från Polen på ett möte med Socialistinternationalens internationella byrå (SIB, dess ledning). Bara några dagar senare, den 4 augusti, röstade SPD i riksdagen för de krigskrediter som skulle finansiera Tysklands deltagande i första världskriget. Den enda riksdagsledamot för SPD som in i det sista opponerade sig emot beviljandet av krigskrediter var Karl Liebknecht.
Detta innebar slutet för Andra Internationalen. Lenin skrev senare: ”Rosa Luxemburg hade rätt, hon insåg för länge sedan att Kautsky var en opportunistisk teoretiker som tjänade majoriteten inom partiet, kort och gott en tjänare åt opportunismen.”
Samma dag som omröstningen om krigskrediter ägde rum i riksdagen beslöt en liten grupp kamrater kring Rosa Luxemburg att ta upp kampen mot kriget och SPD:s krigspolitik under namnet Spartacusförbundet. Våren 1915 började de ge ut en ny tidning, Die Internationale (Internationalen) som dock blev förbjuden redan efter det första – och sista – numret. I februari samma år dömdes Rosa Luxemburg till ett ett-årigt fängelsestraff.
Efter hennes frigivning genomförde Spartacus en konferens i mars 1916, vilket visade på organisationens växande inflytande. Det var främst unga socialister som slöt upp bakom Spartacus.
Dessa kamrater pressade på för ett nytt revolutionärt parti, men Rosa Luxemburg opponerade sig emot ett sådant så länge det var möjligt att arbeta inom SPD.
I samband med 1 maj-firandet det året organiserade Spartacus en antikrigsdemonstration i Berlin och strax därefter arresterades Karl Liebknecht. Han dömdes till två och ett halvt års hårt straffarbete. Samma dag som domen tillkännagavs gick 55 000 arbetare ut i strejk.
Den tyska militarismen reagerade: Den 10 juli arresterades hundratals Spartacusanhängare, inklusive Rosa Luxemburg. Hon sattes i ”skyddshäkte”, alltså häktad på obestämd tid. Först i samband med den tyska novemberrevolutionen 1918 skulle hon komma att släppas fri.
Den ryska februarirevolutionen 1917 som störtade tsaren och den påföljande socialistiska oktoberrevolutionen kom att få stora omedelbara effekter på Tyskland. I april 1917 spred sig en våg av stora ammunitionsarbetarstrejker över hela landet. Enbart i Berlin gick över 300 000 arbetare ut i strejk. I slutet av januari 1918 rullade en ny strejkvåg fram över Tyskland, i protest mot avtalet, mot massvälten på hemmaplan och för demokratiska reformer. I Berlin gick en halv miljon arbetare ut i strejk.
Sjömännen i Kiel blev revolutionens tändande gnista. Den 4 november 1918 tvingades Kiels guvernör att avgå och ett arbetar- och matrosråd tog makten över staden. Därifrån spred sig revolutionen från stad till stad.
Efter sin frigivning i oktober det året arbetade Karl Liebknecht inom ”Revolutionäre Obleute”, en organisation av revolutionära fackliga representanter.
Den 9 november nådde revolutionen Berlin och Kejsar Wilhelm II gick i landsflykt. Rikskanslerposten (statsminister) överlämnades till SPD:s Friedrich Ebert, som försäkrade: ”Jag hatar revolutionen som dödssynden”.
Arbetarråd valdes på fabrikerna och ett verkställande utskott för arbetar- och soldatråd bildades. Dessa råd hade kontroll över arbetsplatserna, men de tog aldrig över den politiska makten.
När Rosa Luxemburg frigavs den 8 november 1918 var hon allvarligt sjuk, men ändå tog hon sig omedelbart an det revolutionära arbetet. Spartacusförbundet var den enda grupp som visade sig ha en revolutionär inställning. Rosa Luxemburg skrev: ”All makt i de arbetande massornas händer, i arbetar- och soldatrådens händer, och säkrandet av skydd för det revolutionära arbetet från lurande fiender”.
SPD och det nyligen bildade oberoende socialdemokratiska partiet (USPD) riktade in sig på Nationalförsamlingen, vilket innebar att lämna tillbaka makten till det borgerliga parlamentet. Samtidigt förhandlade Ebert med generalstaben om hur revolutionen skulle krossas.
I december 1918 ägde den Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. Av över 400 delegater var endast 179 arbetare, Luxemburg och Liebknecht utsågs inte till delegater. Trots att hundratusentals demonstrerade utanför kongressen beslöt denna att överlämna makten till Nationalförsamlingen och regeringen Ebert, samt upplösa sig själv.
Trots att revolutionen gjort halt fortsatte striderna och demonstrationerna. Men kontrarevolutionen hade vuxit sig stark. Arbetar- och soldatrådens ledare arresterades och demonstrationer bemöttes med skottlossning. En häxjakt mot Spartacusförbundet drogs igång.
Spartacusförbundet var endast en löst sammansatt organisation med några tusen medlemmar som vid årsskiftet 1918/19 blev stommen i det kommunistiska parti (KPD) som bildades. På KPD:s grundningskongress höll Rosa Luxemburg inledningen om partiprogrammet och sa bland annat att ”Vi känner bara en sak: socialismen; detta är det minimum vi skall säkra.”
Kongressen beslöt emellertid mot Rosa Luxemburgs vilja att bojkotta både valet till Nationalförsamlingen och även samarbete med SPD-ledda fackföreningar. Av det skälet stod KPD under lång tid isolerat från arbetarklassen. Först i oktober 1920, då USPD splittrades och större delen av partiet anslöt sig till Kommunistiska internationalen, blev KPD ett massparti med 300 000 medlemmar.
I januari trappade kontrarevolutionen upp propagandan mot KPD-ledarna. SPD-flygblad uppmanade till mord på Karl Liebknecht. I januari 1919 kom det ett nytt uppror i Berlin som användes som förevändning för upptrappad högerterror. Denna resning tillskrevs Spartacus trots att man inte planerat den. Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra KPD-ledare tvingades fly från den ena lägenheten till den andra. Det sattes ett pris på 100 000 tyska mark på deras huvuden.
Den 15 januari 1919 greps Rosa och Karl och fördes till Hotell Eden. Alla förberedelser för morden på dem var redan beordrade av SPD-regeringen. De dödades av officerare och Rosa Luxemburgs kropp slängdes i Landwehrkanalen. Först på våren, den 31 maj, hittades hennes kropp. Mordet på Rosa Luxemburg var ett oerhört slag mot den tyska och internationella socialistiska rörelsen.
95 år efter mordet lever Rosa Luxemburgs idéer vidare. Det bästa sättet att hedra hennes minne är fortsatt kamp för en socialistisk värld och mänsklighetens befrielse från allt våld och förtryck.