I en tid av ekonomisk kris i hela Europa och en varseltakt på 10 000 i Sverige inger gruvindustrin förhoppningar hos många.Samtidigt höjs alltfler röster om att exploateringar på många håll hotar hållbar och långsiktig försörjning, den sista orörda naturen och även livsviktiga vattentäkter för hundratusentals människor.
Medan statliga LKAB och svenska Boliden främst bygger ut befintlig gruvindustri eller återöppnar stängda gruvor, prospekterar utländska spekulanter till stor del i oexploaterade områden. Det handlar om kanadensiska, amerikanska, brittiska och australiensiska gruvbolag som i Sverige har hittat en av världens mest liberala minerallagar och snabba handläggningar.
Sverige har blivit lågprisland för de multinationella gruvbolagen och toppar t ex Världsbankens lista över var gruvverksamhet är billigast och har högst avkastning i en jämförelse mellan 20 länder som Kina, Australien, Chile, Sydafrika och Kanada. Forskningsinstitutet Fraser Institute placerar Sverige på sjunde plats av alla länder i den senaste mätningen.
Sverige skiljer också ut sig då man har vägrat att ratificera FN:s konvention 169 om skyldighet att konsultera urinvånare och rätt till ägande av mark.
Det stora gruvområdet i Kiruna-fjällen kommer att ligga väster och söder om Kiruna. Det innebär att stora renbetesmarker och orörda fjällmarker mellan Kalixälvens källflödessjöar och Kaitumälvens övre delar kommer att förstöras.
Sjaunja, som inte bara är Sveriges näst största naturreservat (lika stort som Blekinge) utan en av Europas största och viktigaste våtmarker, riskerar också förgiftning.
I Leavas sameby kommer hela Rakkurisjön att tömmas, trots att den är skyddad i Miljöbalken och trots att sjön är livsviktig för laxfisket i Kalixälven. Inom Leavas och Girjas samebyar drabbas minst 300 renskötare.
Det australiska gruvbolaget Scandinavian Resources planerar bara att bryta mineraler i de berörda områdena i 15-20 år – sedan är det tömt. Men kvar blir flera gigantiska gruvhål. De beräknas vara i samma storlek som Aitikgruvan, d v s ett totalförstört område på 30 kvadratkilometer, lika stort som Stockholms innerstad.
Den historiska miljökatastrofen i Finland är en varning. Talvivaara-gruvan läckte miljontals liter tungmetallförgiftat vatten där de höga nivåerna av nickel, kadmium och uran har dödat sjöar på liv. Detta var inte det första utsläppet utan det senaste i en serie större utsläpp. Inte ens när en arbetare dog efter att ha inandats vätesulfid stärkte företaget säkerheten.
”Men detta kan väl inte hända i Sverige?”, tänker många. Jo, det kan det. I Vätternexemplet, vid Norra Kärr, handlar det även om att kanadensiska Tasmet vill bryta uran. Halterna har uppmätts till samma nivåer som i Talvivaara.
Västerbottens-Kuriren avslöjade i december hur sex av sju gruvor i Västerbotten släpper ut mer föroreningar än de har tillstånd till utan att straffas. Samma undersökning visade att 14 av 18 nedlagda gruvor och depåer släpper ut väldigt höga halter av tungmetaller.
För ett par år sedan gjorde Naturvårdsverket en kartläggning över gamla gruvområden som behöver saneras. Notan uppskattades till mellan två och tre miljarder kronor, varav merparten får betalas av skattebetalarna.
Då nästan alla inlandskommuner i Norrland är hårt drabbade av utflyttning och kommunala nedskärningar med en stark känsla av att kusten får alla satsningar, finns det mottaglighet för löftet om att gruvorna ska vända utvecklingen. Men förhoppningar kan även grusas snabbt.
När Blaikengruvan invigdes 2006 skulle Storuman och Sorsele äntligen få leva upp, lovade kommunpamparna och använde stora ord som ”räddningen”. Att ursprungsplanen var att gruvan bara skulle vara aktiv i 10 år dämpade inte yran. Men det blev konkurs efter bara något år.
I våras gick en ny ägare också i konkurs. Jobben är borta. Kvar är två urgröpta berg som läcker tonvis med farliga giftämnen och utmaningen att rädda sjön Storjuktan. Saneringen efter Blaikengruvan beräknas kosta minst 200 miljoner kronor som skattebetalarna ska stå för.
Samtidigt som gruvbolagen alltså tar vinsterna är det skattebetalarna som står för infrastrukturen. Högerregeringen satsade rekordbeloppet 3,5 miljarder kronor för att tillhandahålla gruvnäringen infrastruktur fram till 2017. Siffran hade kunnat bli betydligt lägre om de privata betalat sin del.
I samma budget skar man bort 235 miljoner kronor från havsmiljöarbetet (en tredjedel av anslagen) och 50 miljoner kronor från sanering av förorenade områden.
Medan gruvbolagen alltså får det mesta serverat får de drabbade kämpa för ersättning. Flera samebyar som tvingas flytta, riva hus och förlorar transportleder och därmed sökt skälig ersättning utsätts för förtal av både politiker och gruvbolag.
I oktober brännmärkte Jokkmokk Iron Mines VD samerna som ”bidragssökare” som ”bara är ute efter pengar”. Jokkmokk Iron Mines har också stämplat lokala näringsidkare inom turism som ”bidragstagare” när de har protesterat mot att deras försörjning hotas. Men faktum är att turistnäringen i berörda inlandskommuner till stor del består av småföretagare, vilket innebär att mycket av pengarna stannar kvar i lokalsamhället, till skillnad från gruvbolagens vinster som inte stannar kvar alls.
Det är inte bara samebyarna som kämpar emot gruvbolagens framfart. Aktionsgrupper har bildats i flera samhällen och facken protesterar.
Motståndet mot Kiruna Irons gruvplaner inom Girjas och Laevas samebyar startade i våras, på ett stormöte med 200 deltagare och ett upprop som facket Gruvtolvan ställde sig bakom efter ett medlemsmöte. Även Gruvfyran och IF Metall ställde sig bakom uppropet.
‒ Vi anser att det handlar om alldeles för grova ingrepp i ett viktigt rekreationsområde för att man ska starta en gruva med så kort livslängd, säger Gruvtolvans ordförande Jan Thelin i tidningen Miljöaktuellt.
I Ammarnäs slåss en aktionsgrupp mot kanadensiska gruvbolaget Blackstone samt för att Vindelfjällens naturreservat ska bli nationalpark.
Kampen mot Nordkalks hot att avverka Ojnareskogen på Gotland – en planerad nationalpark som huserar över 265 hotade växtarter – visar att det går att vinna mot gruvbolagen. Skogen ockuperades av över 200 aktivister, bönder och barnfamiljer som ställde sig i vägen för gruvbolagets maskiner uppbackade av en massiv polisinsats.
Över 1 000 gotlänningar demonstrerade i Visby. Högsta domstolens beslut att stoppa avverkningen var mer politiskt än juridiskt och resultatet av kampen och opinionen.
Det är hög tid för fackföreningar och miljöorganisationer att ta strid mot hela högerregeringens miljöfarliga politik samt för förstatligande av både naturresurser och supervinster för att möjliggöra en historisk satsning på gröna och hållbara jobb.
En gruvindustri som är gemensamt ägd och står under demokratisk kontroll skulle innebära starkare säkerhet, både nya och långsiktiga jobb där just de jobben passar – som i Pajala – och samtidigt innebära skydd av viktig natur där andra jobb kan skapas istället.
RS/Offensiv säger:
- Förstatliga naturtillgångarna under demokratisk kontroll och styre av de anställda tillsammans med miljöorganisationer och lokala organisationer.
- Inför kommunal vetorätt mot miljöfarliga exploateringar.
- Skydda de sista orörda fjällen och skogarna.
- En massiv offentlig satsning på 100 000 nya gröna jobb.
Mattias Bernhardsson
