S-kongress utan egen politik

2013-04-05 08:53:17

foto: Anders Löwdin
Kommer Stefan Löfvens ”det låter sig inte göras”-linje att vinna på kongressen? Mycket tyder på det.

När Stefan Löfven öppningstalar till det socialdemokratiska partiets 37:e kongress kommer han att gång på gång att upprepa de fraser om att sätta jobben främst, som han har gjort till sitt mantra.

Med stigande opinionssiffror i ryggen räknar han och det högersocialdemokratiska etablissemanget med att kunna stärka sin egen ställning i det så kallade näringslivet och ­borgerliga media ytterligare.
Särskilt genom att inte ge efter för mycket till dem som hoppas uppnå någon liten kompromiss med LO-ledningens redan urvattnade kompromiss om vinster i välfärden.
Daniel Suhonen, som på kort tid har blivit S-ledningens mest kända kritiker, presenterar ett tiopunktsmanifest för ”en socialism för vår tid” på DN Kultur den 2 april där han inte visar några verkliga förhoppningar om att S-partiet ska kunna återfinna sin förlorade själ. ”Jag tror vi måste inse att vänstern idag lider av en gränslöst stor politisk sorg. Sorgen över att allt den stått för håller på att upplösas, dra sig tillbaka.”
Och visst är det som han skriver, att man vid en läsning av partiledningens program knappt finner några politiska ord alls, ”knappt ens några ställningstaganden”. ”I marginalen skrev jag tre korta ord. Är det slut?”, tillägger han.
I det så kallade Framtidskontraktet förklarar S partistyrelse än en gång att ”fler jobb är grunden till allt”. Arbetslösheten ska ”knäckas” med en politik för fler jobb, där ”full sysselsättning är det övergripande målet”. Hur det ska gå till förblir en gåta.

Dagens S-toppar har, som Suhonen påpekar, helt och hållet accepterat att det idag finns 420 miljarder kronor mindre till hälsovård, skola, vägar, bibliotek per år än om den andel av BNP som gick till den gemensamma sektorn var densamma idag som den var 1988. Skillnaden motsvarar lönen för cirka 850 000 sjuksköterskor!
Samtidigt försäkrar Framtidskon­traktet än mer bestämt att ”ordning och reda i statsfinanserna är grunden för vår sysselsättningspolitik”. Överskottsmål och utgiftstak som befäster den enorma omfördelningen från offentlig till privat sektor ska hållas heliga, samtidigt som S försäkrar att skatterna inte ska höjas.
Stefan Löfven har lovat att Social­demokraterna inte bara accepterar högeralliansens alla hittillsvarande skattesänkningar utan till och med är beredd att acceptera ett nytt femte ”jobbskatteavdrag”, om regeringen skulle genomföra det.
Suhonen kallar detta ”rena självmordspolitiken” och att det ”snart nästan krävs mikroskop för att se skillnaden” mellan S och M.

Löfvens väg till fler jobb bygger på luftiga löften om ”en strategisk samverkan” om forskning, innovationer, kunskap och världsledande kompetenslyft i de svenska företagen, för­utom löst prat om att möta klimatutmaningar och att hålla uppe efterfrågan och värna välfärden i lågkonjunktur.
Det leder vidare till ett nyckelkrav på att vända den negativa utvecklingen i den svenska skolan och alla stadier i utbildningen. Stefan Löfven har i en gemensam debattartikel i DN tillsammans med Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén deklarerat att det är ”den viktigaste framtidsutmaningen Sverige står inför”.
Men vad finns det för ­trovärdighet i det när man samtidigt inte tänker röra de systemskiften som skapat krisen inom skolan, ­kommunaliseringen tillsammans med det ”fria skolvalet” och de allt mer dominerande vinst­drivande skolföretagen?
Att ett dussintal tunga professorer i Kungliga Vetenskapsakademin i en debattartikel i SvD efter ett stort och uppmärksammat symposium om nya forskningsrön om marknadsstyrningen i skolan har rest kravet på att ”skolverksamhet i vinstdrivan­de syfte bör elimineras” borde ha slagit ned som en bomb i den socialdemokratiska skoldebatten.
”Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ’till höger om högern’ och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Thatchers tid som premiärminister”, skrev de.

Den intensiva debatt som har förts allt sedan avslöjandena om vård­skandalerna inom Carema och andra äldreboenden hösten 2011 och som tog ytterligare fart efter LO-kongressens tydliga krav på att en non profit-linje ska gälla i vård, skola och omsorg har självklart inte kunnat undgå det socialdemokratiska partiet.
Kristin Linderoth i S-tidskriften Tidens redaktion beskriver hur hon tvingas ”försvara det redan hårt sargade från riskkapitalister eller nedskärningsgalna högerpolitiker… I partiet finns sedan länge en massiv trötthet på den riktning s­ocialdemokratin – ja, hela det politiska landskapet – tagit. Det postpolitiska tillståndet har inget annat att erbjuda än apati eller missnöje och en stadigt krympande socialdemokrati”, vittnar Linderoth och ställer sitt hopp till en kompromiss enligt LO-kongressens non profit-linje. ”Kvalitetskontroller och ordning-och reda-retorik” är som hon säger bara ”en del av den nyliberala styrningskonst som gör att personal i välfärden inte tillåts göra ett bra jobb, och att misstron i samhället ökar”.

I Löfvens och Siréns debattartikel om skolan klagas det ironiskt nog över att ”undersökning efter undersökning visar att skolledarna lägger mest tid på administration och ekonomi”, med ”alltför litet fokus på det pedagogiska uppdraget”. Men S-ledningens linje om att vinsterna ska begränsas en aning med en ny appa­rat för kvalitetskontroller och tillsyn lär oundvikligen betyda att mer, ­inte mindre, tid får läggas på administration – samtidigt som alltmer tid av både lärare och skolledare får läggas på marknadsföring.
Visst är det mycket som tyder på att debatten om vinster i välfärden blir S-kongressens största och viktigaste. Partistyrelsen har i frågan om ”ordning och reda i välfärden” ­yrkat avslag på hela 193 motioner som vill gå betydligt längre än S-ledningen. Enligt Dagens Nyheter finns det därför stora förhoppningar från vinstkritiska ombud om att kunna tvinga partistyrelsen till en kompromiss, som utgår från LO-styrelsens linje om att främja samhällsbolag med en vinstbegränsning till en procent utöver statsskuldsräntan. Men med en ytterligare urvattning som skulle ­göra en vinstbegränsande some profit-linje till en frivillig möjlighet för till exempel de S-styrda kommuner som vill det, en möjlighet som redan finns.
Därmed skulle även vinstkritiska socialdemokrater lägga sig för en variant av Löfvens ”det låter sig inte göras”-linje, som inte rubbar det grepp som Välfärdsföretagarna har tagit över denna 110 miljarder-kronorsmarknad.

Daniel Suhonen har svårt att förstå hur socialdemokratin, som en gång samlades kring idéer, gått med på att under tre decennier avveckla sitt eget samhällsbygge. Han menar att de som 1980 ville privatisera samhällsbygget och sedan dess genomfört extrema samhällsförändringar visar att inget är omöjligt för viljan.
Problemet för Daniel Suhonen, som vi så klart önskar lycka till på S-kongressen, är att hans sympatiska radikalism stannar vid argument för att i god reformistisk ordning backa bandet. Hans största brist är att han inte på allvar tycks reflektera över de väldiga ekonomiska maktintressen som väger tungt bakom ”viljan” ­inte bara hos Välfärdsföretagarna, utan bakom dem bankerna, storföretagen och hela den globaliserade finansmarknaden. Han förstår inte att socialdemokratins långa serie av reträtter alltifrån 1980-talet var en konsekvens av att man då inte visade sig beredda att försvara välfärden mot de nyliberala anstormningen genom att ta fajten om kapitalets makt över ekonomin och därmed samhället.
Det är en makt som vare sig Stefan Löfven eller den uppsjö av socialdemokratiska kommunalråd som dominerar S-kongressen är beredda att utmana, utan tvärtom vill inbjuda till en ny samförståndspolitik som inte ruckar båten – och som i sin tur lockar dem själva med allt mer fett avlönade reträttposter efter en väl avslutad politisk karriär.
Kampen för att återerövra och utveckla den förlorade välfärden måste börja utanför de parlamentariska församlingarna och S-kongresserna, och så småningom förenas med en ny klasskampsbaserad och socialistisk arbetar- och välfärdsrörelse. Även åtskilliga besvikna socialdemokrater kommer att bli en del av denna rörel­se.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!