foto: Jens Ohlsson
Så fort valrörelsen är över ”är det dags att lägga partitaktiken åt sidan, ta gemensamt ansvar och sätta Sveriges bästa först”, skrev statsminister Stefan Löfven på DN Debatt 5 dagar innan valet och upprepade på nytt att han och Socialdemokraterna helst ser att en ny blocköverskridande regering bildas.
Samarbete över blockgränserna var också Socialdemokraternas budskap i valrörelsen 2014 och efter valet döptes den nya S-MP-regeringen till ”samarbetsregeringen”. Men trots alla ansträngningar och överenskommelser med Alliansens partier som har skärpt högerpolitiken och som bland annat resulterat i militär upprustning, flyktingmurar och tillfälliga uppehållstillstånd samt höjd pensionsålder har Löfven misslyckats i sin föresats att bryta upp blockpolitiken. Även Decemberöverenskommelsen (DÖ) som regeringen slöt med Allianspartierna vintern 2014 och som skulle stärka minoritetsregeringars ställning föll till sist offer för den fördjupade politiska kris som följde.
Men med hänvisning till den nya politiska karta som valet kommer att rita och att inget av de traditionella blocken kan räkna med egen majoritet, långt därifrån, menar Löfven att tiden är inne för en bred koalition. Det är dock först efter valet som det kommer att stå klart om Allianspartierna, särskilt Centern och Liberalerna, är beredda att ta emot Löfvens öppna hand.
Valutgången är extremt svårbedömd. Opinionssiffrorna visar att både S och M, liksom 2014, blir förlorarna, medan Vänsterpartiet ökar som en följd av att pendeln också har börjat svinga till vänster.
Även rasistiska SD kommer att gå framåt och KD, som snabbt närmar sig SD, tar sig över fyraprocentsspärren med hjälp av borgerliga stödröster, vilket i sin tur kan leda till att M, KD och SD formerar ett nytt blå-brunt block. En ny regering baserad på detta block skulle bli den mest reaktionära i modern tid och en väldig provokation. Mycket snart, efter att chocken och förstämningen lagt sig, skulle den möta aktivt motstånd och som i Norge kanske även i form av politiska strejker.
Att valet följs av att en blå-brun regering bildas är en möjlighet, men det finns många andra mer sannolika regeringskonstellationer. Vad som förenar alla eventuella regeringsbildningar är att de blir svaga.
Det kan inte uteslutas att valet leder till att ett av de två traditionella blocken, helt på nåder av det andra, bildar en ny minoritetsregering. Ett annat är att utfallet av den politiska krisen och de traditionella partiernas tillbakagång kan bli en bredare koalition som i flera andra europeiska länder.
Från den samling bakom högerpolitiken som sedan länge har funnits i riksdagen är steget inte långt till att detta också uttrycks i en regering över blockgränserna. Särskilt om en sådan regering, på ett förvridet sätt, också kan hävda att den har sin grund i den berättigade oro som hotet från SD-rasisternas frammarsch väcker.
Men att topparna förenas för att fortsätta samma politik som tidigare stoppar inte SD och den rasistiska splittringen. För det krävs kamp och organisering underifrån mot rasism, alla former av högerpolitik och de klassorättvisor som kapitalismens vinstjakt orsakar. Det är en sådan kamp och organisering som Rättvisepartiet Socialisterna vill främja i valet och alla andra dagar. ■
