
Bland de inbjudna talarna var Charlotte Therese Björnström, initiativtagare till Påskuppropet mot utförsäkringar samt läkaren Arvin Yarohalli, initiativtagare till nätverket NEJ till nedskärningar inom vården. Hans nätverk genomför också en ny omgång vårdprotester på ett tiotal platser i landet den 17 september.
Det finns en nödvändighet av enad kamp mot rasistisk splittring och för jobb och upprustning mot alltmer gapande klassklyftor och den misär som följer i dess spar. Fler och fler, såväl arbetslösa, sjuka och gamla som asylsökande och papperslösa, har blivit lidande när den generella välfärden slaktats. Skola, vård och omsorg satt på svältkur, var ett bärande tema.
Septemberalliansens manifestation i år, var mindre än den som fyllde Sergels torg i fjol. Till skillnad från förra årets manifestation fanns det inte riktigt samma stämning på skolor, arbetsplatser och torg, som under förra årets spontana reaktion mot invalet av Sverigedemokraterna. Ändå har Septemberalliansen ytterligare befästs som ett nätverk av nätverk och även forum för breda kampinitiativ mot de hot som nu åter växer i takt med att kapitalismens kris fördjupas.
Det är ett verktyg som verkligen behövs i det tomrum som skapats av fackens passivitet och den etablerade vänsterns högervridning. Särskilt som det i många länder redan pågår en massiv mobilisering och en högljudd debatt om de snabbt ökande klassklyftorna och ojämlikheten.
Miljardärer som Warren Buffet och tretton av Frankrikes rikaste, vädjar om att få bli beskattade. Av rädsla för den sociala oro i stil med grekiska generalstrejker eller engelska kravaller som annars kommer att hota deras kapitalistiska system. Överklassmagasinet Forbes varnar till och med, i spåren av de engelska kravallerna, för det hotande ”globala klasskriget”.
I Sverige råder ännu tystnad, om än liksom på cirkus alltmer andlöst. Vart har det relativt jämlika och trygga Sverige tagit vägen, frågar sig allt fler?
Varken den s k oppositionen eller de centrala facken har lyft ett finger när de sociala skyddsnäten nedmonterats. Skola, vård, omsorg och infrastruktur har tillåtits förfalla i brist på investeringar och trasas sönder av privatiseringar.
Vi ser nu hur de rika och den välbeställda medelklassen, tack vare dessa ”besparingar”, har gynnats av enorma skattesänkningar. De drivs även här på alla plan, att trygga sig själva med privata försäkringar och gräddfiler när den generella välfärden inte längre existerar – i en utveckling mot ”gated communities” [välbevakade lägenhets- och villaområden där endast rika bor och har tillträde].
Landets socialförsäkringar har utsatts för en serie nyliberala systemskiften som sänt dem i en rutschkana från Europatoppen ned mot botten. När Sverige nu enligt EU är på väg att få Europas näst sämsta pensioner – allt fler utförsäkras och bara 40 procent av de arbetslösa får någon ersättning alls – växer en gigantisk och fullständigt orättfärdig marknad för privata försäkringar mot inkomstbortfall vid ålderdom, sjukdom och arbetslöshet.
Enligt Folksam har redan idag 60 procent av alla tjänstemän sådana försäkringar mot sjukdom och arbetslöshet, jämfört med 30 procent av samtliga löntagare. Till saken hör att bara den som är fullständigt frisk kan ta en privat sjukförsäkring med sikte på egen gräddfil vid sjukdom.
Att S och V antingen direkt medverkat i detta förräderi eller bara tittat på, har dömt dem att förtvinas.
Inom LO råder en förödmjukande splittring inför avtalsrörelsen sedan IF Metall inte ens varit berett att stödja det fikonlöv i form av ynklig jämställdhetspott som de senaste åren hållit ihop den s k samordningen.
Låt oss hoppas att detta är lugnet före stormen, innan den kampvilja som genomsyrade S14 förmår att gripa tag i större kugghjul av verklig massrörelse.