Sådan är kapitalismen

2007-08-20 11:48:55




BOK
Titel: Det kidnappade kapitalet
Författare: Olle Rossander
Förlag: Leopard
Kapitalismen har muterat under senare år och kan bäst beskrivas som monopolfinanskapitalism alternativt global
finanskapitalism.


De jättelika vinsterna tillsammans med alla fonders gigantiska kassakistor samt billiga lån har fått de finansiella marknaderna och transaktionerna att växa i en takt som saknar motstycke.
Oundvikligen driver denna utveckling fram kortsiktighet och spekulation, eftersom det handlar om att tjäna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt och med så liten risk som möjligt.
Jakten på snabba vinster har kantats av bolagsskandalerna, företagsplundring, insideraffärer och inte minst ett guldregn över direktörer och aktieägare.
Aldrig någonsin har direktörerna tjänat så mycket och mest tjänar fondförvaltarna. I Offensiv för drygt en månad sedan berättade vi om en chefsförvaltare för en amerikansk hedgefond som tjänade 14 miljarder kronor förra året. Det motsvarar 1,6 miljoner kronor i timmen! Ett svårslaget rekord.
Även i Sverige drar direktörerna ifrån. Idag tjänar en direktör 41 gånger mer än en arbetare. Löneskillnaderna har aldrig varit så stora.
Boken Det kidnappade kapitalet, av ekonomi- och börsskribenten Olle Rossander, handlar bland annat om guldregnet över de rika. Bokens styrka är dess faktaunderlag och att den på ett enkelt sätt förklarar dagens globala finanskapitalism. Här hittar socialister och antikapitalister många argument mot roffarkapitalismen.

När plundringen avslöjas

I boken listas exempelvis flera av de senaste årens globala och svenska finans- och korruptionsskandaler. Listan omfattar drygt sex sidor, men är långtifrån heltäckande. Dessa skandaler är ett exempel på vad Rossander kallar den ”nya kapitalismen” (Han använder inte termen monopolfinanskapitalism eller global finanskapitalism).
Med ”ny kapitalism” menar Rossander att den ”gamla ägarkapitalismen”, i Sverige synonymt med Wallenbergimperiets makt och dominans, är på tillbakagång. Istället har kapitalet kidnappats av fondförvaltare och direktörer som blivit rika på andras pengar. Därav bokens namn.
Det finns många invändningar man kan göra mot Rossanders tes. Inte minst därför att den tenderar att romantisera de gamla kapitalisterna och reducera frågan om varför dagens roffarkapitalism uppstått till enskildas moral eller brist på moral. Boken gör ofta det felet. Med gillande citerar exempelvis Rossander H&M:s storägare Stefan Persson när denne varnar för riskkapitalister som ”arbetar med stora lån och kräver höga utdelningar i de bolag där de går in”. Som om inte Stefan Persson gjorde detsamma. Vidare gäller att ingen enskild person i Sverige har fått så mycket i aktieutdelning som Stefan Persson. I år har han fått hela 3,5 miljarder kronor av de totalt 9,5 miljarder (rekordutdelning) som koncernen portionerat ut till sina ägare.

Rossanders tes: Det var bättre förr

I Det kidnappade kapitalet porträtteras ofta de tidigare kapitalisterna som en klass som kände samhällsansvar, såg långsiktigt på sina placeringar och som dessutom stavade till ordet etik. ”De ’gamla’ kapitalisterna byggde för framtiden … nu är det mer lockande för anställda chefer att fixa fram kortsiktiga vinster”, skriver han.
Det är hela tiden oklart vilka kapitalister han egentligen syftar på.
”Det förtjänas att upprepas: det är inte fel på tankarna om aktieägarvärde och att det skulle gynna såväl ägare som företag och anställda och därmed också samhället. Felet är vilket perspektiv som anläggs. Fel blir det om allt görs för att höja aktievärdet under det närmaste kvartalet eller året”, skriver Rossander.
Kortsiktighet med sikte på snabb avkastning är ett med kapitalismen. Det är helt enkelt en myt, ivrigt odlad av kapitalisterna själva, att kapitalismen tar samhällsansvar, tänker och handlar långsiktigt. Också Rossander odlar den myten.
Kapitalets globalisering har skärpt konkurrensen och intensifierat vinstjakten. När dessutom börskurserna fortsätter att stiga och det är mer lönsamt att spekulera än investera, samtidigt som risken finns att bli uppköpt, krymper kapitalisternas perspektiv. Och så länge vinsten är hög och utdelningen stor, är hela kapitalistklassen nöjd och överöser sina anställda toppdirektörer med bonusar och jättelöner som tack.
Den väldiga vinstökningen på lönernas bekostnad och det globala överflödet av billigt kapital har startat en köp- och säljkarusell av bolag. Globala riskkapitalister har köpt in sig i svenska storföretag och svenska kapitalister, som Ericsson, köper upp utländska konkurrenter som aldrig förr. Allt medan investeringarna i ny teknik, arbetsorganisation och nya produkter stagnerar, vilket i sin tur underminerar kapitalismen på sikt.
Endast genom att kapitalismen avskaffas och ekonomin planeras på ett medvetet och demokratiskt sätt kan det bli fråga om en utveckling som gynnar anställda och samhället.

Skillnaderna suddas ut

Skillnaderna mellan ”nya” och ”gamla” kapitalister håller på att suddas ut.
Det visar inte minst Skandiaskandalen, som Rossander utförligt redogör för i början av sin bok. Skandia var inget nytt riskkapitalbolag utan en av den svenska kapitalismens äldsta kronjuveler. Alla de gamla ägarkapitalisterna hade haft intresse i Skandia. Så sent som 1999 utsågs Skandias dåvarande vd Lars-Eric Petterson till årets börsbolags-vd av tidningen Dagens Industri. Några år senare var bolaget skandaliserat och i en kris som pensionsspararna fick betala.
Börsnedgången på randen av 2000-talet spräckte it-bubblan och fick de korthus som livbolagen byggt upp att rasa samman. En ny börskrasch eller finansiell kris kommer obönhörligen att riva ned många av de lånefinansierade luftslott som byggs under 2000-talet. Den begynnande krisen på den amerikanska bolånemarknaden, som redan knäckt två hedgefonder, är den första stormvarningen.
Hedgefonder var tänkta som friare fonder som skulle skydda (”hedge” på engelska) mot risker och garantera god avkastning oavsett vad som hände med exempelvis börsen. Antalet hedgefonder har vuxit explosionsartat i världen och många av dem sysslar med allt annat än säkra placeringar utan det handlar om avancerad spekulation i valutor, aktier, råvaror o s v.
Vid sidan av hedgefonderna finns en mängd olika fonder som förvaltar pengar för att de ska ge avkastning. Det är idag mycket svårt att se skillnad mellan dessa fonder som alla förenas av en till synes aldrig sinande källa av kapital att ösa ur.
Även Wallenbergs håller sig med ett renodlat riskkapitalbolag – EQT – och familjens investmentbolag Investors enda måttstock än att tjäna pengar. På vad är mindre intressant.
”Jacob Wallenberg och Investor är själva inte alls främmande för den riskkapitalistiska världen … Utköpet av egna kärninnehavet Gambro tillsammans med just EQT [Wallenbergs riskkapitalbolag] är heller inget annat än en klassisk riskkapitalaffär”, skrev Svenska Dagbladet i slutet av året. I samma artikel påpekade de att ”Kanske är det så i dagens uppskruvade finanskapitalism att gamla relationer och hedersbegrepp väger lätt inför möjligheten att tjäna ytterligare ett antal miljoner” (Svenska Dagbladet 31 december 2006).

Kapplöpning mot botten

Kapitalets globalisering, kantad av avregleringar, privatiseringar av pensioner och den ständiga kapplöpningen mot botten vad gäller löner, arbetarskydd, välfärd samt skatter, har lagt grunden för dagens roffarkapitalism.
Finanskapitalet har varit globaliseringens smörjmedel. Kapitalismen har förändrats i den meningen att de finansiella marknaderna helt har tagit överhanden, en mikroskopiskt liten del av världens ekonomiska transaktioner och utbyten handlar numera om handel med varor och tjänster.
Avregleringarna har skapat en global finansmarknad och med hjälp av modern IT-teknik sker en ständig förnyelse av redan mycket komplexa finansiella instrument (optioner, warranter och derivater). Det sistnämnda är en slags avancerad vadslagning som kan gälla allt, kanske till och med ”hur vintervädret ska påverka apelsinskörden i Florida”!
Rossander spårar huvudorsaken till Skandiaskandalen och andra kapitalistiska excesser i bonusjakt och förskingring av andras pengar i ett systemfel som framför allt orsakats av att den svenska modellen kollapsat. Med det menar Rossander att den svenska modellen och dess nästan institutionella klassamarbete under kapitalismens guldålder (1950-75) höll kapitalismen i schack och att samförståndet mellan stat, fack och arbetsgivare garanterade en ekonomisk utveckling som satte samhällets långsiktiga intresse främst. Det fanns tidigare ett slags samhälligt ägaransvar, gör Rossander gällande. Sedan kom kapitalismens kris på 1970-talet, 1980-talets avregleringar, den så kallade pensionsreformen, 1990-talets stålbad o s v och den slutliga svenska modellens kollaps. Alla dessa förändringar banade väg för dagens börs- och vinstexplosion, vilken ”tändes gemensamt av såväl LO, som s och borgarna”.
Kapitalismens stagnation, som inträdde i mitten av 1970-talet , slog den första spiken i den svenska modellens kista. Kapitalets globalisering såg till att den begravdes helt. Det finns ingen väg tillbaka till det gamla samförståndet mellan klasserna även om exempelvis LO-ledningen inget hellre önskar.

Avskaffa kapitalismen

Eftersom Rossander inte är socialist söker han förgäves hitta motkrafter till kapitalismen vid sidan av kampen, arbetarklassen och dess organisationer. Mest hoppas han på aktiva aktieägare som utövar ”ägaransvar” och att kapitalisterna ska se längre än till nästa kvartalsbokslut. Inomkapitalismen är bokens stora svaghet och därför tvingas Rossander nära utopin om att kapitalismen själv ska ”stoppa girigbukar och marknadsmissbrukare”. Det är som att be kapitalisterna att sluta vara kapitalister.
Istället handlar det om att återbygga arbetarrörelsen på socialistisk grundval – nytt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar – och organisera en kamp mot kapitalismens klassförtryck och plundring.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!