foto: Jonas Jörneberg
Sånger för Norden är både en politiskt och konstnärligt stark föreställning.
En storslagen högerextremistisk kabaré som jag älskade. En starkt antirasistisk och feministisk föreställning som bör visas i varje skola, varje sjukhus, varje kontor, varje busshytt! Man kan göra så mycket med två timmar av människors liv och Turteatern förtjänade varje minut av uppmärksamhet. En föreställning som visar rasism och nazism i sin renaste form, vilket i sin tur självklart gör en så pass förskräckt att den uppmanar till att agera.
Föreställningen var obehaglig men otroligt komisk, och oavsett om det var satirisk humor eller skrämmande körsånger var den intressant. Det är lika mycket en antirasistisk föreställning som en feministisk. Det finns ingen anledning till att de ska vara isolerade från varandra, som det tyvärr ofta är. Den här kvällen kombinerar alldeles utmärkt kritik mot all form av norm, rasism och sexism. De går hand i hand och skådespelarna och alla involverade visar det klockrent!
Det första som händer i föreställningen är att en person som deltog på den antirasistiska demonstrationen den 15 december berättar om sin upplevelse från början till slut. Han skulle precis hålla tal när nazisterna kom. När vi drivit bort dem en bit kom plötsligt, istället för glasflaskor och stenar, bananer, mandariner och annan frukt flygandes. Det här verkade vara ett uppvaknande för den som berättar.
Därefter introduceras tre personer iklädda fruktkostymer på scenen. De ska dansa, men varje gång de dyker upp och ska sätta igång avbryter de varandra med en klok fundering. De här frukterna är en av de moment som bidrar till hur galen föreställningen är och inte minst det nazistiska tankesättet. Samtidigt glöms det inte bort hur skadlig den nazistiska ideologin är.
Slående monologer dyker upp mellan gruppscenerna och musikalnumren. Det blir tydligt med problematiken av att ”vara stolt för sitt land”. De bedrövliga psykiska konsekvenserna av att falla utanför normen. Fruktansvärt påtagligt var vissa tal (som det av Hitler) och konversationerna tagna från diskussionsforumet Flashback. Ändå gick allt så fort att nästa scen istället kunde få publiken skratta eller bara göra publiken lätt obekväm.
Danskompaniet ”Motpol” framför ett järnrörsmusikalnummer, där de direkt citerar nynazisters ord med fart och rytm likt trumvirvlar i en hårdrockskonsert.
Det blir upplyftande men hemskt och självklart absurt. Vi får en bild av den kultur som råder inom grupper som nazistsekten Svenska motståndsrörelsen och blir lika chockad som äcklad. Ett fantastiskt stycke som förtjänade applåder, men klumpen i halsen satte stopp för sådana impulser och showen fortsatte med nästa framträdande.
Det blir tydligt att som nynazist hatar du socialister, judar, romer, ”blattar”, ”besudlade svenska kvinnor”, hbtq-personer, ”svenskhatare” och feminister.
Varje sång och dans är trovärdig och det känns helt logiskt att nazisterna sjunger. De får tydligt fram hur normer fräter och förstör människor via hudfärg, kön, sexualitet och språk/dialekt. Majoriteten faller utanför på något sätt och det är därför svårt för nazismen att få ihop det.
Många teaterproduktioner får skickligt fram en politisk ståndpunkt men saknar det konstnärliga och blir mer av en föreläsning. Det konstnärliga som gör att folk får den där förälskelsen och beröringen saknas ofta.
Ännu fler produktioner lyckas, tvärtom, att visa ett konstnärligt verk men missar att nå publiken med samhällskritiken och det politiska budskapet kommer inte fram. Sånger för Norden lyckas stilfullt undvika de här fällorna och är både politiskt och konstnärligt stark.
Sånger för Norden är välarbetad och genomtänkt. Det är det skönaste och häftigaste bidraget jag har sett till den antirasistiska kampen. Det blir också ett bevis för hur viktig kultur är. De nedläggningshot som finns mot kultur- och föreningslokaler, framförallt i våra förorter, måste få ett slut. Vi får se till att alla har ett Kärrtorp i sin närhet. ■