Sänk regeringen – inte a-kassan

2006-12-13 13:30:10




Kampen mot högerregeringens försämringar av a-kassan har skapat ett nytt politiskt läge i Sverige.
Inom bara ett par månader har stödet till regeringspartierna fallit som en sten.

Ilskan och viljan att protestera mot den hotande låglönemarknaden tvingade till sist LO:s ledning att utlysa demonstrationer runt om i landet i dag (14 december). Utan kraven på politisk strejk och de olika lokala demonstrationer som ägt rum i höst skulle aldrig 14 december blivit en dag av manifestationer mot regeringspolitiken.
Även om riksdagen i nästa vecka beslutar i enlighet med regeringsförslaget är striden långt ifrån över.
Kampen om a-kassan är endast ett av flera slag i kampen mot en hotande låglönemarknad.
Tvärtemot vad regeringen hoppas på kommer inte det så kallade jobbavdraget (skattesänkningar för de som har ett jobb) från och med januari 2007 att vända stämningarna och dämpa bitterheten.

Vilja till revansch

Det är främst de med högre inkomster som får kompensation för alla kostnadsökningar, arbetarhushållen får det inte och lågavlönade ensamstående hamnar rejält på minus när nyårsklockorna klingat färdigt.
Överhuvudtaget drabbar de föreslagna försämringarna i a-kassan och socialförsäkringarna framför allt lågavlönade arbetarkvinnor, särskilt de som jobbar deltid.
Viljan till revansch kommer att märkas redan i avtalsrörelsen som blir den mest laddade och politiska på länge.
Även om dagens ekonomiska tillväxt inte är för evigt gäller det nu att se till att även arbetare, lågavlönade, arbetslösa och sjuka får del av tillväxtens frukter.
Fackföreningarna måste kräva kompensation för de nya pålagor som regeringen lägger i form av rejäla lönehöjningar, mest till de lågavlönade, och rusta till strid.
En dags politisk strejk för a-kassan skulle enligt Rättvisepartiet Socialisternas uppfattning ha varit det mest effektiva och kraftfulla svaret till regeringen. En politisk strejk skulle inte bara ha sänt en skarp signal om motståndets omfattning till regering och arbetsgivare utan även skapat nya förutsättningar för fortsatt kamp om den styrande högeralliansen inte visade sig vara beredd att backa.

Varför politisk strejk?

Regeringen var oroad över kraven på politisk strejk. Det var också därför som exempelvis arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin menade att visst kunde man protestera ”men gränsen måste dras vid politisk strejk, då den sätter sig över valresultatet” (Dagens Nyheter 15 november). Vad han ville ha sagt var att en politisk strejk var ett vapen som hotade att fälla regeringen samtidigt som han gjorde gällande att det skulle vara en odemokratisk aktion. Men strejkrätten är en demokratisk rättighet som arbetarna tillkämpat sig.
Skamligt nog anförde LO-ledarna samma argument som Littorin när de tog avstånd från en politisk strejk.
LO:s avtalssekreterare Erland Olausson gick till och med så långt att han hävdade att ”den svenska fackföreningsrörelsen inte anser att det är ett effektivt vapen i den fackliga kampen och att den politiska strejken inte är i medlemmarnas intresse”.
IF Metalls ordförande Anders Ferbe å sin sida svarade medlemsopinionen med att lokala protester och manifestationer samt kontakter med lokala riksdagsmän var att föredra framför en politisk strejk som ”var farlig och satte sig över politiska beslut”.
De flesta argument som riktades mot politisk strejk skulle mycket väl ha kunnat framföras mot varje form av protest mot politiska förslag/beslut. Men det skulle inte ha funnits några fackföreningar om inte arbetare tagit strid mot regeringar och dess politik.
Att lokala manifestationer och kontakter med riksdagsmännen inte skulle räcka har varit klart redan från början. När någonsin har omfattande systemförsämringar stoppats genom denna form av protestyttring? De fackliga ledarna betecknade med rätta regeringens a-kassaförslag som en ”krigsförklaring” men gav ingen vägledning för hur fackföreningarna skulle svara denna krigsförklaring.
Varken LO:s eller TCO:s ledning har agerat med utgångspunkten att verkligen försöka stoppa förslaget. I ord har kritiken varit hård men i handling har regeringen behandlats milt.
Till och med socialdemokratiska riksdagsmän har höjt på ögonbrynen över LO:s flathet. ”LO-strategin är att kunna samarbeta med alla regeringar, oavsett färg, men det håller inte gentemot en regering som gör oerhört stora ingrepp mot facken”, menade exempelvis den f d biträdande finansministern Sven-Erik Österberg (Svenska Dagbladet 30 november). Österberg antydde vidare att en politisk strejk kunde vara befogad, vilket fick LO:s Erland Olausson att gå i taket.

Bara ”några få”?

Det finns absolut inga belägg för att kravet på politisk strejk saknade stöd. Mängden uttalanden och fördömanden av den politiska strejken är bekräftelse på detta.
Tre fjärdedelar av de 90 000 som i slutet av oktober hade svarat på Aftonbladets nätfråga sade ja till politisk strejk. Två av tre var för politisk strejk i LO-opinion, en grupp på drygt ett hundratal fackliga aktivister som svarar på olika frågor i syfte att ge en snabb bild av stämningarna på gräsrotsnivå (LO-Tidningen nr 40, 8 december). Så det är långt ifrån ”bara några klubbar och avdelningar” som krävt politisk strejk.
Och hur många instämde inte när IF Metalls avdelning i Mellersta Norrland i ett uttalande frankt förklarade att ”Nu får det f-n i mig vara nog. Politisk strejk behövs för att försvara arbetarnas intressen”?
Hittills har närmare 15 000 skrivit på Rättvisepartiet Socialisternas (RS) namnlista med krav på politisk strejk. Nära 10 000 av namnen överlämnades till LO:s ledning måndagen 28 november.
Det är sant att färre fackföreningar har uttalat sig för politisk strejk än vad som var fallet under 1990-talet. Men anledningen till det är inte att kravet gått i otakt med opinionen utan på grund av att motståndsrörelsen i dag startar efter år av ebb i klasskampen och minskad aktivitet.
Viljan till kamp mot regeringen symboliserar början till ett uppvaknande och en ”fight back”-rörelse i Sverige, vilket inte bara skrämmer regering och arbetsgivare utan även oroar de fackliga ledarna, som ser gräsrotsrörelser som ett hot mot sin privilegierade ställning.
RS/Offensivs och många andras utgångspunkt har varit: Vad krävs för att stoppa förslaget och hur kan en massrörelse byggas för att till sist fälla regeringen?
Det var masskampen som stoppade den hatade CPE-lagen i Frankrike i våras, men förslaget drogs inte tillbaka förrän landet skakats av flera riksomfattande protestdagar med massdemonstrationer och strejker som samlade miljoner ungdomar och arbetare.

Masskamp lönar sig

Det krävdes att offentligfacken gick ut i strejk 28 mars i år för att Tony Blairs socialdemokratiska regering i Storbritannien skulle lägga förslaget om sämre pensioner på is. Strejken var den största sedan generalstrejken 1926.
EU:s hamndirektiv och tjänstedirektiv hade inte stoppats utan all-europeiska demonstrationer och strejker.
Det är på dessa moderna internationella erfarenheter och sin egen historia som den svenska fackföreningsrörelsen måste bygga sitt agerande i dag.
”Ingen kan säga att vi kommer att vinna, det enda som är säkert är att utan strid kommer vi att förlora”, är lika sant i dag som i arbetarrörelsens barndom.
I början av 1990-talet var ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen (a-kassan) och sjukförsäkringarna 90 procent av den inkomst man haft.
Det var den förra högerregeringen, 1991-94, som sänkte ersättningen till 80 procent.
Samma regering ville införa en ny obligatorisk arbetslöshetsförsäkring – utan koppling till facket – men misslyckades till följd av rättvisekampen, som fällde regeringen i nästa val, 1994.

Rättvisedagar

Rättvisepartiet Socialisterna, som då hette Offensiv, spelade en framträdande roll i den gräsrotsrörelse som slutligen tvingade en motvillig LO- ledning att låta 6 oktober bli en dag av landsomfattande demonstrationer 1992 och 1993 (Rättvisedagarna).
När sedan socialdemokraterna 1996 på nytt sänkte ersättningen (till i praktiken mindre än 75 procent) följde en ny protestvåg med omfattande krav på politisk strejk, vilket tvingade s-regeringen ge upp tanken på en så kallad ”bortre parantes” i a-kassan, det vill säga sätta en gräns för hur länge man får a-kassa innan man blir utförsäkrad.
Den bortre parentesen återinfördes sedan smygvägen, och med regeringens a-kasseförslag sätts den bortre parentesen vid 301 dagars arbetslöshet alternativt 451 dagar för att piska fram en låglönemarknad.
Under hösten, även om förhållandena och stämningarna har varit lite annorlunda än för tio år sedan, har Rättvisepartiet Socialisterna åter försökt stödja en gryende gräsrotsrörelse inom facket för massdemonstrationer och politisk strejk. Det är genom kamp som a-kassan har kunnat försvaras och i den kampen vore politisk strejk med massdemonstrationer samma dag både det kraftfullaste svaret till regeringen och en förberedelse till nya mobiliseringar.
Högeralliansen vann inte valet på förslaget om sämre a-kassa, inte många kände till vad som väntade enligt en TCO-undersökning som presenterades i slutet av november. Den m-ledda alliansen vann valet på grund av missnöjet med socialdemokratins högerpolitik och den fortsatt höga arbetslösheten samt Göran Perssons pampvälde.
Ett val är dock ett kort ögonblick i historien och i dag är valdagen 17 september väldigt avlägsen.
Vem har råd att vänta i fyra år på nästa val ? Och har inte de senaste 10-15 åren visat att socialdemokraterna och dess stödpartier också bedriver högerpolitik när de har regeringsmakten?
Alternativet till Reinfeldt & Co är inte en socialdemokratisk regering som bedriver sin variant av kapitalistisk omfördelningspolitik; från löner och social välfärd till rika och storföretag.
Vad som istället krävs är en arbetarregering och socialistisk politik för rättvisa. Det kan kanske låta som en utopi, en dröm, men det finns inget mer utopiskt än tanken på att det finns en kapitalistisk politik för rättvisa.
Varje regering som inte är beredd att utmana den globala kapitalismens krav på högre vinster på arbetarnas bekostnad kommer oundvikligen att ge vika för storföretagens krav och utpressning.

Socialistisk politik

Högeralliansens partier hade naturligtvis ingen tanke på att utmana kapitalismen. Men det har inte heller socialdemokraterna eller vänsterpartiet. Därför blev det socialdemokraterna med stöd av bland annat vänsterpartiet som slog världsrekord i nedskärningar efter att Carl Bildts högerregering fått sparken i valet 1994. Det var framför allt lågavlönade kvinnor som fick betala 1990-talets så kallade budgetsanering. Spåren efter detta stålbad finns ännu kvar i form av arbetslöshet och utslagning.
Det är den politiken som banat väg för högerns återkomst till regeringstaburetterna och dagens politik med udd mot arbetare i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet.
Ett nytt arbetarparti behöver byggas. För Rättvisepartiet Socialisterna är kampen mot högerregeringen en del av vår strävan att lägga grunden för ett nytt stort socialistiskt arbetarparti och demokratiska, kämpande fack – en socialistisk återfödelse av arbetarrörelsen.
Fröet till nya arbetarpartier och gräsrotsrörelser inom facket gror i den kamp som förs. Erfarenheter av kamp, aktivitet och stora omskakande politiska och ekonomiska förändringar är nödvändiga för att skapa den jordmån i vilken detta frö kan växa.
Det nya tyska partiet WASG (Valalternativ för arbete och rättvisa), i vilket RS systerparti SAV är en del, föddes i kampen mot Hartz IV:s attacker mot långtidsarbetslösa och regeringens nedskärningar i Tyskland 2004.

Nytt arbetarparti

De belgiska fackföreningarnas kamp 2005 ledde till kampanjen för ett nytt arbetarparti 2006. Endagsstrejken och demonstrationerna gav kraft och anhängare till CAP (kampanjen för en ny alternativ politik), som samlade 600 till konferens i oktober. Att CAP fick 40 nya medlemmar vid den fackliga demonstrationen 2 december förstärker den kopplingen. Demonstrationen anordnades till stöd för de 4 000 nedläggningshotade Volkswagenarbetarna i Bryssel. (RS systerparti i Belgien, LSP/MAS, var med och startade CAP).
Visserligen har utvecklingen i fråga om medvetenhet och aktivitet gått längre i dessa två länder, men under de senaste månaderna har det politiska klimatet ändrats i Sverige och därmed finns nya möjligheter att vinna gehör för socialistiska idéer, politik och metoder i kampen.
Socialister har ett särskilt ansvar att försöka ta initiativ till gemensamma aktioner och kampanjer som kan förena alla krafter som vill kämpa för arbetarpolitik.
RS föregångare gjorde detta under rättvisekampen 1995-96, med Upprop för rättvisa, och vi har försökt göra samma sak med årets upprop för politisk strejk.
I avsaknaden av demokratiska och kämpande fackföreningar och ett arbetarparti har följt en de girigas revolt. Guldregnet över de rika saknar motstycke och nu hoppas överklassen att Reinfeldts regering ska bidra till att guldregnet blir bestående.

Guldregn över rika

Den omvända Robin Hood-politiken fortsätter, inte bara för att kapitalisterna och högerpolitikerna är en samling snikna girigbukar, vilket de är, utan för att långsiktigt säkra kapitalismens vinster genom att pressa ned lönerna. Målet är att skapa en låglönemarknad och sänkt a-kassa är endast ett av medlen.
I högerregeringens budgetförslag finns ett batteri av åtgärder riktade mot fackföreningarna. Förutom a-kassaförslaget vill regeringen se ett ökat antal visstidsanställningar, fler på f-skattsedel och avskaffa det förstärkta anställningsskydd som finns för äldre. Dessutom ropar högern och arbetsgivarna på inskränkningar i konflikträtten varje gång fackföreningarna använder sig av strejk- och blockadrätten.
Att det blir dyrare att vara med i a-kassa och fack riskerar att leda till ett medlemsbortfall om inte fackföreningarna tar strid och svarar attackerna med kollektiv kamp.
Och har inte den våg av antifackliga uttalanden, mot Byggnads i samband med Vaxholmskonflikten och i veckan mot Hotell- och Restaurangfackets blockad mot en salladsbar i Göteborg vars ägare vägrat träffa kollektivavtal, avslöjat vad som döljer sig bakom högerns tal om att ”respektera villkoren på arbetsmarknaden”?
Nya attacker är alltså att vänta. Under ledarrubriken ”Nu är det hög tid att ta fajten” uppmanade Svenska Dagbladet regeringen att försämra anställningsskyddet 11 oktober. Näringsminister Maud Olofsson har heller inte gjort någon hemlighet av att hon vill slopa Lagen om anställningsskydd (Las), med början för unga arbetare.
Om fackföreningarna ska klara framtidens utmaning krävs en ny politik och ledning, vilket i sin tur förutsätter ett arbetaruppror inom facken.

Gräsrotskampanjer

Gräsrotskampanjer för demokratiska och kämpande fackföreningar kommer att vara en del i en framtida rörelse för ett nytt arbetarparti.
Till skillnad från de etablerade partierna utgår RS krav och program från vad som är nödvändigt och inte från vad kapitalismen anses ”ha råd” med.
Klassklyftorna växer, trots att Sverige aldrig varit rikare. I världen ökar antalet hungriga mitt i ett växande globalt överflöd.
Bara genom kamp, aktivitet och kampanjer eller hot om kraftfulla aktioner kan kapitalismen tvingas till åtminstone tillfälliga eftergifter.
Nyliberalism och den globala kapitalismens press nedåt på löner och arbetsvillkor kan bekämpas, men det förutsätter att arbetarnas organisationer visar sin styrka i kollektiv kamp – lokalt som globalt.
Det finns inget större resursslöseri än arbetslöshet och misshushållning av den enorma potential som finns hos varje människa, men som i dag förtrycks och hålls nere till kapitalismens konkurrens, utslagning och ofrihet.
Kapitalismens mål är att producera så mycket vinst som möjligt under så kort tid som möjligt. Med nödvändighet betyder det att kapitalismen präglas av godtycke och spekulation, vilket förstärks av marknadens kaos, finanskapitalets dominans och ekonomins ständiga upp- och nedgångar.
Det finns rikedomar och resurser i överflöd, men klassklyftorna vidgas i takt med att ekonomierna växer. Bara en omfördelning av det som nu produceras skulle räcka till att skapa arbete åt alla, förkorta arbetstiderna och tillgodose människors behov av utbildning, vård och omsorg.
Företagens vinster – över 400 miljarder kronor – motsvarar i dag vad verksamheten kostar i landets samtliga kommuner under ett år. Aktieutdelningen nästa år blir osannolika 265 miljarder kronor – det är mer än en femtedel av samtliga utgifter i staten (inklusive pensionerna), kommunerna och landstingen eller betydligt mer än vad landets sjukvård kostar under ett år.
När det drar ihop sig till julledighet får de 744 anställda vid investmentbanken Carnegie i Sverige del av en miljard kronor i bonus (i snitt får de anställda 1 344 000 kronor var).
En miljard kronor är ungefär lika mycket som de årliga utgifterna i en kommun med ca 20 000 invånare.
För de rika är det alltid julafton. Sedan början av 1990-talet har antalet miljardärer i Sverige mer än fördubblats, samtidigt som barnfattigdomen ökat (2003 levde 116 000 barn i Sverige med ensamstående föräldrar i vad Rädda Barnen benämner som ekonomisk utsatthet, en ökning med närmare 11 000 barn sedan 1991).
Men för att möjliggöra kontroll över rikedomar och tillgångar krävs att storföretag och banker förstatligas under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Först då kan det bli fråga om en omfördelning på löntagarnas villkor samtidigt som nya resurser kan skapas utan rovdrift på människor och miljö – en hållbar utveckling.
Det vill säga en medveten kamp för att avskaffa kapitalismen. Ett socialistiskt förstatligande betyder att de privatägda bolagen och deras kopior i form dagens statliga företag som sätter vinstintresset i första rummet blir gemensam, samhällig egendom och styrs demokratiskt. På den grunden kan ekonomin planeras och styras på ett medvetet sätt av människor i samverkan.

Avskaffa kapitalismen

Socialismen är internationell eller ingenting. Klassorättvisor är en organisk del av kapitalismen eftersom vinsten är arbetarnas obetalda arbete.
Mörka moln svävar över mänskligheten i form av växande klyftor, krig och miljökatastrofer. Hotet mot vår framtid kan bara bekämpas om världens förtryckta går samman i en gemensam kamp för global socialism.
Den socialistiska rörelsen är ett uttryck för en mänsklig protest mot ett omänskligt liv, menade de socialistiska pionjärerna för mer än 100 år sedan. Och då som nu gäller att arbetarna och fattiga inte har något att förlora än sina bojor, men en värld att vinna.

Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!