
I övrigt ägnade sig Reinfeldt åt att hålla lovtal till den egna politiken på temat att bara fortsatt högerpolitik kan förhindra att Sverige hamnar i samma djupa kris som eurozonens svagaste ekonomier.
– När stater inte klarar av att sköta sin ekonomi får medborgarna betala. Med högre skatter och nya skatter. Med nedskärningar och sparkad personal i välfärden. Med urholkad trygghet och försvagade trygghetssystem, sa Reinfeldt och försökte låtsas som om Alliansen inte genomför nedskärningar och kraftigt försvagar trygghetssystemen.
Reinfeldt var uppenbart oroad över att även Sverige skulle dras med i den kampvåg som nu sveper fram över Europa. Han lovade att vi ”inte ska hamna i en sådan situation där demonstrationstågen ekar mellan krispaketen”. Sedan följde det numera obligatoriska självberömmet:
– Andra visar sönderfallande statsfinanser när vi visar stabilitet. Då andra drabbats av misstro har vi byggt förtroende.
Detta sagt av en statsminister vars regering bara några veckor tidigare beslutat att inte kompensera landets pensionärer för alla jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar, som främst har gynnat de välbärgade. Regeringen tyckte istället det viktiga vara att ge en extra slant till krog- och restaurangägare via sänkt krogmoms för 5,4 miljarder kronor.
Den sänkta krogmomsen, som inte ens finansdepartementets egna ekonomer tror har någon positiv sysselsättningseffekt, är budgetens dyraste ”reform”. För motsvarande summa skulle man kunna få 100 000 nya utbildningsplatser i yrkeshögskolan, högskolan och vuxenutbildningen. Eller skapa minst 15 000 nya välfärdsjobb.
Dessutom ämnar regeringen på nytt straffa sjuka och lågavlönade genom att höja gränsen för högkostnadsskydden för läkarbesök och medicin. En höjning som kan följas av flera eftersom Alliansen anser att sjuka betalar för lite för vård och mediciner.
Vad gäller välfärd har regeringen målet att pressa ned den offentliga sektorns utgifters andel av ekonomin – BNP – från dagens 50 procent till rekordlåga 46 procent 2015. ”En relativ utgiftsminskning i offentlig sektor (både social service och socialförsäkringar) på drygt 207 miljarder kronor” (ETC den 18 april i år).
I ett desperat försök att rädda ansiktet signalerar regeringen nu en liten kosmetisk reträtt vad gäller de nollklassade – de som utförsäkrades från den tillfälliga förtidspensionen och som inte hade någon sjukpenninggrundande inkomst. Men de nollklassade ska bara få ersättning ”ungefär i nivå” med vad de hade som förtidspensionärer.
Det finns inga egentliga jobbsatsningar i höstbudgeten, trots att varslen har börjat öka igen och trots att: ”Arbetslösheten kommer att öka från redan höga nivåer och de som har det svårast att ta sig in på arbetsmarknaden kommer att få det ännu tuffare” (Dagens Industri den 20 september).
Regeringen hoppas att Miljöpartiets nya ledning är beredd att helt sluta upp bakom högerpolitiken. Mycket pekar också mot att Miljöpartiet låter uppgörelserna om flyktingpolitiken följas av flera och ett bredare samarbete, om man får något i utbyte som MP kan saluföra som ”en framgång”.
Något rödgrönt samarbete/alternativ finns inte längre.
Ur oppositionens svaghet hämtar en svag regering kraft till att fortsätta en nyliberal kurs som blir allt mer impopulär och som föder sin egen motreaktion i form av ett aktivt motstånd mot högerpolitik och etablissemangets alla försök att låta vanliga människor betala för en kris som kapitalismen har skapat.
De många protesterna mot utvisningarna och för rätten till asyl, S14 och helgens S17-demonstrationer mot vårdnedskärningar är bara en början.