David Oyelowo, som spelar Martin Luther King, borde ha nominerats till en Oscar för sin roll.
Det är så här vi ska minnas Martin Luther King! Ava Du-Vernays film Selma, om kampen i staden Selma år 1965, träffar rätt.
Filmen hade premiär i USA i januari och svensk premiär i mars. Tyvärr har SF bara tagit in ett fåtal kopior och den visas bara på ett fåtal orter. Det är verkligen synd då filmen förtjänar en stor publik.
Filmen handlar om kampen för svartas rösträtt i staden Selma. Jag tycker filmen ger rättvisa åt Martin Luther Kings liv som aktivist och ledare. Etablissemangets historieskrivning förvandlar ofta honom till oigenkännlighet. Det har varit motbjudande att se reaktionära presidenter som George W Bush med flera gå ut och hylla Martin Luther King och hans ”dröm” om Amerika. Etablissemanget försöker ta kontroll över minnet av stora kämpar. Det är lite grann som Lenin skrev en gång, att de förtryckande klasserna bemöter revolutionärer med en rasande illvilja under deras levnad, men ”efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon”.
Visst fick King även en god portion uppskattning från delar av etablissemanget under sitt liv, bland annat med Nobels fredspris år 1964. Men med hans sista års allt mer tydliga kamp mot fattigdomen, Vietnamkriget och engagemang i facklig kamp ställdes han än mer i konfrontation med regeringen och lokala småpåvar.
Som filmen visar var han ständigt misstänkliggjord och bevakad av den federala polisen FBI. I filmen används regelbundet små utdrag ur FBI:s protokoll för att beskriva händelseförloppen.
Är man som jag ateist känns det lite ovant att se hur King med flera fick kyrkan att bli ett centrum för den politiska och antirasistiska kampen. De hämtade kraft och inspiration från religionen.
Under dessa år var terrorn mot svarta fruktansvärd. Många av Kings medkämpar mördades och eftersom kyrkorna utgjorde ett centrum i kampen blev dessa ofta bombade och nedbrända. I början av filmen skildras också ett känt terrordåd där flera flickor som gick i söndagsskola mördades i ett bombattentat.
Mordhoten och även ett par mordförsök gjorde att tanken på hans egen död var närvarande för King. ”Om en man inte har funnit något han är beredd att dö för, är han inte redo att leva”, brukade han säga.
King fick en fascinerande position i den amerikanska politiken. Han var fortsatt en genuin aktivist på gator och torg som mötte batonger, tårgas och fängelse. Samtidigt kunde han ibland ha direktkontakt med presidenten via telefon och vid ett par tillfällen besökte han Vita huset. Bäst kontakt hade han med president John F Kennedy innan han blev mördad. Men precis som hans fru Coretta skriver i sina memoarer Mitt liv med Martin Luther King var de aldrig naiva. De visste att det var ett politiskt spel, att Kennedy ville synas med en känd kämpe, men samtidigt bedömde de att det gynnade rörelsen som kunde få ett ökat stöd.
Om man som jag har lyssnat på och läst många tal av King kan man reagera på att de inte är ordagrannt återgivna i filmen. Förklaringen till detta är att rättigheterna till filmatiseringar av Martin Luther Kings tal ägs av filmbolagen Warner Bros och Dreamworks. Detta tvingade filmmakarna att göra små ändringar i talen till att de hade samma innebörd, men inte är exakt återgivna.
Kings sista tal vid segern i Selma var till exempel i verkligheten hans återkommande fras ”How long? – Not long!” I filmen tvingas han säga: ”When? Soon!”. Detta inträffar bara vid några få tillfällen i filmen och det stör mig egentligen inte alls, utan det är mest principen som man stör sig på. Hur f-n kan bolag köpa rättigheter för något sådant!?
Vad hände efter kampen i Selma? Rasismen och terrorn mot svarta tog inte slut där. Åren efter kom King att fokusera mer på kampen mot fattigdom och även kampen mot Vietnamkriget. Medborgarrättsrörelsen var splittrad i krigsfrågan och ville inte att frågan skulle tas upp. År 1967 gick King till slut ut i hård kritik mot Vietnamkriget och anslöt sig till den växande antikrigsrörelsen.
Jag följer inte med när det gäller de senaste filmerna. Men den brittiska tidningen The Guardian har säkert rätt i att det är en skandal att David Oyelowo, som spelar King, inte fanns bland de som nominerades till en Oscar som bästa skådespelare år 2015. Tidningen ger också filmen högsta betyg.
Kampen i Selma varade i tre månader, vilket gör att alla händelser och politiska diskussioner såklart inte kan rymmas i en film. Det viktiga är att den visar Kings och de övrigas kampmetoder och hur de kunde pressa politiker. Det är kampen som pressar fram politiska beslut i parlamentet eller av presidenter. Därför får ofta politiker äran av segrar som andra har kämpat fram.
Martin Luther King var såklart inte marxist, men han hade studerat marxismen och tagit till sig kritiken av kapitalismen. Om revolutionära socialister, likt dagens Socialist Alternative (CWI:s sympatisörer i USA), hade funnits som en organiserad kraft samtidigt som King hade de sannolikt vid ett flertal tillfällen kämpat sida vid sida. Revolutionära socialister hade fört fram behovet av socialism och av att bygga ett arbetarparti, vilket var ett perspektiv som King saknade.
Med det sagt ska vi ändå minnas King som en ärlig kämpe för de svartas och fattigas rättigheter. En kämpe som inte lät sig köpas av makthavarna, men gudarna ska veta (om ni ursäktar uttrycket) att de försökte. King mördades slutligen i Memphis i april 1968 då han kämpade tillsammans med strejkande renhållningsarbetare. ■
