Sexindustrin: Del 1/3 – I Stockholms råaste miljöer

2016-08-31 16:15:25




Skuggans lag: en spanares kamp mot prostitutionen (Kalla kulor förlag, 2016) av Simon Häggström baseras på hans åtta år som chef för polisens prostitutionsgrupp i Stockholm. Var och en förstår att det handlar om Stockholms råaste miljöer. Dock går det inte att stålsätta sig nog. Boken är stundvis en väldigt jobbig läsning.

Det går inte att släppa de autentiska historierna om barn som föds in i drogmissbruk och prostitution, om sexköpares tankar om att vilja våldta barn, om tjejen som hamnade i prostitution efter att ha blivit våldtagen av sin bror, om hur fattigdom kan piska människovärdet så hårt, om vem som helst medelsvenssons utnyttjande av utsatta och så vidare. Vi går omkring och låtsas att denna värld inte finns. Därför fyller Skuggans Lag en viktig funktion.

Enligt egen utsago har prostitutionsgruppen en respektfull och hjälpsam inställning till alla prostituerade de möter, vilket visserligen understryks av några av historierna i boken om tillförlit, samt att gruppen först sattes upp som en efterfrågan av tjejer på Malmskillnadsgatan. 

Samma inställning kan knappast gälla för hela poliskåren, och en mer kritisk syn på apparaten är det som mest saknas. Till exempel kunde en läsa följande i Sydsvenskan den 11 augusti: ”En kvinna i 20-årsåldern misstänks ha förts bort mot sin vilja efter att hon vägrat sälja sex på en svartklubb i Malmö. Men polisen vill inte utreda händelsen.”

En frivilligorganisation, Noomi, berättar att polisen vid upprepade tillfällen vägrade ta emot deras anmälan om försvinnandet. Polistrakasserier mot sexsäljare kan dock inte vara det största problemet inom prostitutionen, som norska Amnesty har hävdat i en rapport i sommar (en rapport som snabbt drog på sig kritik för att inte alls hålla det vetenskapliga måttet), men det går heller inte att bortse från denna repressiva sida av staten.

Orsakerna till prostitutionen, baserat på polisens erfarenheter, är ofta långvarig psykisk ohälsa, fattigdom (som nästan alltid är förekommande bland de utländska kvinnorna) och sexuella övergrepp som snarare är regel än undantag både hos svenskar och andra nationaliteter, kvinnor som män. ”Att gå in i en destruktiv sexualitet, som exempelvis prostitution, blir ett sätt att försöka läka och behandla dessa sår och för stunden dämpa plågan”. 

Missbruk förekommer så klart fortfarande, men ”de riktigt tunga missbrukarna är inte längre i majoritet”. Häggström ser fyra tydliga riskgrupper: Personer som har växt upp i familjer med våld och missbruk, vuxit upp utanför egna hemmet, unga hbtq-personer och ensamkommande flyktingbarn. Frivillig försäljning av sex där säljaren mår bra utgör en liten minoritet. 

Prostitutionsgruppen är övertygade om att 90 procent av de utländska kvinnorna har utsatts för människohandel eller liknande.

Först trodde jag att prostitutionsgruppen enbart bevakade gatorna, där kanske de mest trasiga männi­skorna befinner sig. Men de bevakar nätet och tar även fast sexköpare genom hembesök (150-200 per år). Häggström går till storms mot den romantiserade bilden av den snälle sexköparen. Snarare är det män med en unken kvinnosyn och behov av att äga och kontrollera andra, trots att de på ytan ser ut som vem som helst. År 2013 förändrades bilden av den typiske sexköparen som sedan dess har blivit yngre och yngre. Någon förklaring ges inte här.

I utredningarna går poliserna igenom sexköparnas mobiler och datorer där de påtagligt ofta hittar stora mängder porr. Prostitutionsgruppen har aldrig träffat på en kvinnlig sexköpare. Men det finns rapporter om kvinnliga förövare (se I sexualitetens gränstrakter), vilket polisen behöver få upp ögonen för.

Ju mer en läser Skuggans Lag, desto mer växer frustrationen. Sexköparna som åker fast erkänner oftast på plats och får strafföreläggande. Då slipper de rättegång och behöver bara böta 5 000 kronor och ingen på jobbet eller hemma behöver få reda på något. Det är inte så mycket mer än de 1 500 kronor de betalade för sexet. Det borde inte vara möjligt, de borde dömas till rättspsykiatrisk vård.

Skuggans Lag tillbakavisar påståendet från sexliberaler om att situationen för de som säljer sex skulle ha blivit värre och farligare i och med den svenska sexköpslagen från 1999 (då det blev olagligt att köpa sex av någon, men fortfarande inte olagligt att sälja sex). Det finns ingen forskning som pekar mot detta.

Boken jämför med Tyskland som samma år, 1999, gick åt motsatt håll och legaliserade sexindustrin, inte bara sexköp utan också hallickverksamhet. Sedan dess har Tyskland haft över 70 bekräftade mord på personer som säljer sex där förövaren har varit sexköpare eller hallick – i Sverige finns inga sådana mord som polisen känner till under samma period. 

Sexköpare i Sverige vet att de när som helst kan bli anmälda av personen som de köper sex av, vilket åtminstone inte ökar benägenheten att använda våld. Boken innehåller flera historier om hur prostituerade larmar polisen.

Oundvikligen blir bokens utsållning av enskilda ingripanden en sorts försköning, trots att Häggström återkommer till hur ångestladdat, farligt och frustrerande jobbet är med ständiga nattpass i bitande kyla där ingenting händer. ■

Läs mer:
Sexindustrin: Del 2/3 – Socialistiskt program mot sexindustrin
Sexindustrin: Del 3/3 – Vad görs för prostitutionens offer?

 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!