foto: Offensiv
Metoo fortsätter i oförminskad styrka. I Storbritannien kan avslöjanden om sexuella trakasserier i Westminster fälla regeringen. Vilken kraft som ligger i det gemensamma agerandet! Just genom att gå samman reser sig kvinnor upp och bryter tystnadskulturen. Det som är så svårt att göra ensamt går att göra gemensamt.
Alla kvinnor har varit med om sexuella trakasserier. Ändå är det svårt att ta in nivån på trakasserierna och övergreppen i det kulturella Sveriges högborgar, Dramaten och Operan. De skakande skildringarna från 703 kvinnliga skådespelare under uppropet #tystnadtagning och de 653 kvinnliga sångarna i #visjungerut får grundskolans år av ständig förnedring att framstå som lindriga.
Det smärtar att se de folkkära skådespelarnas ansikten och höra vad de har varit med om. Men det är fruktansvärt skönt att de nu tar till solidariteten, systerskapet, i kampen mot en extra hierarkisk bransch av idoldyrkan, prestige, konkurrens, osäkra anställningar och objektifiering av kroppar.
Högstadietjejerna visade vägen redan vid sekelskiftet med rörelser mot sexuella trakasserier som lyckades stoppa vissa trakasserier och fick staten att skärpa lagstiftningen. Men trakasserierna återkommer tydligen hela tiden.
Så vad bör göras?
1.
Genomgående i dagens avslöjanden inom musik, kultur och media är att ledningen har vetat om missförhållanden länge, men valt att inte agera. Arbetsplatserna är uppenbarligen inte demokratiska.
Samhället – från ekonomiska strukturer till politiskt system – är stängt och toppstyrt. Olika organ tillsätts för att åtgärda problem, men vilken makt har de? Arbetsplatser borde istället styras demokratiskt underifrån.
2.
Vad gör fackföreningarna? Tar de trakasserierna på allvar? För att kunna göra det måste fackföreningarna överhuvudtaget bli kämpande, organisera kollektivet och styras demokratiskt. De fackföreningar som enbart svarar ”Byt jobb så ordnar det sig” undergräver sig själva.
Osäkra anställningar är en förklaring till att trakasserierna inom kultur och media är så utbredda. I stort sett har de utsatta att välja på att svälja förtreten eller se sig om efter ett annat jobb. Om dagens avreglerade osäkra arbetsmarknad inte heller i fortsättningen kommer att utmanas av kämpande fackföreningar blir vi alla till sist isolerade individualiserade löntagare som inte har något att sätta upp mot chefer, förtryckare och kapital.
3.
Fördelningen av resurser måste ifrågasättas. Om personalstyrkan är anorektiskt nedbantad till förmån för vinsthets finns det sällan tid till att ta upp om övergrepp eller ifrågasätta. Resursfördelningen i hela samhället skapar också genusordning och klassförtryck.
Män tjänar fortfarande mycket mer än kvinnor, vilket ger övertag. Därför kämpar Rättvisepartiet Socialisterna för ett socialistiskt samhälle som baserar sig på gemensamt ägande och rättvis fördelning.
4.
Kapitalismen måste avskaffas. Sexuella trakasserier är ett uttryck för ett ägandetänk, ”Jag har min rätt att göra vad jag vill med din kropp”. Denna objektifieringen av våra kroppar har en grund i att kapitalismen och marknaden gör allt till varor, även kroppar. En annan grund finns i det djupblodade genusmässiga klassamhället som uppstod för cirka 10 000 år sedan och sedan dess har närt en manlig kontroll över kvinnors sexualitet.
Med kapitalismens avskaffande och upprättande av demokratisk socialism kan klassamhället börja malas ner.
Även om uppgiften är ganska stor, att förändra samhälle i grunden, förtar det inte på något sätt glädjen och styrkan i dagens feministiska våg att uträtta enormt mycket på vägen. Vilken blir nästa bransch som avslöjas? Det så kallade näringslivet?
Jag sätter på TV:n och får fotbollslandslagsspelaren Mikael Lustigs ”fittor” ropad i ansiktet. Det bortförklaras i Sportbladet som någon sorts sund nationalism. Det var inte länge sedan sexuella övergrepp mot minderåriga skakade idrottsvärlden. Vad hände med det?
Nästa nyhet är att Moderaterna kräver statistik över våldtäktsmäns etniska härkomst. Det är ett krav som Sverigedemokraterna länge har drivit. Högern svarar feminismen som skakar de vita finrummen på Dramaten och Operan med att försöka rikta om strålkastarljuset mot flyktingförläggningarna och ytterligare öka på rasismen. Men de kommer inte att lyckas. ■
