I måndags (den 25 februari) träffades Allianspartiernas ledare i centerledaren Annie Lööfs föräldrahem i småländska Maramö.Det var en högerallians som har nått vägs ände som samlades i Maramö. I själva verket är det Alliansens kris som bär orsaken till att mötet trots allt blev av. De övriga partiledarna ville inte slå ytterligare en spik i Centerns kista och valde därför att till sist hörsamma Annie Lööfs inbjudan.
Det var en krisande Allians som träffades i Maramö. Dagarna innan surrade rykten om att statsminister Fredrik Reinfeldt var beredd att kasta in handduken och att Anders Borg skulle bli ny statsminister.
”För regeringen blir Smålandsvistelsen i bästa fall ett bra fototillfälle, med partiledare som glatt poserar i fritidskläder framför 50-talet tillresta journalister. Kanske kommer Reinfeldt att berätta att han än en gång tillsatt arbetsgrupper – statsministerns favoritåtgärd – som ska utmejsla gemensamma ståndpunkter inför nästa val. I sämsta fall blir dock mötet ännu en påminnelse om att alliansen förlorat geisten, det vill säga precis det problem som Annie Lööf ville åtgärda”, skrev Dagens Nyheters Peter Wolodarski i söndagskrönikan dagen innan mötet.
Det blir ingen nystart för Alliansen, utan det handlar endast om att försöka hålla ihop tills valet 2014. Ett val som kan sluta i att två av allianspartierna – Centern och Kristdemokraterna – ramlar ur riksdagen.
Både C och KD har placerat sig stadigt under 4-procent-spärren i de senaste opinionsundersökningarna. En dagsfärsk opinionsundersökning visar också att varannan centersympatisör vänder sin egen partiledare ryggen.
I valet 2010 var det borgerliga stödröster som räddade Kristdemokraterna, och i viss mån även Centern, från att ramla ur riksdagen.
Men med en Allians i sönderfall är det knappast sannolikt att så blir fallet 2014.
Även om Alliansen lyckas hålla ihop fram till nästa val håller den nuvarande så kallade blockindelningen på att luckras upp och nya samarbetskonstellationer förbereds.
Överhuvudtaget blir den politiska krisen allt mer framträdande. Inget av de etablerade partierna kan längre räkna med något varaktigt stöd och trots det sviktande stödet till Alliansen ligger Socialdemokraterna knappt över 2010 års valresultat – partiets sämsta på hundra år.
I avsaknad av ett arbetarparti med massförankring och en levande arbetarrörelse, som kan vidmakthålla kamptraditioner och medvetenhet och samla motståndet, har det politiska landskapet i Sverige ritats om till höger. Med så många borgerliga partier och med mikroskopiska skillnader partierna emellan är det nästan oundvikligt att ett eller flera partier decimeras och kanske till och med raderas ut, vilket Centerns och Kristdemokraternas kris varslar om.
Efter att regeringens ”jobbpolitik” blivit ett enda långt misslyckande har tiden börjat rinna ut för såväl Alliansen som projektet de Nya Moderaterna. Arbetslösheten är idag betydligt högre än när Alliansen tog över 2006. ”Jobbpolitiken” lämnar efter sig gigantiska klyftor och enorma hål i socialförsäkringarna.
Om det inte vore för den så kallade rödgröna oppositionens brist på alternativ och den fackliga ledningens ovilja att gå i strid mot regeringen, hade stödet till Allianspartierna varit än lägre.
Det politiska tomrummet till vänster har aldrig varit större. Behovet av ett nytt, stort socialistiskt arbetarparti och kämpande fack är akut. Bli med i Rättvisepartiet Socialisternas kamp för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse.
