Igor Yassin och Georgy Epshteyn är hbt-aktivister i ett väldigt kvavt och manschauvinistiskt Ryssland. De är medlemmar i Sotsialisticheskoye Soprotivleniye, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Ryssland, och deltog på årets CWI-skola i Belgien. Där berättade Igor och Georgy om svårigheterna att föra hbt-kampen framåt.– De senaste åren har situationen blivit värre, berättar Igor Yassin. Just nu diskuterar man i regeringen om att införa Thatcher-lagen [paragraf 28, som nyss antogs i Litauen] mot att sprida sprida hbt-propaganda.
I Ryssland anser 53 procent att homosexuella bör dölja sin läggning för andra (RFSL:s nyhetsbrev HBT i världen nr. 2/2008). Enligt Igor är i stort sett ingen öppen med sin läggning på jobbet, arbetsgivare kan lätt sparka någon på grund av ens läggning.
– Jag är bara öppen med några om min läggning, säger Georgy.
– Jag bodde sex år i Egypten, där är det helt omöjligt. I den jämförelsen är Ryssland ok. Men jag är inte öppen på min arbetsplats, det är ”don’t ask, don’t tell” som gäller, berättar Igor.
Som socialister betonar Igor och Georgy vikten av att bygga en rörelse underifrån, med stöd av olika grupper i samhället. Det är även speciellt viktigt ur en säkerhetsaspekt, då motdemonstrationerna från fascister är större än själva Prideparaden.
– Förra året var det även helt galna religiösa personer där. De flesta ser dem väl som clowner, men de flesta ser ju Prideorganisationerna som clowner också, säger Georgy.
– När man pratar om Pride i Moskva talar vi 10-tals, inte 1 000-tals, förklarar Igor. Varje år försöker de hitta på ett nytt sätt att hålla Pride. I år genomfördes en symbolisk vigsel mellan ett transpar, vilket var provocerande och fick mediauppmärksamhet.
– Men uppmärksamheten i media är enbart negativ och jag tycker det är en dålig metod då folk inte förstår vad gay-folk vill, säger Igor. Organisatören för Pride bor själv i Schweiz!
För några år sedan hade Igor ett förslag på att Pride skulle kallas för Marsch för jämlikhet istället. Detta tror han skulle vara tydligare och lättare vinna mer stöd.
– Pride ”rörelsen” startade för tre år sedan, berättar Igor. I början försökte vi vara involverade i det här initiativet. Men väldigt snart insåg vi att organisatörerna har väldigt märkliga idéer. Pride för dem är helt annorlunda, för dem är det ingen rörelse eller kamp, utan…
– En aktion för aktionens skull, fyller Georgy i.
– Men de har ingen bas i hbt-kretsarna, de har inget stöd. De försöker inte mobilisera folk att organisera sig till en rörelse, fortsätter Igor.
Igor minns en dispyt han hade med en av organisatörerna som sagt: ”Pride handlar om pengar, hur mycket har du?”
– Han sa att han inte tror på en rörelse, utan på pengar och publicitet, förklarar Igor.
– Hbt-kretsen i Moskva är indelad i två läger. En stödjer vår syn på Pride och ”ska” vara radikala. Den andra är mer måttlig och säger att ”tiden inte är inne” för Pride.
– Båda dessa grupper domineras av liberala idéer. Det enda dem båda försvarar är rätten att organisera sig utan att drabbas av repression, varje år skickar de därför brev till EU-domstolen.
– Båda är väldigt naiva, som att EU skulle bestraffa den ryska staten för att inte acceptera hbt-personers rätt att organisera sig, menar Igor.
– Det finns några aktivister som är väldigt bra, till och med vänster, berättar Igor. Men som situationen är idag föredrar vi att värva direkt till vår organisation, då det egentligen inte finns någon annan kämpande hbt-organisation för oss att jobba inom.
– För tre år sedan drev vi en väldigt lyckad antifascistkampanj där vi värvade tre hbt-personer. Tyvärr rann den ut i sanden vid ett tillfälle och vi har aldrig riktigt lyckats starta upp den igen.
– Vår uppgift är väldigt svår. Å ena sidan måste vi organisera arbetarklassen, även inom vänstern finns det mycket homofobi. Det finns många andra vänstergrupper som inte är homofober, men som är ”neutrala” då de är rädda att deras ”image” hos arbetarklassen ska påverkas.
– Å andra sidan gäller det att politisera gay-kretsen som är väldigt liberal. Det är svårt på grund av erfarenheterna från stalinisttiden, homosexualitet avkriminaliserades först 1993.
– Vi måste bygga en bredare rörelse, tillsammans med feminister och andra. Det är viktigt att vinna stöd från fler grupper, som vi försökt med i antirasistkampanjer, avslutar Igor.
Lina Westerlund
