Eleverna kämpande mot nedläggningen av Jordbromalmsskolan i Haninge förra året. I den kampen var även lärare delaktiga.
Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola, utgiven av Lärarnas Riksförbund (LR), är en läsvärd antologi för den som vill få en inblick i dagens skoldebatt. Intressanta bidrag kommer från bland andra från den pensionerade skolbibliotekarien Birgitta Andersson, LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, som riktar skarp självkritik mot fackföreningsrörelsens svek, och Gustav Fridolin som är språkrör för Miljöpartiet men också är folkhögskolelärare. Föga förvånande stod friskoleivrarna Tobias Krantz och Johan Olsson från Svenskt Näringsliv samt moderaten Margareta Pålsson för den mest irriterande läsningen.Inte sällan hör man från politiker, lärare och folk i allmänhet uppmaningar till blocköverskridande överenskommelser för en långsiktig skolpolitik. Ja visst kan det tyckas rörigt att nya regeringar presenterar omfattande reformer vart tionde år eller oftare, men förutom att forskning visar på att skolan är väldigt trögrörlig och svår att styra är ändå skolan en politisk institution. Frågan om vilka som ska få utbildning är en fråga om vilka som i framtiden ska ha makt. Med sitt ursprung i Mesopotamien för mellan 4 000 och 5 000 år sedan är skolan dessutom en av samhällets äldsta institutioner. Men en likvärdig skola för alla har däremot aldrig varit och är fortfarande idag inte en självklarhet.
När skollagen 1842 slog fast att alla barn borde gå i skolan och att det i varje socken skulle finnas en folkskola, hette det att propositionens förnämsta mål var ”att utbilda och förädla den religiösa och moraliska känslan”. 100 år senare fanns det vid sidan om den sjuåriga folkskolan hela sju andra skolformer. Hela skolsystemet fungerade som ett klassamhälle i miniatyr där de olika skolformerna hämtade sin rekrytering ur bestämda sociala skikt. Och det hade i sin tur en reproducerande effekt i att alla de viktigaste posterna i samhället fylldes av barn från städernas över- och medelklass.
I arbetarrörelsens efterkrigsprogram slog man därför fast att skolans viktigaste uppgift var att ge lika utbildningsmöjligheter åt ”all ungdom, oberoende av föräldrarnas inkomst och boningsort”. Man föreslog att en nioårig enhetsskola skulle skapas.
Socialdemokraterna och Kommunisterna stod helt bakom förslaget om en nioårig enhetsskola. Däremot var, inte helt oväntat, högerpartiet för en nioårig skolplikt, men emot en enhetlig skola. Så om någon moderat i modern tid försöker hävda att det var de som införde en skola för alla, är det lika falskt som Sofia Arkelstens påstående om att Moderaterna skulle ha infört allmän rösträtt!
Christer Isaksson sätter i sitt bidrag till antologin fingret på en viktig frågeställning när han skriver att: ”Jämfört med skoldebatten för 60 år sedan, när försöksverksamheten pågick, och för 50 år sedan när beslutet om grundskolan togs, saknas i dag väsentliga grundläggande frågeställningar och svar: Vilket samhälle vill vi ha, vart är vi på väg och på vilket sätt uppfyller skolan mål och önskningar?”.
Från det att grundskolan bildades har likvärdighet och en demokratisk fostran stått i centrum för skolpolitiken. Till formen skulle skolan vara lika för alla i hela landet, vilket underströks av väldigt detaljerade läroplaner. Till innehållet skulle alla elever kunna knyta an till sina egna erfarenheter och ha rätt till det stöd de behövde för att nå målen, på 1970-talet hade 40 procent av alla elever någon gång kontakt med specialundervisning.
Den pedagogik som utan tvekan haft störst inflytande på svensk skola är amerikanen John Deweys s k progressivism som baserar sig på tankar om aktivt lärande där teori och praktik förenas, i motsats till passiv inlärning och korvstoppningsmetoder. För Dewey var skolans främsta uppgift att förbereda människor för demokratins krav och möjligheter.
Något svårtolkat skriver Christer Isaksson att ”när balansen mellan skolans roll som kunskapsförmedlare och demokratisk inspiratör inte längre kunde upprätthållas introducerades begreppet ’flum’, som ett hårt och orättfärdigt slag mot den fina tanken om en gemensam skola för alla”.
Även LR:s ordförande Metta Fjelkner menar att ”när kunskap som idé slarvas bort av politiker och pedagoger till förmån för nya begrepp och mål, minns begrepp som ’må bra’, ’lycka’ eller grupparbeten, drabbas i första hand elever från hem som inte kan kompensera skolans bristande undervisning”.
Vilken tidsperiod som Metta Fjelkner syftar på framgår inte, men från det att internationella mätningar av likvärdighet började genomföras på 1960-talet har Sverige legat i topp fram till mitten av 1990-talet. Vad hände?
”Några hundra tusen jobb i offentlig sektor försvann /…/ Under samma period släpptes friskoleexplosionen loss och begreppet Fritt skolval introducerades. Trycket mot svensk skola och dess personal har aldrig varit hårdare”, förklarar Christer Isaksson och slår fast att ”tanken om en gemensam enhetsskola – som 1962 blev grundskola – tycks i praktiken död sedan 1990-talet”.
Resultatet av kommunaliseringen och det statsbidragssystem som kom att kallas ”allt i en påse”, där öronmärkta pengar till skolan ersattes av ett generellt bidrag till hela kommunens verksamheter, blev att skillnaden i hur väl elever lyckas i skolan skiljer sig betydligt från kommun till kommun.
Föga förvånande visar rapporten En skola för alla eller endast för en del? att kommunerna i topp också kännetecknas av elever till föräldrar med hög utbildningsbakgrund, som t ex Danderyd, Lidingö, Täby och Lund. Men inte bara. Kommuner som Pajala visar tydligt att man har lyckats att kompensera för elevbakgrunden genom att satsa betydligt mer resurser på utbildningen jämfört med landet i stort.
De stora skolnedskärningarna på 1990-talet pekas av flera av författarna till antologin Grundskolan 50 år ut som orsaken till bristen på likvärdighet idag.
”När staten behövde spara, minskade den bidraget till kommunerna och överlät till dessa att välja vad de skulle dra in på. Därför låg det i statens intresse, ur kameral synpunkt, att undanröja alla hinder för en mer kostnadseffektiv skoldrift, till exempel behörighetsregler för lärare och rektorer, begränsningar av skolklassers storlek, krav på fortbildning av lärare, tydliga kursplaner, kvalitetsgranskande läroböcker etc”, skriver Hans Albin Larsson.
Utöver alla nedskärningar på skolan infördes det fria skolvalet som gav elever och föräldrar möjligheten att ”rösta med fötterna” genom att helt enkelt byta skola om de inte var nöjda med den som låg närmast. Till detta den otaliga mängd friskolor med riskkapitalister som dränerar skolan på resurser.
Det var alltså inte en specifik pedagogik som fällde svensk skola, och det är inte en återgång till katederundervisning och passiv inlärningspedagogik som i framtiden kommer att höja elevresultaten.
Moderaten Margareta Pålsson kritiserar undervisningsmetoderna i skolan för att sällan ha ”något vetenskapligt stöd över huvud taget” och istället kännetecknas av ”politisk ideologi”. Hon hyllar den gamla realskolan som ”under sin nästan 70-åriga historia, procentuellt sett, [lyckades] slussa ut fler och bättre rustade elever än vad dagens skola mäktar med”. Men vilka barn gick i dåtidens realskola? Knappast var det en skola för alla, och en skola för bara en del är precis lika politiskt ideologiskt som den pedagogik som har likvärdighet som målsättning.
Mot denna historieskrivning berättar Birgitta Andersson om vikten av att klasserna inte dränerades på sina ”motorer” till realskolan och att det ”gick riktigt bra för grundskolan att ’tillvarata de högre begåvningarna’”.
Ropen på att sätta kunskapen i centrum som hörs från både höger och vänster ekar tomt när förutsättningarna saknas för allt fler barn att koncentrera sig på skolan och att sedan få sitt drömjobb tycks omöjligt för många.
I ett samhälle med en ökad barnfattigdom och en snabbare växande klyfta mellan fattig och rik än någonsin förut speglas dagens skola med sjunkande resultat och minskad likvärdighet. ”Jämförs barnfattigdomens utbredning mellan Rosengård och Torslanda är den mer än trettio gånger så stor i Rosengård 2009. I början av 1990-talet var denna skillnad drygt sju gånger så stor”, visar Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport som också slår fast att den ekonomiska ojämlikheten blivit särskilt påtaglig sedan 2007.
Den ekonomiska krisen kan inte bortförklara den växande barnfattigdomen. De rika har blivit rikare samtidigt som barnfattigdomen ökat. Att eliminera barnfattigdomen skulle, enligt Rädda Barnens rapport, kosta 15 miljarder kronor – det vill säga en femtedel av vad regeringens ”jobbskatteavdrag” skulle belasta statskassan. Istället har en aggressiv omfördelningspolitik från dem som har minst till dem som har mest förts med försämringar i arbetslöshets- och socialförsäkringen, nedskärningar i offentlig sektor och en utbredd låglönemarknad och större andel osäkra anställningsformer, för att nämna några av regeringens reformer.
Återspeglingarna av dagens ojämlika samhälle på svensk skola har fått Lärarnas Riksförbund att ställa frågan om man ens kan prata om en skola för alla idag. Rapporten En skola för alla eller endast för en del? visar på ökade skillnader mellan elever med olika utbildningsnivå i hemmet, mellan elever födda inom och utanför Norden och mellan flickor och pojkar.
Bland gruppen elever födda utanför Norden finns de lägsta kunskapsresultaten. De har i snitt betygspoäng som är 31 procent lägre än för elever födda i Norden. 1999 uppgick denna skillnad till 17 procent och har alltså nästan fördubblats på drygt tio år.
Ungdomskulturforskaren Ove Sernhede, som tyvärr inte har bidragit till antologin Grundskolan 50 år, har arbetat mycket i de invandrartäta Göteborgsförorterna Biskopsgården och Angered. Han pekar på en territoriell stigmatisering där ungdomarna i dessa förorter i negativa ordalag klumpas ihop som ”invandrarungdomar” och deras områden benämns som ”problemområden”.
Känslan av utanförskap eldas på av att många av dessas föräldrar som invandrat arbetar inom låglöneyrken eller är arbetslösa, trots en ofta hög utbildningsbakgrund från hemlandet. Problemet med låga betyg i dessa områden grundar sig inte på att eleverna inte tycker om skolan eller har bristande disciplin, vilket utbildningsminister Jan Björklund antyder när han föreslår disciplinåtgärder. Istället menar Ove Sernhede att skolan och betygshetsen av många ungdomar helt enkelt inte uppfattas angå dem och deras framtid.
Kanske än större skillnad elevgrupper emellan är det mellan könen, där pojkar klarar sig betydligt sämre än flickor. Där ligger flickor med invandrarbakgrund högre i snitt än pojkar med svensk bakgrund.
En viktig del i skolans uppdrag är därför att aktivt arbeta mot könsstereotypa roller som sätter en hög press på flickor att se bra ut, uttrycka sig och alltid prestera väl, vilket är en stor faktor bakom unga tjejers psykiska ohälsa, och på pojkar att ta för sig, ”spela Allan” och att inte vara en plugghäst.
Gustav Fridolin beskriver i sitt bidrag till antologin om hur han i sitt eget klassrum möter ”tjejer som varit övertygade om att de måste ha högsta betyg på varje prov, i varje kurs för att över huvud taget ha en chans – och för vilka allt rämnat när ett enda prov inte gått som de tänkt sig”.
I motsats till detta ser vi hur regeringens reformer allt sedan makttillträdet 2006 gjort allt för att med betygshets och kontroller sålla agnarna från vetet så tidigt som möjligt samt strypa åt både möjligheterna till vidareutbildning till gymnasium och högskola och möjligheterna till att läsa upp betyg via Komvux.
”Vår valfrihet påverkas av både klass, kön, etnisk och religiös bakgrund. Så är det. På avstånd ser det ut som att alla dörrar står öppna. Det är de inte. Valfriheten kan också innebära att dörrar stängs”, skriver Karl-Petter Thorwaldsson eftertänksamt.
Om det nyliberala skiftet av skolan från demokratisk institution till marknad menar han att ”detta skedde allt för oreflekterat av arbetarrörelsen. Vi hade chansen att protestera, men gjorde det inte”.
Men än är det inte för sent, Karl-Petter!
För att förverkliga Gustav Fridolins tre krav på resurser, arbetsro och kunskapssyn för en krokig bildningsresa behövs politisk kamp.
Lina Westerlund
