Efter två veckor av dramatiskt eskalerande våld råder idag ett tillstånd av inbördeskrig i delar av Syrien. I Aleppo och Homs pågår omfattande strider samtidigt som hela landet sjunker ner i tilltagande kaos och djupaste ekonomiska kris. Från Aleppo uppges nu 200 000 av stadens 2,5 miljoner invånare ha utnyttjat pauser i bombardemanget till att fly undan de senaste dagarnas häftiga strider.
Enligt nyhetsbyrån Reuters utsätts de nu närmast folktomma stadsdelar i Aleppo som trots svåra förluster hålls av nervösa unga rebeller för häftig beskjutning av militärens tanks, granatkastare, helikoptrar och jetflyg. Stora truppstyrkor har sänts till Aleppo sedan den Fria syriska armén tagit sig in i staden den 20 juli efter att militären förlorat kontrollen över landsbygden runt Aleppo och flera gränsposteringar mot Turkiet i norr och Irak i öster.
Flertalet av rebellerna är så klart unga syrier, många från fattiga familjer på den syriska landsbygden. Men enligt den brittiska tidningen The Guardian har också dussintals utländska jihadister korsat den syriska gränsen från Turkiet de senaste dagarna, varav flera uppgetts vara på väg till Aleppo.
Vad vi ser är en växande humanitär katastrof med, enligt Syriska mänskliga rättighetsobservatoriet, hittills över 19 000 döda (varav 5 000 regeringssoldater) under de 16 månader långa och till en början fredliga massprotester som inspirerats av den arabiska våren, med start i Deraa i mars 2011. Sedan dess har det stegrade våldet i kombination med de utländska sanktionerna, en lamslagen ekonomi och akut brist på allt dyrare mat, vatten och el fått fler än 100 000 syriska flyktingar att ta sig över gränserna till Turkiet (43 500), Jordanien (37 000 registrerade syriska flyktingar enligt FN), Libanon (45 000 enligt Robert Fisk) och Irak (varav många kurder eller återvändande irakiska flyktingar).
Trots att de väpnade rebellerna drivits ut från Damaskus är läget även där kaotiskt. Enligt en styrelseledamot i Damaskus handelskammare har 65 procent av stadens små industri- och tjänsteföretag tvingats stänga.
Den senaste och hittills våldsammaste fasen i den syriska krisen inleddes den 18 juli med ett spektakulärt bombattentat i regimens militära högkvarter, som dödade fyra militära chefer, inklusive den kristne försvarsministern general Daoud Rajha, den sunnimuslimske säkerhetschefen general Hassan Turkmani och vice försvarsministern Assaf Shawkat, som var den alawitiske presidenten och diktatorn Bashar al-Assads högra hand och svåger. Budskapet var tydligt: ingen ens i regimens innersta cirkel går längre säker.
Planlagt eller inte följdes detta direkt av en väpnad offensiv från rebellerna mot såväl Damaskus som Aleppo, landets två största och innan juli relativt lugna städer. Snart drog sig rebellerna enligt gammal gerillataktik tillbaka från Damaskus enligt mottot bättre fly än illa fäkta, mot en regim som inte drar sig för att bombardera tätt befolkade stadsdelar med tungt artilleri.
Från Aleppo, dit det också är lättare att smuggla in vapen, förnödenheter och rebeller över gränsen från Turkiet, hävdar de av upprorets befälhavare som talat med västliga media att de i stället tänker ”vinna eller dö”. Slaget om Aleppo kan hur som helst bli utdraget, då militärens tunga vapen är mindre effektiva i gatustrider samtidigt som rebellerna blir allt bättre beväpnade med granatkastare och raketgevär.
En seger på kort sikt för rebellerna i det pågående slaget om Aleppo skulle antagligen kräva ett sammanbrott för regimen.
Mycket få stöder den syriska regimen, vars utveckling från korrupt statskapitalism till nyliberalism och brutal fåtalsdiktatur först utlöste massprotesterna bland många ur landets fattiga majoritet. Assads enda styrka är i själva verket rädslan för alternativet under och efter ett alltmer förödande inbördeskrig som antar en alltmer religiöst sekteristisk karaktär, med kapacitet att ytterligare destabilisera inte bara Syrien utan också hela Mellanöstern.
Inte bara de tio procent shiamuslimska alawiterna, som klanen Assad tillhör, utan också många kristna, druser och kurder i den mosaik som finns av syriska minoriteter har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som allt mer dominerar i upproret.
”Nästan varje rebellbrigad har antagit ett sunnimuslimskt religiöst namn med en retorik som förhärligar martyrskap och frälsning”, rapporterar Ghaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour i östra Syrien i en artikel i The Guardian där han också har intervjuat al-Qaida-anslutna krigare, som kämpar sida vid sida med den Fria syriska armén och hyllar de allt fler disciplinerade jihadister från Jemen, Saudiarabien, Irak och Jordanien som ansluter sig till deras kamp för ett islamiskt kalifat i Syrien.
”Om regimen faller kommer hela regionen att störtas i fördärvet”, varnade också Syriens utrikesminister Walid Muallem på besök i veckan hos sina närmast allierade i Iran.
Allra närmast hotas den mycket sköra freden i Libanon, där minnet lever av det långa inbördeskriget 1975-1990, och Irak, där ett latent inbördeskrig länge har lurat mycket nära ytan.
Ironiskt nog ropar nu även den turkiska regimen i högan sky med militanta varningar mot de syriska kurder som passat på att hissa sina egna fanor under paroller som ”Fria Kurdistan” när den syriska regimen tappat greppet över gränsområdena i al-Hasekah-regionen mot Turkiet. Detta är något som den turkiske premiärministern Erdogan befarar kommer att utnyttjas som en källa till både fredade zoner och inspiration för den turk-kurdiska rörelsen PKK.
Så hur ska då socialister ställa sig?
Syrien har till skillnad från revolutionerna i Tunisien och Egypten inga ansatser till en självständig arbetar- och vänsterrörelse, som kunnat blockera ett sekteristiskt inbördeskrig. Utan närmare kännedom om förhållandena liknar vårt råd vad en exilsyrier i Libanon enligt Robert Fisk gav till vänner från Syrien som sökt upp honom av oro för det odisciplinerade uppträdandet med mord och våldtäkter från drogade och odisciplinerade rebeller på den egna sidan i Damaskus: ”Organisera grannskapskommittéer, välklädda personer som måste vara klart identifierade och skydda alla, kristna, druser, sunniter, alawiter, alla”.
Alla arbetare och fattiga oavsett religiös eller etnisk bakgrund har en rätt att försvara sig såväl från Assadregimens angrepp som mot hot från sekteristiska miliser. Socialister står för bildandet av oberoende och demokratiskt valda försvarskommittéer till försvar för demonstrationer, stadsdelar och arbetsplatser.
När så är möjligt måste dessa sedan bindas ihop lokalt, regionalt och nationellt, som bas för en oberoende arbetarrörelse. Inget förtroende för vare sig regimen, Syriens nationella råd, utländsk imperialism eller sekteristiska och religiöst baserade miliser.
Arne Johansson
USA:s och Saudiarabiens skamlösa roll
I takt med att den syriska krisen fördjupas och det väpnade upproret mot den allt mer trängda syriska regimen breder ut sig, blir också den skamlösa inblandningen från USA, EU och deras närmast allierade reaktionära arabstater som Saudiarabien och Qatar allt mer tydlig och uppenbar.Liksom den exilirakiska oppositionen innan ockupationen av Irak är den syriska oppositionen i exil inom Syriens nationella råd, precis som även tv-krönikören Johan Croneman i DN upptäckt, en församling med täta band till ”inflytelserika lobbygrupper, starka västerländska intressen, högt uppsatta amerikanska företagare, ekonomer, politiker, agenter. Av detta i svensk tv-rapportering? Noll, inget, det är för svårt.”
För såväl USA, EU och Israel som Saudiarabien och de andra shejkdömena ses den syriska regimens fall som en chans att bryta den formella och informella shiaalliansen mellan Iran, Syrien och Hizbollah i Libanon, som tävlat om det regionala inflytandet över Mellanöstern. Det är också alltmer tydligt att deras dramatiskt ökade leverans av pengar och vapen till den så kallade Fria syriska armén även ledsagas av hemliga specialstyrkor, rådgivare till FSA från till exempel Syrian Support Group och organisationer som US Institute for Peace som förbereder detaljerade planer för hur en regimförändring ska gå till.
USA, EU och Saudiarabien hoppas kunna bygga en ny regim i Syrien kring en allians mellan deras allierade syrier i exil, västvänliga befälhavare ur Fria syriska armén och både redan avhoppade och nya avhoppare bland generalerna, juristerna och affärsmännen från kretsen runt Assad. Knappast några demokrater att lita på, vilket fått även en krönikör i New York Times att varna för värre regionala konsekvenser än hotet från en iransk atombomb.
