Sluta utvisa till Afghanistan

Afghanistan är inte säkert – ändå fortsätter Sverige att tvångsutvisa flyktingar dit. Inhumant är bara förnamnet (Foto: The JIDA / Flickr CC).

av Sigbritt Herbert // Artikel i Offensiv

Under förra året tvångsutvisades 322 personer till Afghanistan; många av dem tillhör gruppen som vid ankomsten var ensamkommande barn. Under toppåret 2015 kom 41 564 flyktingar från Afghanistan, varav 23 480 registrerades som ensamkommande barn. Det är från denna stora grupp som utvisningarna nu sker. Det handlar alltså om ungdomar som har varit i Sverige i drygt fyra år.

Svenska myndigheter blev tagna på sängen av det stora antal flyktingar som anlände hösten 2015 och reagerade med något som kan liknas vid panik. Man blev också överraskad av det stöd för flyktingarna som vanliga svenskar visade. En flyktingpojke berättade om hur det var när han kom till Stockholm: ”Folk applåderade oss, de gav oss mat och vatten”.
Det var dags för regeringen att sätta ner foten. Sverige behövde ”andrum”. Vi kunde inte ha generösare regler än övriga Europa. Nu fick Migrationsverket order om att arbeta snabbt och effektivt, samtidigt som man hade mycket nyanställd och oerfaren personal. 
Utredning av flyktingar från Syrien prioriterades. Alla visste att det var krig där och alltså farligt ”för alla och envar”. Situationen i Afghanistan uppmärksammades inte lika mycket i media. I oktober 2016 ingick Sverige och Afghanistan ett avtal som reglerade hur Sverige skulle kunna utvisa de som har sökt asyl i Sverige till Afghanistan. 

Den 10 september förra året lyfte ett specialchartrat plan från Arlanda med 50 afghaner, de flesta unga, som hade fått avslag på sin asylansökan. Efter cirka fyra år tvingades de ombord på ett plan, i en del fall med hjälp av tvångsinjektioner och/eller handfängsel. 
Ytterligare fyra plan lyfte under hösten 2019. Dessutom har många utvisningar skett mer i smyg med ordinarie plan.
Samtidigt som 322 personer tvångsutvisades till Afghanistan förra året återvände 101 dit ”frivilligt”, i många fall efter påtryckningar. I Sverige finns också flera tusen (osäkert hur många) som lever papperslösa. Man väljer hellre osäkerheten som papperslös än att utvisas till Afghanistan. 

En annan osäker siffra är hur många som flytt en gång till, denna gång från Sverige, för att söka sig till ett annat land i hopp om bättre lycka där. Många har sökt sig till Frankrike som har en annan bedömning av läget i Afghanistan än Sverige. 
Kommer ens fingeravtryck upp i EU:s databas ska man enligt Dublin­överenskommelsen skickas tillbaka till det land där man först sökte asyl. Det finns franska domare som vägrar att skicka tillbaka flyktingar till Sverige eftersom de då riskerar att skickas tillbaka till Afghanistan.

Det finns fortfarande ett stort stöd i det svenska civilsamhället för flyktingar. Det visar sig bland annat i att många svenskar öppnar sina hem för flyktingar. Många ungdomar som har förlorat sitt boende när de har fyllt 18 år har fått ett nytt hem hos en svensk familj. 
Regeringen måste lyssna på alla de som kräver ett stopp för utvisningar till Afghanistan. Trots säkerhetsläget i landet hävdar Migrationsverket fortfarande att det är säkert att utvisa dit. Man menar att internflykt är möjligt. 
Enligt sociologen och Afghanistankännaren Lisa Schutser flyr de flesta utvisade landet igen. Skälen till flykt finns kvar. Efter flera år i Sverige är det dessutom svårt att klara vardagen i Afghanistan, ett genomkorrumperat land.

År 2019 utvisades 423 personer till Afghanistan ”frivilligt” eller med tvång. I Sverige lever tusentals afghaner papperslöst. Det är omöjligt att utvisa alla dem. Ge dem ro och gör vad vi skulle ha gjort för flera år sedan. Ge dem asyl! Man ska inte vänta i fyra år och sedan kastas ut. 
Fackföreningarna måste liera sig med befintliga organisationer för asyl och kämpa mot Sveriges omänskliga flyktingpolitik. Det är en kraft som inte kan ignoreras. 
Låt inte rasisterna vinna! Stoppa alla utvisningar till Afghanistan!