”Världsekonomin står inför ett ovisst år och den värsta recessionen på drygt 60 år – med ökad arbetslöshet, utslagning av företag och risk för deflation. Det nya året kan bli det värsta sedan depressionen på 1930-talet”, varnade Svenska Dagbladet den 30 december 2008.Tyvärr är det sant. 2009 blir ett år av kris och den globala kapitalismens kris har bara börjat.
Ännu har inte de mångmiljardbelopp som regeringarna och riksbanker pumpat in i ekonomin hejdat raset eller stoppat hotet om deflation – att ekonomin dras in i en ond spiral av sjunkande priser, löner, vinster och att skulderna växer realt på grund av att penningvärdet stiger (deflation), som under 1930-talets ekonomiska depression.
”Sjunkande råvaru-, energi- och matpriser samt ett lägre resursutnyttjande betyder att vi högst troligt kommer att ha deflation under delar av 2009”, menade Veckans Affärer den 30 december ifjol. Men deflationskrisen kan bli än mer långvarig.
”Hela den globala ekonomin kommer att försvagas i en allvarlig och utdragen U-formad global recession som inleddes för ett år sedan. USA kommer definitivt att uppleva sin värsta recession på flera decennier åtminstone till slutet av 2009. Även un- der 2010 kan tillväxten bli så svag – 1 procent eller så – att det kommer att kännas fruktansvärt även om recessionen rent tekniskt är över. Denna allvarliga globala recession kommer att utvecklas till en stag-deflation, en dödlig kombination av ekonomisk stagnation/deflation och deflation" (Affärsvärlden den 2 januari).
Det var budskapet i den kände ekonomiprofessorn Nouriel Roubinis nyårskrönika. Till skillnad från många an- dra ekonomer har Roubini varit mer klarsynt vad gäller krisens djup och omfattning. Även om han i sin nyårskrönika drar den allt för tidiga slutsatsen att det vänder uppåt under 2009. Det är långt ifrån säkert. Det finns få tecken på att så blir fallet.
Hur djup och långvarig krisen blir är inte möjligt att förutsäga. Men under 2009 kommer de sociala och politiska utfallen av kapitalismens kris att märkas i form av extrem social polarisering och en ny våg av antikapitalism.
Det är ingen tillfällighet att det i spåren av kapitalismens kris har följt en renässans för Marx och socialistiska idéer.
Särskilt under de senaste månaderna har det skett en global utslagning av arbets- tillfällen som saknar motstycke. Under 2008 försvann totalt 2,4 miljoner jobb i USA, enbart i december försvann i fjol 500 000 jobb. Aldrig tidigare i modern tid – efter 1945 – har det försvunnit så många jobb i USA som under 2008. Nyligen varnade Barack Obama för att var tionde i USA snart kommer att vara arbetslös.
Samma gigantiska jobbbslakt har ägt rum i andra länder. I Kina, som tillsammans med USA länge fungerade som kapitalismens globala tillväxtmotor, har miljoner förlorat sina jobb. Den kinesiska regimen är livrädd för att ökad arbetslöshet ska ge upphov till än mer social oro och instabilitet. Precis som andra kapitalistiska regimer försöker man motverka den stigande sociala oron med stimulanser och andra åtgärder för att hålla produktion och konsumtion uppe. Trots det väntas den ekonomiska tillväxten i Kina falla till 5 procent eller lägre, vilket representerar en hårdlandning för ett land som behöver en tillväxt på 10 procent för att klara av att flytta 10-15 miljoner fattiga jordbruksarbetare till den mer produktiva industrisektorn varje år, enligt Roubini (Affärsvärlden den 2 januari).
”Hotet om en 30-talsliknande ekonomisk depression svävar över EU och eurozonen”, skrev den brittiska tidningen Guardian på det nya årets första dag. En fördjupad ekonomisk kris leder oundvikligen till ökad splittring inom EU och till nya spänningar mellan de länder som ingår i eurozonen. Det är ett EU i kris som Sverige (regeringen) ska fungera som ordförande i från den 1 juli i år.
Det är kapitalismen som är kris och bara genom en kamp för socialism blir framtiden möjlig.
