I Umeå beslutade alla riksdagspartier, i kommunstyrelsens arbetsutskott, att föreslå ett snusförbud riktat mot de anställda. Allt i största enighet. Och som om detta inte var nog så antyddes att anställda som bröt mot snusförbudet skulle kunna bestraffas med sämre lön! Detta var uppseendeväckande men föga förvånande. Uttalandet fälldes nämligen av kommunstyrelsens S-ordförande, Lennart Holmlund, vars personlighet präglas lika mycket av det subtila som den välkända ryska stridsvagnen T-34.Men den upprörda kritiken lät inte vänta på sig. En global finanskris, som i Umeå reducerat jobben på Volvo med hälften, kan vara svår att bekämpa individuellt. Men ett snusförbud, komplett med ett idiotiskt hot om lönebestraffning, är annorlunda. Och en glad vaktmästare poserade snart på lokaltidningarnas första sidor inläggandes en redig prilla.
Holmlund, och resten av översittarna, gavs här tydligt fingret. Och kritiken växte för var dag.
Först att vända kappan efter vinden var Moderaterna. Sedan följde resten av Alliansen. Alla har de ju gapat om storebrorsmentalitet – ofta och högljutt – och nu fick de sina fiskar varma av sina egna.
Rädslan för att stå där, ensamma med skammen, gjorde att S och V snart vände även de.
Ett skäl till denna snabba omsvängning av det ursprungligen lika eniga som enfaldiga utspelet var rädslan för Rättvisepartiet Socialisterna.
Vi menade att folk var kloka nog att själva bestämma när de kunde lägga in en prilla. Vi förutsatte även att anställda hade förmågan att avgöra i vilka situationer en snus inte vore lämplig – under arbetstid! RS var på väg att vinna politiska poäng. Eventuellt ”Big Time”.
Kommunen ska arbeta aktivt för att minska tobaksanvändningen. Men detta genom stödåtgärder och frivilligt. Hjälp ska ges även till dem som vill äta bättre. Men allt kräver inte bara goda råd utan även mindre av stress, exempelvis genom kortare arbetsdag.
Snusförbudet skulle – ihop med individuell lönesättning och arbetsgivare med splittring av anställda i sikte – kunna leda till ett system med inslag av angiveri. Nästa steg skulle kunna bli att höja sjukvårdsavgifterna för dem som äter chips för ofta och motionerar för lite. Detta skulle troligen inte Holmlund ha något emot. Men maffiametoderna – som hotet med sänkta löner – accepterades inte. Det blev fingret istället.
Tack vare alla protester råkade T34:an Holmlund ut för vad som ofta har drabbat även de mest okänsliga stridsvagnar – han gick på en redig mina! Och vi förutser att Holmlund kommer att rulla över fler minor. Och större.
//Jan Hägglund, RS Umeå
