
På grund av en allt djupare kris för kapitalismen minskar skatteintäkterna för Luleå kommun. En prognos från Sveriges kommuner och landsting kommer fram till en minskning på 34 miljoner kronor. Dessutom kan man anta att utgifterna också kommer att öka, till exempel genom höjda kostnader för försörjningsstöd nu när a-kassan och sjukförsäkringen försäm- rats kraftigt av högerregeringen.
Övriga partier i kommunfullmäktige ”löser detta” genom kraftiga nedskärningar i den ena eller andra verk- samheten. Rättvisepartiet Socialisterna menar att resurserna redan är för knappa för att tillgodose de behov som finns (även om det finns saker vi vill dra ned på, till exempel politikerlöner, ”marknadsföring” och lyxinvesteringen i Coop Arena).
Vår fråga till de andra partierna blir: Hur långt är ni beredda att gå? Finanskrisen är troligen bara början av en mycket djup nedgång. Är det kommunerna som ska betala detta genom dramatiska nedskärningar? Vad händer om ett år när kanske fem gånger så mycket ska sparas?
Rättvisepartiet Socialisterna anser att det till att börja med behövs en dramatisk omfördelning av resurser. Istället för nedskärningarna behövs en massiv satsning på den offentliga sektorn. Statens mångmiljardlån och garantier till storbankerna för att rädda deras fortsatta vinster och statens förlusttäckning genom förstatligande visar att resurserna finns.
Samtidigt visar kapitalismens kris att vi behöver ett annat samhälle. För oss, till skillnad från de övriga partierna, kommer dagens kris inte som en blixt från klar himmel. Under en lång tid har vinsterna ökat på lönernas bekostnad. Den underkonsumtion som detta har medfört har kompenserats genom en låne- och spekulationsbubbla som nu spruckit.
Kommunledningen har okritisk varit en del av utvecklingen, vilket exemplifieras genom dess försök att sälja gymnasiebyn till en av de största spekulanterna, Royal Bank of Scotland, och genom den okritiska hyllningen till den fastighetsbubbla som blåsts upp.
Enda sättet att undvika kriser som dagens är att vinsterna som skapas återförs till samhället i form av löner, offentlig service, investeringar o s v istället för att stanna i ett fåtal rikas händer. För detta behövs offentligt ägande och demokratisk kontroll av de största företagen och bankerna.
Den kommunledningen som skulle lämna budgetfundamentalismen bakom sig, starta ett gräsrotskommunuppror för mer pengar och säga ”Vi vägrar att skära ned” skulle få ett enormt stöd underifrån.
Det visar om inte annat den stora demonstrationen mot skolnedskärningarna den 6 november.
Rättvisepartiet Socialisternas budget innebär en omfördelning till vård, skola och låginkomsttagare, från politiker och lyxprojekt. Den innebär också kamp underifrån för att skola och vård inte ska betala spekulanternas kris.
Med krisen blir det mer tydligt än någonsin att ett socialistiskt kampalternativ för kommunen är enda valet mot de övriga partiernas nedskärningar.
Jonas Brännberg