Kommunal eller enskild regi, spelar det någon roll? heter en ny rapport från Socialstyrelsen som beställdes av regeringen efter förra årets vårdskandaler. Och den spinner som man kunnat vänta sig precis som regeringen och välfärdens profitörer har önskat sig.Djupt inne i rapporten kan man hitta vissa fakta om stora skillnader när det gäller bemanningen, som är tio procent lägre i enskild regi, och andelen anställda med adekvat utbildning. Även andelen timanställda är större i enskild regi. För de äldre i omsorgen är tillgången till eget rum och kokmöjligheter mindre. Det är fakta som dessvärre inte kopplas till några frågor om varifrån de mycket höga vinsterna i privatiserad äldrevård och omsorg kommer.
Socialstyrelsen hittar ”inte några stora och entydiga kvalitetsskillnader” utifrån regi. Det är en slutsats, som den medger bygger på liten information, och som glömmer att konkurrensen och upphandlingsbyråkratin dränerar alla delar av vårdens resurser. Ändå räcker detta för t ex Vårdföretagarna för att säga att ”detta borde vara slutet på krypskyttet mot privat drift” och för Dagens Nyheter att kalla LO-kongressens antipati mot vinster i välfärden att ”slåss mot väderkvarnarna”.
Rapporten bygger på Äldreguidens undersökningar av de skriftliga rutinerna som oftast ser bra ut på papperet, undersökningar om äldres uppfattningar i 18 kommuner, liksom material om klagomål, anmälningar och en nattlig tillsyn, samt på gamla studier.
Trots i grunden samma sorts otillräckliga fakta, ger Socialstyrelsens rapport en helt annan sorts knorr än förra årets forskarrapport från SNS om ”Konkurrensens konsekvenser, som i stället betonade bristen på utvärderingar och att inget tyder på att privatiseringarna skulle ha ökat effektiviteten
Ingen diskussion förs heller om nödvändigheten attt ta de fagra löftena i vårdföretagens egen beskrivning med en stor nypa salt – vilket till exempel noterades i en av DN:s artiklar i höstas under rubriken ”Anställda om Caremas löften: De är en bluff”.
Ingen diskussion förs heller om de svårigheter som finns med att upphandla, kvalitetsbedöma och följa upp verksamheter på skattefinansierade ”kvasimarknader”. Inte heller diskuteras det orimliga i att ett fåtal gigantiska vårdföretag tillåts plundra kommunerna på enorma vinstuttag, trots den stora bristen på resurser till all vård och omsorg.
Även när det gäller effekterna av konkurrensutsättning och valfrihetsmodellen sägs studierna vara för få för några slutsatser. Det konstateras att de äldre är positiva till att få välja utförare, men att det är svårt i praktiken och att de gärna vill ha hjälp av biståndshandläggare – en hjälp som dessa inte får ge.
Sammanfattningen medger att ”samtliga slutsatser bygger på ett antagande att det inte finns några stora skillnader mellan kommunala och enskilda utförare vad gäller deras tjänsteutbud eller omsorgstagarnas behov. Socialstyrelsen saknar idag information om dessa faktorer, vilket gör det svårt att veta om jämförelserna av utövare är likvärdiga eller inte”.
En mer osminkad bild av all sorts äldrevård ges i en annan, inte alls lika uppmärksammad, rapport från Socialstyrelsen, Nationell tillsyn av vård och omsorg om äldre, delrapport II. I en granskning av 168 särskilda boenden redovisas stora brister i allt från de äldres delaktighet till bemanning, kompetens och dokumentation. Trots de stora problem som de har att ens få tala med någon eller att få komma utomhus, eller att äta, duscha och gå och lägga sig när man vill säger sig de flesta ”brukare” ändå vara tacksamma och nöjda. Vilket givetvis till stor del beror på att de ser hur personalen kämpar för att göra sitt bästa, men som också kan spegla deras beroendeställning.
Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström hävdar nu i ett märkligt cirkelresonemang i SvD Opinion att ”De privata välfärdsföretagen kommer att bli en allt viktigare del av den svenska ekonomin (med halva BNP inom 30 år). Det är därför dags att lämna frågan om dessa företag ska få finnas eller ej. Den debatt kring dessa företag som är viktig är hur regelverken kring företagen skall utvecklas så att konkurrens, marknadsmässighet och konsumentskydd blir så bra som möjligt”.
När skattetaket nu enligt Bäckström redan är nått vill han att regelverket öppnas ”för partiell egenfinansiering och privata eller kollektiva försäkringslösningar”. Det vill säga i klartext att vården ska segregeras med gräddfiler enligt tjockleken på kundernas plånböcker.
När Svenskt Näringsliv, Almega, Friskolornas Riksförbund och Vårdföretagarna två dagar efter LO-kongressens beslut att säga nej till vinster i välfärden inleder en tvåårig kampanj för ”valfrihet och kvalitet” är detta ett besked om att enorma resurser nu ska satsas i ett försök att säkra en fortsatt privatisering och segregering.
Mot detta tar Nätverket Välfärd utan vinst nu strid, med den budkavle som snabbt har fått allt fler undertecknare och den manifestation som härnäst planeras dagen innan riksdagens öppnande i september.
Arne Johansson
