Närmare fyra miljoner människor (18,5 procent) står utan jobb i Spanien. En av tre unga är arbetslös. Inget annat EU-land har så hög ungdomsarbetslöshet. Den spanska eko- nomin kraschlandade när luften gick ur den enorma bubbla som skapats på hus- och byggmarknaden och den sprack 2008.Premiärminister José Luis Zapateros felaktigt benämnda ”socialist”-regering har fått se sin statsskuld öka femfaldigt till 49,7 miljarder euro (512 miljarder kronor) under de första sju månaderna av 2009.
Zapatero hävdar att han blivit en aning ”ställd” av den dramatiska förändringen av den ekonomiska situationen. Emellertid blev han inte till- räckligt ställd för att inte agera med önskvärd brådska då det gällde att med 150 miljarder euro (1 500 miljarder kronor) som lockbete strax efter den internationella krisens utbrott försöka rädda den spanska kapitalismen från fullständig kollaps.
Medan livet förblir gott för spanska bankirer som t ex storbanken Santander, fick denna händelseutveckling Spanien att koka av ilska då bankirerna räddades medan arbetare kastades ut i fattigdom och arbetslöshet.
Den magnifika elev- och studentrörelsen under de sista månaderna av 2008, som drog igång strejker och ockupationer mot ”Plan Bolonia” – som påskyndade marknadsanpassningen av utbildningen och hotade att begränsa arbetarklassungdomars tillgång till högre utbildning – planterade idén om en massomfattande och kraftfull motståndskamp mot denna dagordning inom arbetarklassens breda massa. Alla dessa faktorer ledde, tillsammans med det faktum att Zapatero diskuterade med CEOE (arbetsgivarförbundet) om arbetsmarknads-”reformer” som syftade till ytterligare attacker på arbetarnas rättig- heter ifråga om anställningar och avgångsvederlag, till en situation där, under årets stora Första maj-demonstrationer, kravet på generalstrejk var fullständigt dominerande.
Ställd inför detta tillkännagav Zapatero, efter att först ha vägrat att agera emot utblottandet av miljontals människor, ett särskilt månatligt understöd på 420 euro (4 300 kronor) till arbetslösa som skulle ha utförsäkrats från sina a-kassor från och med januari 2009. Denna åtgärd erbjuder ingenting till de omkring 14 procent av de arbetslösa som befann sig i en liknande situation i slutet av 2008 (omkring 500 000 personer) och är obetydlig i jämförelse med åtgärderna för andra europeiska länders arbetslö-sa.
Ovanpå de ovan nämnda eftergifterna har regeringen också lanserat olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 8 miljarder euro (80 miljarder kronor) har anslagits till lokala myndigheter för sådana åtgärder, i ett desperat försök att hejda arbetslöshetslavinen. Att denna stimulansåtgärd, som har inneburit att omkring 410 000 personer har fått jobb, endast lyckats hejda ökningen av arbetslösheten i två månader ger en bild av krisens enorma om- fattning. Det är emellertid fråga om tillfälliga åtgärder som inte skapar några nya fasta jobb.
Krisen i Spanien har drabbat unga människor särskilt hårt. Drygt var tredje i åldern 16-24 är arbetslös. I många spanska städer konkurrerade tu- sentals ungdomar under sommaren om lågbetalda säsongsjobb inom turistnäringen. Regeringens respons på denna situation har blivit att öppna upp en andra front av attacker på en hel generations framtidsutsikter, i form av den ovan nämnda Bolognareformens attacker på det statliga utbildningsväsendet. Tiotusentals elever och studenter deltog i kampen emot den, med universitetsockupationer som pågick i över tre månaders tid på en del universitet, som i Barcelona.
Det tryck som har byggts upp inom fackföreningarna under perioden innan sommaren, där ledare som CCOO-fackledaren Toxo (som nu bönar och ber om nya förhandlingar med CEOE) tvingas ta upp möjligheten av en generalstrejk, kommer med all säkerhet att ytterligare trappas upp framöver.
De fackliga ledarna missade ett avgörande tillfälle genom att vägra följa de baskiska fackföreningarna, som organiserade en framgångsrik endags generalstrejk i Baskien den 21 maj.
De så kallade ”vänster”-partierna i Spaniens parlament har på ett avgörande sätt misslyckats med att företräda arbetarnas, de ungas och de ar- betslösas intressen mot krisens effekter och mot pamparnas attacker. Izquierda Unida (Förenade Vänstern – en koalition bestående av det spanska kommunistpartiet och ett antal små vänstergrupper), som har två parlamentsledamöter, har på ett svekfullt sätt visat sig vara beredda att stödja Zapateros arbetarfientliga politik, inkluderat ökad beskattning av landets fattigaste.
Izquierda Unidas misslyckande med att föra fram ett klart och tydligt alternativ till PSOE:s och högerpartiet Partido Populars (PP) kapitalistiska konsensus, trots dess avsevärda bas inom CCOO (den ”kommunistiska” fackliga federationen), fick till följd att dess stöd praktiskt taget tvärdog i EU-valet i juni i år.
Den avsky som har utvecklats mot PSOE-regeringen, som många arbetare och ungdomar hade stora förhoppningar på när den tog över makten igen 2004, skulle ha kunnat lägga grunden för en snabb tillväxt för ett genuint socialistiskt parti, baserat på arbetarklassens kamp.
Izquierda Unidas röstetal föll emellertid i valet 2008, från 1 324 000 till 970 000 röster (3,77 procent), vilket illustrerar dess oförmåga att etablera sig som ett alternativ för dem som är besvikna på PSOE.
I dagens Spanien finns ett skriande behov av ett politiskt alternativ för arbetarna, som förkastar den kapitalismens logik som leder till försök att få majoriteten att betala för krisen och som kämpar för en genuin socialistisk förändring.
CWI står för bygget av ett verkligt arbetarparti, med en genuint socialistisk politik, som är fast rotad i den arbetarklassens och de ungas kamp som håller på att utvecklas.
Ett sådant parti skulle kunna lägga fram socialistiska lösningar på lavinen av arbetslöshet, fattigdom och attacker på arbetarnas rättigheter och den offentliga sektorn.
Danny Byrne
CWI i spanien kämpar för ▼
- Nej till fattigdomsvillkor för de arbetslösa! För en a-kassa som omfattar alla, som täcker de verkliga levnadsomkostnaderna.
- Statliga investeringar för att skapa fasta, socialt nyttiga jobb till kollektivavtalslöner och som garanterar vettig offentlig service.
- Kamp mot jobbförlusterna! För förstatligande under arbetarnas kontroll och styre av industrier som hotar med varsel och uppsägningar.
- Förstatliga bilindustrin – för att rädda jobben och investeringar i alternativ grön energiproduktion.
- För en enad endags generalstrejk.
- Bygg ett verkligt arbetarparti för att kämpa för en socialistisk samhällsomvandling.
- Nej till marknadens diktatur! För ett socialistiskt samhälle där ekonomin planeras för att möta allas behov istället för att skydda vinsterna för de rika.
