I Spanien är det de ungas proteströrelse som dominerar medias rapportering. Valet och valresultatet placeras långt bak i tidningarna. Spaniens torg har låtit sig fyllas av tiotusentals ”indignados” (arga människor) som protesterar mot den åtstramningspolitik som de två stora partierna – regerande socialdemokratiska PSOE och högerpartiet PP – står för.Det är en ny antikapitalistisk generation som intagit scenen. De partier, vare sig det är PSOE, PP, CiU (ett borgerligt katalanskt parti) eller PNV (det baskiska nationalistpartiet), som nu ska styra landets kommuner och regioner har ingen aning om vad ”indignados” och snart arbetarklassen har i beredskap.
PSOE-regeringens högerpolitik och angrepp på vanliga människors levnadsvillkor bäddade för en valkatastrof. Valresultatet var det sämsta någonsin och till följd av de stadigt vikande opinionssiffrorna deklarerade premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero redan i april att han avgår innan nästa års parlamentsval. I nästa års val kommer arbetare och ungdomar sannolikt se till att PSOE tillintetgörs vid valurnan.
Regeringens nyliberala politik har resulterat i att fem miljoner spanjorer är utan jobb, ungdomsarbetslösheten ligger på 45 procent. Och till följd av den skärpta åtstramningspolitiken kommer det att bli värre.
PP utmålas som lokal- och regionvalens ”stora vinnare”. Men partiet ökade endast med två procentenheter jämfört med lokal- och regionvalen 2007. Det var PSOE-regeringens impopularitet och missnöjet med Zapatero som möjliggjorde för PP att vinna fler röster.
I Baskien däremot blev det nyligen legaliserade nationalistiska partiet Bildu största parti.
Valet tolkas allmänt som ett förspel till PP:s valseger 2012. Om så blir fallet kan vi förvänta oss ännu brutalare politik mot arbetare och ungdomar.
Det finns inga avgörande politiska skillnader mellan PSOE och PP. Men en ny PP-regering mot bakgrund av tilltagande social och politisk oro kommer att uppfattas som ett kontrarevolutionärt piskrapp, vilket i sin tur kan skärpa klasskampen.
En PP-regering skulle även innebära ökade nationella motsättningar med växande krav på självständighet som följd. Dessutom skulle en ny högerregering vara mindre nogräknad i sina attacker mot facket.
För att stoppa PSOE-regeringens brutala åtstramningspolitik och hotet från en ny högerregering krävs kamp för ett politiskt alternativ som står upp mot banker och storföretag.
Den politiska svagheten och oförmågan att organisera en motståndskamp medförde att Izquierda Unida (IU, Förenade vänstern) inte kunde göra ett genombrott i valet. Partiet fick totalt 6,3 procent av rösterna, en blygsam ökning. När nu IU också ämnar bilda lokala och regionala koalitioner med PSOE så blir man direkt medansvarig för nedskärningspolitiken, vilket gör det ännu svårare för IU att gå fram.
Kampen för verklig demokrati och mot ett samhälle där bankirer och direktörer styr är en kamp för att avskaffa kapitalismen. Det är dags att resa revolutionära socialistiska krav, som vägra betala skulden, bryt marknadens diktatur, förstatliga banker och storföretag under arbetarnas kontroll och styre.
Samtidigt behöver ungdomens imponerande mobilisering, som stöds av den äldre generationen arbetare, breddas och fördjupas. Behovet av en generalstrejk för att visa vem som verkligen har makten i samhället står nu klart.
De ungdomar som har översvämmat torg i Spanien hyser ett hat mot dagens samhällssystem, många ser nödvändigheten av en kamp för att avskaffa kapitalismen.
Dessa kampstämningar måste uttryckas i ett klart politiskt program för en revolutionär omvandling av samhället. Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien) argumenterar för ett sådant program.
Demokratin och stämningen på torgen ger en betydligt sannare bild av dagens och morgondagens Spanien än vad söndagens valresultat gav.
Socialismo Revolucionario
(CWI i Spanien)
