I måndags deklarerade Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa att det mer än 25 år långa inbördeskriget på Sri Lanka var över. Dagen innan hade de tamilska tigrarna LTTE meddelat att ”vapnen kommer att tysta” och bland de sista att dödas innan regeringen utropade sig som segrare i kriget var LTTE:s ledare Valupillai Prabhakaran.Inbördeskriget, ett av den moderna historiens längsta och som dödat 100 000 människor, är formellt slut, men det är långt till fred.
”Om den etniska diskrimineringen av tamilerna fortsätter får regeringens militära seger ingen större betydelse. Motståndet kommer att fortsätta med andra medel”, skrev Svenska Dagbladet den 18 maj.
Det finns inget som pekar på motsatsen. Sri Lankas nuvarande regering är extremt nationalistisk och kompromisslös motståndare till ett minimum av tamilskt självbestämmande. Rajapaksa vann presidentvalet på en chauvinistisk plattform och han betecknade avtalet om vapenstillestånd från 2002 som ”ett förräderi mot nationen”. Redan på valnatten i november 2005 varnade United Socialist Partys (USP, CWI i Sri Lanka) presidentkandidat Siritunga Jayasuriya, som kom trea i valet, för det hot som Rajapkaksas valseger innebar: ”Detta är första gången någonsin som en president i Sri Lanka valts enbart med röster från den singalesiska majoriteten. De har skickat ett politiskt budskap till dig. De buddistiska fanatikerna har dominerat ditt valprogram… Deras hat mot den tamiltalande befolkningen, vilket även innefattar muslimerna, utgör ett stort hot i detta land.”
USP kunde emellertid inte ensamt stoppa marschen mot krig. Regeringen, uppmuntrad av en splittring inom LTTE och det stöd man lyckats piska upp, såg en chans att starta nya krigsoffensiver. Att man på vägen mot krig tillfälligt accepterade en ny överenskommelse med LTTE, efter internationella påtryckningar, var bara en tom gest.
I början av 2006 hade inbördeskriget startat på nytt och kriget trappades hela tiden upp. Regeringen använde LTTE:s terrormetoder som ursäkt för sin upptrappning och repression mot tamiler och oppositionella singaleser samt en militarisering av Sri Lanka.
Socialister gav inte stöd till LTTE-ledningens metoder och politik, men fullt stöd till tamilernas rätt till nationellt självbestämmande och, om de så önskar, en egen stat.
Med undantag för USP har alla större partier i de singalesiska områdena stött regeringens krig och förtryck av de tamiltalande. Även merparten av de fackliga ledarna slöt upp bakom regeringen, vilket gjorde det än svårare att förena singaleser och tamiltalande i en massrörelse för fred och social rättvisa.
När regeringsstyrkorna lyckades driva bort LTTE från öns östra delar började de styrande tala om att en militär seger var möjlig även i norr, som styrdes av de tamilska tigrarna.
Med nya vapen och bombkrig lyckades den lankesiska armén vinna militära framgångar och pressa tillbaka LTTE, som ständigt tvingades retirera för att till sist bli isolerade och in- ringade. Det hopp som LTTE närt om stöd från t ex Indien uteblev. Den indiska regeringen slöt istället upp bakom Rajapaksa och det gjorde även de flesta andra regeringar. Så sent som i fjol skickade EU-landet Slovakien en stor vapenlast till den lankesiska regimen medan LTTE förblev terroriststämplad av EU.
Samtidigt skapade kriget en bestående humanitär katastrof vars omfattning bara låter sig anas.
LTTE har besegrats, men det sätter inte punkt för tamilernas kamp för nationellt självbestämmande. Sri Lankas (tidigare Ceylons) historia visar att kapitalism och imperialism inte kan erbjuda någon lösning på den nationella frågan.
Kampen för nationella rättigheter är direkt sammankopplad med kampen för ett demokratiskt och socialistiskt Sri Lanka. Endast en socialistisk rörelse som förenar arbetare och de fattiga tvärs över den etniska och religiösa klyftan kan erbjuda en väg bort från splittring, våld och fattigdom.
