Stålbaden som slukar välfärden

2012-03-01 00:32:24




Björn Elmbrants bok ingår i Atlas reportageserie ”Vems Europa?”. Europas stålbad är en befriande läsning i jämförelse med det mesta som skrivs om eurokrisen. Till skillnad från många andra har han heller inte bara låtit några toppar komma till tals. Utan i boken intervjuas fackliga aktivister i Grekland, initiativtagare till ungdomens (”Den desperata genera­tionen”) protester i Portugal, lära­re som kämpar mot skolnedskär­ningar i Spanien och många andra som fallit offer för det stålbad som Europas regeringar genomför på order av den kapitalistiska ”marknaden” och EU.

Nedskärningar och ännu mer av nedskärningar och privatiseringar, är EU-regeringarnas mantra. I Österrike har det gått så långt att man har försökt sälja ut två alptoppar och den 9 februari rapporterade Business Week att förberedelserna är igång för att sälja ut mark på de grekiska öarna Rhodos och Korfu.
Stålbaden (åtstramningspolitiken) och fortsatt kapitalistisk kris har gett upphov till eurons ”utdragna dödskamp”, som enligt Elmbrant mycket väl kan resultera i att den gemensamma valutan ”kommer att gå hädan”.
Det är en möjlig utveckling. Ett verkar dock säkert: Vad som nu sker är början till slutet för eurozonens nuvarande form och omfattning.
I stålbadens spår följer massrevolter och revolutionära kriser. Dagens Grekland ger en bild av framtiden i andra europeiska länder.

EU-topparna med Tysklands Angela Merkel i spetsen, ivrigt påhejad av finansminister Anders Borg med flera, påstår ofta och gärna att eurokrisen är en följd av att Greklands regeringar länge lyckades dölja det verkliga läget. Med utgångspunkt från denna lögn skriver sedan EU, ECB och Internationella valutafonden (IMF) – trojkan – ut ett krisrecept som svälter ut befolkningen och bantar ekonomin till döds. En kollektiv bestraffning av värsta sort för att skydda de skyldiga: Greklands korrupta ekonomiska och politiska elit, europeiska storban­ker och spekulanter samt EU-politiken.
”Det är för att rädda skinnet på sina egna banker som Tyskland och Frankrike fabricerat en skenbild av problemet – att det är Grekland som är den stora boven och det enda problemet”, skriver Elmbrant och pekar på att de europeiska storbankernas köp av grekiska statsobligationer hade kunnat hanteras ”om EU:s två ledande länder omedelbart velat se sanningen i vitögat – att det behövts en skuldavskrivning av Grekland och att man tagit itu med de banker som stått bakom de äventyrliga lånen”.
Samtidigt erkänner han att det var just rädslan för att dels ”ta itu med bankerna”, vilket skulle innebära att staten måste ta över dem, och dels för att andra länder skulle kräva skuldavskrivning som fick de andra euroländerna med Tyskland i spetsen att sätta Grekland under tvångsförvaltning. I utbyte mot så kallade krislån, som ”via omvägar går till att förstärka framför allt tyska och franska balansräkningar”, har Grekland påtvingats ett stålbad till döds.
Grekland var först att få krislån, sedan följde Irland och Portugal. Och Spanien och Italien, som ansetts vara ”för stora för att få falla” har hållits under ­armarna av ECB.

Ett av stålbadens offer är de demokratiska fri- och rättigheterna. Inte för inte ropas idag samma slagord i Grekland som mot militärjuntan på 1970-talet. För att driva igenom stålbaden har EU avsatt regeringar i Grekland och Italien. Samtidigt som det är en allt mindre krets, runt Merkel, som styr EU och eurozonen och denna klick har nu beslutanderät­ten över enskilda länders budgetar och ekonomiska politik. Det är på ”tysk-franska informella möten” som EU:s beslut fattas menar Elmbrant. Men även Frankrikes regering får finna sig i att Tyskland är den klart domine­rande makten. Den tyska kapitalismen, som gynnats av euron, har kunnat stärka sin ställning i Europa på andra länders bekost­nad. Ett av skälen till eurokrisen är att ländernas ekonomier inte har konvergerat (närmat sig var­andra) utan har glidit isär. Det i sin tur undergräver varje strävan efter en finans- och penningpolitik som ska passa alla.

Det är i kampen mot stålbaden som fröet till ett annat Europa gror. ”I Sydeuropa håller en ny, brokig vänster på att formas i ­demonstrationer, aktioner och ständiga samtal. Samtidigt är vi många som undrar var Europas socialdemokrater och socialister håller hus mitt i den djupaste kris som drabbat Europa sedan andra världskriget.”
Europas socialdemokratiska politiker står bakom stålbaden. Det gör även de socialdemokrater från Spanien, Portugal, Grekland och Frankrike som säger sig representera ”socialistiska” partier.
Eftersom Elmbrant ännu är socialdemokrat, om än väldigt kritisk mot dagens S-politik, vill han inte erkänna att i många fall är det just socialdemokratiska politiker som har gått i bräschen för stålbaden. Greklands PASOK-regering är bara ett exempel. I Portugal och Spanien var det ”socia­listiska” regeringar som lanserade de första stora krispaketen och numera är den irländska regeringen, som leds av socialdemokratiska Labour, trojkans kelgris o s v.
Icke desto mindre menar Elm­brant att åtminstone brittiska Labour och den tyska socialdemokratin ”ansträngt sig för att slippa ur marknadskrafternas famntag”. Så är dock inte alls fallet. Brittiska Labour stödjer fullt och fast den nuvarande regeringens stålbad, som påbörjades av det extremt marknadsvänliga Labour, och det var den tyska socialdemokratin som genomförde den låglönemarknad (Agenda 2010) som nu ska bli hela EU:s.
Den europeiska socialdemokratin har blivit borgerlig och underordnat sig marknadens dikta­tur. Arbetarnas och ungdomens kamp mot stålbaden har åskådliggjort den enorma klyfta som finns mellan vanliga människor och S-etablissemanget. Och den klyftan växer hela tiden.

Det behövs en ny vänster – nya arbetarpartier och demokratiska kämpande fack – som kan ge politisk röst till kampen och organisera det alleuropeiska uppror som är nödvändigt för att stoppa stålbaden och göra slut på den kapitalistiska kris som slukar välfärden.
  • För ett demokratiskt och socialistiskt Europa!
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!