Den massiva sociala kampen vid tiden för inbördeskriget belyser viktiga frågor som kommer upp i samband med den fortsatta kampen för att få slut på rasistisk, klass-, sexuell och könsexploatering under USA- och den globala kapitalismen.Filmpremiärvisningen av Steven Spielbergs Lincoln äger rum mellan viktiga händelser och årsdagar. Den 22 september förra året markerade 150-årsdagen av den preliminära Frigörelseproklamationen, den 6 november återvaldes den första svarta presidenten, Barack Obama, till sin andra mandatperiod och den 1 januari 2013 var den 150:e årsdagen av det slutliga genomförandet av Frigörelseproklamationen. Lincoln tillkännagav den slutliga Frigörelseproklamationen som en krigsåtgärd. Den deklarerade att ”alla personer hållna som slavar” inom rebelldelstaterna ”är och skall hädanefter vara fria”.
Filmen Lincoln är delvis baserad på Doris Kearns Goodwinprisvinnande Lincolnbiografi, Team of Rivals: The Political Genius of Lincoln, som har anpassats till filmformat av den prisbelönte manusförfattaren Tony Kusher. Lincoln är regisserad av Spielberg och huvudrollerna spelas av Oscarvinnarna Daniel Day-Lewis och Sally Field.
Den har redan fått ett antal Golden Globe-nomineringar och hela 12 Oscars-nomineringar.
Lincoln fokuserar på ansträngningarna att få igenom Trettonde tillägget i slutet av inbördeskriget. Efter att ha återvalts 1864 tog Lincoln tillfället i akt att under de sista dagarna av den avgående Kongressens ”lame duck”-session få igenom tillägget. Det var inte garanterat att den skulle gå igenom, trots att Republikanerna hade en stark majoritet.
Lincoln var tvungen att handskas med oppositionen inom sitt eget kabinett, sitt parti, samt var tvungen att vinna stöd från en del inom Demokraterna (som var slavägarnas huvudparti). Filmen avser helt klart att belysa Lincolns talanger som en politisk ledare under en krisperiod. Filmen försöker också humanisera Abraham Lincoln, som led av depressionsperioder som inte tas upp fullt ut i filmen. Lincolns benägenhet att berätta historier och göra liknelser för att framhäva sin ståndpunkt inför soldater och kabinettmedlemmar gestaltas fullt ut.
Bland de mest rörande och kraftfulla scenerna är med hans fru Mary Todd Lincoln, porträtterad av Sally Field, och den djupa sorgen över deras son Willies bortgång vid 11 års ålder. Bland dessa scener finns också lektillfällen med Lincolns yngre son Tad och Lincolns ansträngda relation till sin son Robert Todd Lincoln, som ville ta värvning i unionsarmén trots att Mary Todd var emot det. Robert Todd anslöt sig till unionsarmén under krigets sista veckor.
Daniel Day-Lewis är förtrollande; något som understryker hans metodiska inställning till skådespeleri. Day-Lewis blir Lincoln till kropp, själ och ande. Lincoln framstår genom Spielbergs regisserade bilder nästan som en gudaliknande figur. Filmmakarnas val att göra en film om Lincoln som karaktär i det begränsande sammanhanget av kampen för Trettonde tillägget är utan tvekan avsett att förstärka Lincolns roll i händelseutvecklingen.
Vid ett tillfälle i filmen frågar Lincoln en soldat i Vita huset ”Passar vi in i de tider vi är födda till?” och soldaten svarar ”Jag vet inte för egen del – kanske du”. Problemet här för de som fullt ut önskar uppskatta Lincolns roll i historien, är att filmmakar-nas val av händelser inte hjälper till med att ge ett heltäckande porträtt av de ”tider” som Lincoln hade att ”passa in i”.
Filmen är genom att nästan helt fokusera på att gestalta debatterna i maktens rum i Washington inte kapabel att utforska massornas roll i den historiska processen. Utan slavarna, småbönderna, arbetarna och and-ra som radikaliserades av de händelser som ledde till krigsutbrottet 1861 – och än mer så efteråt – skulle Lincoln inte ha haft någon plattform att leda ifrån. För att fullt ut förstå kvaliteterna i Lincolns ledarskap är det av avgörande betydelse att sätta hans roll i ett sammanhang av den bredare historiska processen. Det skulle ha kunnat göras under filmens första minuter. På grund av Lincolnfilmmakarnas val att tillhandahålla ett snävt fokus, utan att erbjuda ett fullständig historiskt sammanhang, framställs dock historien som något som görs av storartade människor ledda av en makt större än dem själva.
Inbördeskriget slutade i ett revolutionärt krig mot de slavägande plantageherrarna, som hade dominerat USA-politiken i årtionden innan kriget. Genom avskaffandet av slaveriet utplånades den materiella basen för deras ekonomiska och politiska makt. Denna revolution var nödvändig därför att den första amerikanska revolutionen – kriget för självständighet från Storbritannien – slutade i en kompromiss mellan den härskande kapitalistklassen i norr och slavägarplantageherrarna i söder.
På den tiden ansåg många att slaveriet var en döende institution. Med uppfinnandet av bomullsginet och den industriella revolutionens utveckling medförde dock efterfrågan på bomull en snabb tillväxt av slaveriet – och det i en betydligt brutalare form än före kapitalismen. Detta stärkte de slavägande pantageherrarna och de dominerade USA:s politik ända fram till 1860 genom sitt tvåpartisystem – Demokraterna och Whigs.
Plantageägarna var till följd av bomullens destruktiva effekter på jorden konstant på jakt efter ny jord. Detta fick dem på kollisionskurs med det snabbt växande skiktet av småjordbrukare i norr som ville ha ny jord för små ”fri jord”-lantbruk, inte stora slavplantager. Under 1854 utkämpade småbönder och slavägare ett krig i Kansas om den staten skulle vara en slavstat eller inte.
Med den snabba tillväxten av kapitalismen i norr kom de två systemen – slavsystemet och det kapitalistiska systemet med fri arbetsmarknad – allt mer i konflikt med varandra. De slavägande plantageherrarnas vägran att ge upp sin makt gjorde en revolution absolut nödvändig.
Industrialisterna var i en position att kunna leda en historisk rörelse mot slavägarna, men de var tvungna att mobilisera massorna för att kunna göra det.
Republikanska partiet lanserades 1854 på grundval av en växande demokratisk rörelse mot ”slavmakten”.
Det nya partiet drog tillsammans med småbönder och industrialister samman abolitionister och arbetarorganisationer som såg en möjlighet att bygga en mäktig rörelse för att krossa ”slavmakten” och öppna vägen för en radikal samhällsomvandling. Det republikanska programmet hade en begränsad målsättning att stoppa slavområdenas spridning, men detta var tillräckligt för att döma slavsystemet till döden.
Utöver denna opposition i norr levde slavägarna i konstant rädsla för slavuppror. Med tillväxten av slaveriet till att omfatta drygt 4 miljoner människor som arbetade i träldom blev denna rädsla ännu större. Slavägarna var helt beroende av rasistisk ideologi och en statsapparat som skoningslöst tvingade igenom deras behov, inklusive införandet av lagar mot slavflykt och undertryckandet av abolitionistisk agitation. Antidemokratiska åtgärder mot abolitionisterna spred rädsla i norr för att ”slavmakten” var ett hot mot demokratiska fri- och rättigheter.
John Browns räd mot Harpers Ferry 1859 satte igång larmklockorna, inte bara därför att den frammanade utsikterna av ett slavuppror, utan också därför att John Brown, som hade kämpat mot slavägarna i Kansas, hyllades av många radikala republikaner i norr. När Lincoln valdes till president 1860 hade slavägarna redan bestämt sig för att deras enda hopp om att kunna försvara sina intressen låg i en väpnad resning mot nordstaterna och ett utträde.
Detta var den breda historiska process som ledde till att Lincoln blev vald och till krigsutbrottet. På grundval av två antagonistiska system var konflikt och krig oundvikligt.
Något Lincoln ska ha förtjänst för var att han fyllde en historiskt nödvändig roll i kampen mot den slavägande plantageherreklassen. Slaveriets avskaffande och revolutionen var historiskt nödvändiga.
Lincolns beslutsamhet i att avskaffa slaveriet före inbördeskrigets slut var avgörande för kapitalismens utveckling under de kommande decennierna. Detta ledde också till framväxten av en mäktig arbetarklass, den enda klass i historien som är kapabel att upprätta ett verkligt jämlikt samhälle.
Karl Marx och hans amerikanska allierade stödde av dessa skäl Lincoln och Unionsarmén under kriget. De argumenterade emot idén om att slaveriets avskaffande skulle leda till större konkurrens mellan arbetare och argumenterade istället för hur arbetarklassen skulle stärkas av den svarta arbetskraftens befrielse ur livegenskapen. ”Arbetet i vitt skinn kan aldrig befria sig självt så länge arbetet svart skinn är brännmärkt”, skrev Marx i Kapitalet.
Patrick Ayers
Eljeer Hawkins
Socialist Alternative
(CWI:s sympatisörer i USA)
