Stockholms Vänsterallians en nödvändig fläkt

Denna artikel är en del i Offensivs valanalytiska artikelserie. Fler artiklar finns att läsa här:

• Hur kunde S missa målet? av Elin Gauffin
• SAV försvarade mandaten i Luleå och byggde partiet! av Jonas Brännberg
• Stockholms Vänsterallians en nödvändig fläkt av Mattias Bernhardsson
• Valet – ett bakslag för SD-rasisterna av Per Olsson
• Vänsterpartiet ökade mest i valet av Per Olsson

Stockholms Vänsterallians (SVA) genomförde en av de mest synliga valkampanjerna i Stockholm. Det räckte inte till mandat i stadshuset. Men det radikala valsamarbetet mellan tre vänsterpartier var en frisk och nödvändig fläkt i ett val som i stort sett stod mellan blåbrun rasism och rödgröna nedskärningar.

Av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

Bara ett halvår innan valdagen gick tre partier samman i ett gemensamt valalternativ i Stockholms kommunval: Stockholms Vänsterallians. Socialistiskt Alternativ, Feministerna (F!) och Framtidens Vänster enades bakom en djärv idé att utmana de etablerade ”rödgröna” partierna – som på riksplanet kapitulerat politiskt på område efter område och i Stockholm deltagit i det ”rödgröna” styrets nedskärningar. Bakom parollen ”Ut med karriäristerna, in med aktivisterna!” ville Stockholms Vänsterallians påbörja bygget av en ny och kämpande vänster, ett arbete som fortsätter.

De många hundratals diskussionerna med folk på gator och torg är otroligt betydelsefulla och lärorika. För egen del tar jag med mig många insikter efter samtal jag haft under valkampanjen:

”Är ni till vänster om vänstern? Det är ju det jag har letat efter!”.

”Jag trodde aldrig skulle höra om att tre vänsterpartier går ihop, vad kul!”

”Upplyftande att ni tar upp om ägandet, gemensamt och demokratiskt ägande.”

”Ni har ju rätt! Men det blir nog en röst på V eller MP ändå. Fortsätt kämpa!”.

Många väljare tog väl emot SVA:s fråga om att göra Stockholm till en ”motståndskommun”: att vägra genomföra den blåbruna regeringens rasistiska politik (som angiveri av flyktingar eller att dra in papperslösas försörjningsstöd). Vi fick också stort gehör för att stoppa skolnedläggningarna (det rödgröna styret har redan stängt/är på väg att stänga fyra grundskolor och 116 förskolor) – att lägre elevkullar skulle leda till mindre barngrupper istället. Vi var det enda alternativet som krävde hyressänkningar (hyrorna har höjts med 25 procent i Stockholm sedan år 2020), att allmännyttan ska bli allmännyttig igen och att privatiserade bostäder ska återtas i gemensam ägo. 

Lika mycket stöd fick vi för idén om att öppna kommunala matbutiker utan vinstintresse för att utmana matjättarnas höga priser som bidrar till att driva upp de växande klassklyftorna, eller för våra krav på att bevara Stockholms grönområden och skogar som styret vill bygga bort – som Nytorpsgärdet, Järvafältet eller Bagisskogen – och i stället bygga om alla tusentals tomma kontorslokaler till billiga kommunala hyresrätter. Stockholms Vänsterallians vill ändra planprocessen så att den blir både demokratisk och bättre: omvänd planprocess, vilket innebär att man börjar med samrådet och låter de boende vara med och ta fram lokalisering.

Men den största skillnaden i valkampanjen var att SVA talade om behovet att bygga rörelser, om motstånd och om organisering underifrån; att bostadskampen, antirasismen, asyl- och miljörörelsen samt elevers, lågavlönades och kommunanställdas stridsfrågor skulle få ta plats i stadshuset.

Varje dag stötte vi på väljare som höll med om att S, V och MP svikit på nästan alla områden (gett upp Natomotståndet, eller inte vill riva upp försämringarna av asylrätten) och som gav deras styre i Stockholm underkänt: skenande klassklyftor, höjda hyror, skolnedläggningar, skövlade grönområden (Årstafältet, Mälarhöjdsskogen, Bredängsskogen med flera) och utpumpning av nära 100 miljoner liter orenat avloppsvatten i Östersjön för att nämna några. Men det fanns också en genuin rädsla för alternativet: att de blåbruna skulle vinna och ta över stadshuset. Sällan har jag fått så mycket stöd och ryggdunkar av folk som inte gav oss sin röst.

Under valkampanjens första veckor var Stockholms Vänsterallians nästan de enda som syntes runt om i stadens arbetarförorter. Särskilt kul var att vi kunde ha cykelfix i olika stadsdelar på söndagar, där folk både kunde få valinformation medan de kunde få cykeln lagad, den antirasistiska talarturnén icke att förglömma. Även när de stora partiernas valmaskiner kom igång i september var SVA bland de mest aktiva i många områden. 

I delar av Husby, Kista och Bagarmossen fick SVA tre procent av rösterna och i delar av Skarpnäck fyra procent. Hade det varit resultatet för hela Stockholm så hade vi blivit invalda i Stadshuset. Men Stockholm är stort och väldigt svårt att ta sig in i för nya alternativ.

Trots en försvinnande liten mediaexponering (jämfört med extremhögerns utmanarpartier, som Örebropartiet) och taktikröstning på V och MP så fick Stockholms Vänsterallians ändå 2 411 röster (i den preliminära rösträkningen, blir högre i slutreslutatet). ”Dessa röster är en enormt värdefull källa till vårt viktigaste vallöfte – att tillsammans med väljare och sympatisörer initiera proteströrelser underifrån och göra Stockholm till en motståndskommun mot rasism och klassklyftor samt för klimaträttvisa och välfärd”, skrev SVA i sitt uttalande efter valet. Uttalandet fortsätter med något hoppfullt att ta med sig: ”…där vi har våra rötter, i Stockholms fattigare och rödare arbetarförorter, har vår kampanj slagit igenom och idén om att det behövs en kraft till vänster om Vänsterpartiet mött stöd”.