De sydafrikanska gruvarbetarnas strejk är nu inne på sin tredje vecka.Nyligen avslöjades att de minst 34 gruvarbetare som dödades vid massakern vid Lonmins Marikanagruva utanför staden Rustenburg den 16 augusti sköts i ryggen av polisen.
De sköts i flykten, vilket avslöjar att polisen medvetet ljög när de sa att de sköt för att försvara sig mot anfallande gruvarbetare. Massakern var en väl-planerad attack för att krossa strejken i blod.
I måndags (den 27 augusti) medgav gruvbolaget Lonmin att ytterst få gruvarbetare har återgått till jobbet och att ingen gruvdrift är igång.
Lonmin är världens tredje största producent av platina och står för 12 procent av den globala produktionen. Gruvjätten går på knäna på grund av gruvarbetarnas strejk för en lön att leva på.
Lonmin och sydafrikanska myndigheter har gjort allt för att knäcka strejken. Massakern den 16 augusti är den värsta sedan Sharpevillemassakern 1960, då apartheidregimens bödlar dödade 69 människor i det svarta bostadsområdet Sharpeville strax utanför staden Vereeniging i Transvaal i Sydafrika.
Men som Liv Shange från Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika) berättar för Offensiv:
– ANC-regeringens våldsamma repression har bara stålsatt de strejkande Lonminarbetarna liksom tiotusentals arbetare i näraliggande gruvor. Arbetare vid flera gruvorter tillhörande Anglo American Platinum, världens största platinaproducent, har redan gått ut i korta strejker. Dessa har av allt att döma bara avblåsts tillfälligt och kraven är desamma som Lonmin-arbetarnas. Även arbetarna vid andra gruvor i Rustenburg, som hyser 80 procent av världens platina, står beredda att gå i strejk för liknande krav. I Rustenburgs bittert fattiga arbetarområden kokar det av ilska.
Strejken har avslöjat att det dominerande gruvfacket NUM (National Union of Miners) leds av byråkrater som tjänar kapitalismen. NUM:s generalsekreterare Frans Baleni, som nyligen höjde sin egen månadslön till 105 000 rand (82 600 kronor) besvarade Lonminarbetarnas krav på 12 500 rand (9 800 kronor) i månaden med att kalla på polis och militär. Gruvarbetarnas förtroende och stöd till NUM, som var emot strejken och de strejkandes krav, är nere på noll.
Kapitalisterna däremot har uppmanar etablissemanget att sluta upp bakom NUM och dess ledning.
Den sydafrikanska affärstidningen Business Day skrev i en ledare den 17 augusti: ”Att det nya facket AMCU långsamt är på väg att decimera ärorika NUM bör få väckarklockorna att ringa hos landets politiska etablissemang. NUM är en förnuftets röst som gett oss Cyril Ramaphosa [f d NUM-ledare, idag miljonär och bankman] och Kgalema Motlanthe [NUM:s förre generalsekretare, idag Sydafrikas och ANC vicepresident]. NUM hyser beundran och aktning för det privata kapitalet. Sydafrikas näringsliv måste ge NUM allt stöd i dess kamp mot AMCU-attacker.”
AMCU (Association of Mineworkers and Construction Union) är ett fack som för 12 år sedan bröt sig ur NUM. AMCU leder inte gruvarbetarnas strejk, men stödjer den och kan nu inkassera en snabb medlemstillväxt.
Strejken leds av en arbetarkommitté, som ett led i att dra med alla arbetare i kampen, oavsett facklig tillhörighet. På samma sätt leds och organiseras andra strejker i Rustenborgs gruvdistrikt och i resten av Sydafrika. Det är ett uttryck för misstron mot fackledarna och för strävan efter kampenhet.
Liv Shange berättar vidare att:
– Idag (den 28 augusti) har de 259 arbetare som greps den 16 augusti framträtt i domstol. Rapporterna om tortyr i polisförvar har bekräftats. Många av de gripna har nekats tillgång till hiv- och tbc-mediciner, som måste tas dagligen. Staten har också motsatt sig borgen.
– Efter förra veckans landssorg som regeringen utlöst, har Lonmin nu fria händer att verkställa avskedandet av de omkring 20 000 strejkande arbetarna.
– Händelserna i Marikana har inför miljoner människor avslöjat på vems sida som ANC-regeringen och dess polis, domstolar och militär står. Det är ännu oklart hur Lonminstrejken och den nuvarande kampvågen kommer att utvecklas. Bland gruvarbetarna och i gruvornas omgivningar, men också runt omkring Sydafrika och södra Afrika, finns nu ett enormt sug efter enad kamp och efter idéer som kan föra denna kamp till seger.
Per Olsson
