Flera manifestationer har hållits i runt om i Sverige mot Turkiets och Irans krig mot kurderna. Ovan från demonstrationen i Stockholm den 4 september.
Irans och Turkiets arméer har dödat hundratals i sina attacker mot södra Kurdistan (norra Irak) under de senaste veckorna. Turkiska flygangrepp har dödat upp till 160 personer i attacker mot ”rebellfästen”, medan Iran säger sig ha dödat 27 kurdiska rebeller enbart i strider som pågick under måndagen den 5 september.Den iranska armén inledde sina attacker mot södra Kurdistan den 16 juli och den turkiska staten flygbombningarna den 17 augusti. Sedan dess har 124 byar tvingats evakuera och flera civila har dödats i attackerna.
Detta är den största militära aktionen gentemot södra Kurdistan på många år. Iran har beskjutit byar med granater. Attackerna har, förutom civila offer, vållat svåra skador i de kurdiska byarnas jordbruksområden.
Den 2 september tilltog striderna mellan det iranska ”revolutionsgardet” (pasdaran) och den kurdiska gerillan. De iranska soldaterna attackerade Kani Tuyê-området i Zelê i Qendil från tre fronter. Attackerna besvarades av den kurdiska gerillan och fullskaligt krig rådde i Qendil. Iran skickade in tungt artilleri, men tog sig inte över gränsen.
Den iranska arméns militära attacker vid gränsen till södra Kurdistan pågår än, när denna artikel skrivs på måndagen den 5 september.
Turkiets militära specialstyrkor har gått in i Irak från Esendere gränsstation. Flera civila har mist sina liv som ett resultat av att Turkiet använt kemiska vapen.
Turkiet har under många år genomfört attacker mot Kandilbergen för att slå ut den kurdiska gerillan, men tidigare försök har slutat i nederlag, döda soldater och materiella förluster vilket inte har gynnat den militära propagandan.
Varje gång Turkiet har retirerat har man bränt byar, dödat civila kurder och boskap. Nu kombinerar den turkiska premiärministern Erdogan de militära operationerna med hot mot den politiska oppositionen i landet. Han säger ”att de som inte tar avstånd från terror kommer att få betala priset”.
Detta riktar sig mot de som protesterar mot kriget och inte minst mot Fred- och demokrati partiet (BDP), ett kurdiskt vänsterparti. Samtidigt har tusentals kurdiska politiker, turkiska arbetaraktivister, vänsteranhängare och kurdiska aktivister fängslats. Regeringens propaganda mot kurder har också gett det fascistiska Grå vargarna (MHP) ökat självförtroende i sina riktade attacker mot kurder inne i Turkiet.
Iran har sedan början av 1990-talet genomfört upprepade attacker mot södra Kurdistan, efter att en kurdisk federal stat utropades i norra Irak. Iran har sedan dess haft ständig militär närvaro vid gränsen.
Regimerna i Iran och Turkiet fruktar att kurderna ska få förhoppningar om självstyre och inspireras av det lilla självstyre kurderna har fått i Irak. De militära attackerna handlar om att krossa baser för kurdiska gerillor och särskilt i Turkiets fall, att peka ut en ”yttre fiende” för att avleda missnöjet inom landet.
Den iranska armén attackerar den kurdiska PJAK-gerillan och de turkiska attackerna riktas mot PKK:s styrkor. Men de två gerillatrupperna har nu närmat sig varandra.
Kommandot för HGP (Folkets försvarsstyrkor), den väpnade grenen av Kurdistans arbetarparti PKK, meddelar i ett pressmeddelande den 3 september att de kommer att strida vid PJAK:s väpnade gren HRK:s sida mot Iran.
Rättvisepartiet Socialisterna försvarar det kurdiska folkets rätt till väpnat självförsvar, men detta bör organiseras demokratiskt underifrån. Väpnat försvar måste kombineras med klassappeller till kurdiska, iranska och turkiska arbetare inne i Iran och Turkiet, om att själva ta kamp och stödja det kurdiska motståndet.
I Iran såg vi den massiva resningen från befolkningen mot regimen sommaren 2009 med uppemot tre miljoner ute på gatorna mot Ahmadinejads diktatur. I den kurdiska delen av Iran genomfördes en lokal generalstrejk mot regimen den 13 maj 2010.
I Turket satte TEKEL-arbetarna den turkiska och kurdiska arbetarklassen på dagordningen med gemensam kamp mot jobbvarsel. Det är endast en enad arbetarklass som besitter den styrka som kan skaka regimen i grunden. Detta är den kamp som kan fälla regimerna. Men den måste kopplas till ett program.
För att turkiska och iranska arbetare ska stödja den kurdiska kampen måste de också veta att dess egen säkerhet är garanterad.
Därför är hoten från Kurdistans frihetsfalkar (TAK) ett steg tillbaka och direkt kontraproduktiva. TAK skriver i ett pressmeddelande att ”Från och med idag finns inte den känslighet som vi visade mot civila och turister längre”. Vidare meddelar de att de kommer att ”göra den iranska och turkiska medborgaren… till måltavlor”.
Den iranska och turkiska arbetarklassen som själva kämpar mot respektive regimer, görs till mål-tavlor. Den typen av attacker skulle bara leda dem till att sluta upp bakom den regim de själva önskar fälla och bekämpar.
Marxister – revolutionära socialister – är motståndare till terrorism och terroraktioner mot civila. Detta kommer inte att gynna den kurdiska saken.
Den islamistiska regimen fängslar, torterar, dödar, hänger, stenar och förtrycker sin egen befolkning, men terrorattacker mot den iranska befolkningen skulle försvåra för den kraft som kan fälla regimen, den iranska arbetarklassen.
Marxister ger sitt fulla stöd till det kurdiska folkets kamp för frihet, demokrati och en egen stat om de vill det. Men vad situationen i södra Kurdistan visat, är att det enda som kan skapa genuin demokrati och frihet är kampen för socialism.
Det socialdemokratiska PUK-styret i norra Irak, som saknar ett program mot kapitalism och imperialism, utmanades själva av demonstrationer under den arabiska våren då demokratiaktivister inspirerades av resningen i Tunisien och Egypten. PUK besvarade detta med dödligt våld och massgripanden.
Vad det främst handlar om är den iranska och turkiska härskande klassens rädsla för den arabiska revolutionens påverkan på befolkningen. De vill avleda uppmärksamheten åt annat håll än den pågående klasskampen på hemmaplan. För Turkiet försvåras situationen av att avhoppade militärer nu avslöjar och vittnar om turkiska dödsskvadroner som har avrättat och torterat civila och barn för att sedan skylla på PKK.
Att de irakiska myndigheterna inte agerat trots att deras luftrum och gräns attackeras, visar att detta sker med den irakiska regimens samtycke och amerikanska administrationens godkännande.
Revolutionerna i Nordafrika visar vägen framåt för den kurdiska kampen. Tunisiens och Egyptens arbetare och fattiga har visat att även den starkaste vapenmakt kan smulas sönder när arbetarklassen sätts i rörelse.
Kristofer Lundberg
