Avtalet om förstörelse av Syriens kemiska vapen målas i Ryssland upp som en stor framgång för Ryssland och president Vladimir Putin. Den ryska regimen såg hur USA med Obama och utrikesminister John Kerry i spetsen trots allt tvekade inför ett direkt militärt anfall på Assads regim.Bakgrunden var förstås de katastrofala erfarenheterna från Irak och Afghanistan och den minst sagt skeptiska hemmaopinionen. Den osäkerhet som ytterligare infann sig när USA inte lyckades få med sig andra ”villiga” stater utnyttjades av Putin för att få till avtalet som hindrade en attack.
I svenska media framställs Ryssland som den huvudsakliga orsaken till att krigets fruktanvärda brutalitet i Syrien får fortsätta.
Ansvaret vilar dock på alla imperialistiska makter, inklusive USA, EU och regionala makter som gulfstaterna, Iran och Turkiet som gjort Syrien till ett slagfält för sina intressen.
Att Ryssland stödjer Assad handlar inte längre om några större ekonomiska intressen, till exempel att sälja vapen till den syriska regimen. Istället är Syrien brickan i ett geopolitiskt maktspel: Ryssland vill på alla sätt undvika samma utveckling som i Libyen, där Nato fick ”lillfingret” genom avtalet om att ”försvara civila”, men tog hela handen genom att genomföra en regimförändring där västallierade fördes till makten.
Syrien är också ett strategiskt viktigt land vad gäller hur olja och framförallt gas transporteras från källorna i Centralasien och Mellanöstern till Europa.
Rysslands enorma naturresurser och framförallt oljan och gasen har av Putin använts flitigt för att stärka landets intressen i omvärlden.
Avtal om utvinning och tran-sport av olja och gas har använts för att knyta länder närmare Ryssland, framförallt i Centralasien.
Striden om inflytande över den energirika regionen är intensiv, där Ryssland, Kina, USA, EU m fl länder kämpar om kontrollen.
Vid två tillfällen har gasen till Ukraina strypts efter konflikter, vilket också strypt tillförseln till Europa. Ryssland försåg 2010 Europa med en fjärdedel av dess gasbehov. Nu leder den ryska gasjätten Gazprom bygget av en ny gasledning, North Stream, på Östersjöns botten direkt från Ryssland till Tyskland för att kunna hävda ”säkrare leveranser” till Västeuropa.
Till skillnad från Sovjetunionen baseras Rysslands stormaktstatus uteslutande på dess olje- och gastillgångar, även om en militär återupprustning sker. När det blir allt mer uppenbart att olja och gas i många länder börjar ta slut har Ryssland med ”världens största oupptäcka oljereserv” en stark förhandlingsposition. Samtidigt är det en ostabil grund: Med nya krisförlopp kan energipriserna snabbt falla med förödande konsekvenser i Ryssland. Även nya (smutsiga) utvinningsmetoder såsom ”fracking” kan öka utbudet och undergräva Rysslands position som den som ”sitter på guldägget”.
Jonas Brännberg
