Under de senaste månaderna har Serbien skakats av flera strejker och blockader mot försämrade levnadsvillkor och privatiseringar. Strejkerna har ägt rum samtidigt som Internationella valutafonden (IMF), precis som i exempelvis Lettland, försöker tvinga igenom nya stora nedskärningspaket. I väntan på en ny budget har IMF stoppat vidare låneutbetalningar till Serbien.Kapitalismens globala kris har slagit hårt mot den serbiska ekonomin. I år minskar landets BNP med fem procent. I delar av Serbien har arbetslösheten stigit till 40 procent, mot 20 procent i resten av landet. Gamla industricentra har lagts i ruiner.
I våras tvingades regeringen – en koalition mellan alla större partier för-utom ultranationalisterna – att ansöka om lån från Internationella valutafonden (IMF). Tre miljarder euro beviljade IMF, men villkoret för lånet var att budgetunderskottet 2010 inte överstiger 3 procent av BNP. Sommarens strejker och den tilltagande sociala krisen har dock fått IMF att ändra detta villkor till att budgetunderskottet inte får bli större än 4,5 procent av BNP.
Men även detta betyder ett stålbad av nedskärningar, skattehöjningar och avskedanden av offentligt anställda.
Hittills har IMF bara gjort en första utbetalning av lånet på drygt 770 miljoner euro (7,8 miljarder kronor), en andra utbetalning på ungefär lika mycket ska göras först efter att regeringen i oktober presenterat sin budget för 2010.
Samtidigt växer företagens löneskulder till arbetarna. Totalt rör det sig om 1,5 miljarder euro (15 miljarder kronor), enligt officiella siffror. Orsaken till att arbetare går utan lön är regeringens vilda utförsäljningar av statliga företag. Efter att ha köpt upp företagen har de nya ägarna varken betalat lön, pensioner eller social försäkring.
Detta är bakgrunden till den senaste tidens strejker i Serbien.
”Det blev en het sommar präglad av arbetarnas missnöje. Varje dag var det i snitt 33 000 arbetare som gick ut i strejk vid 40 till 45 arbetsplatser. Främst handlade det om protester mot att löner och sociala försäkringar inte betalats ut till arbetare på företag som privatiserats”, rapporterade nyhetsbyrån IPS den 28 augusti.
En av de strejkande berättar i samma artikel att: ”Vi har blivit förrådda av de nya ägarna. Vår fabrik är en av tuentals som ruinerats efter att ha sålts ut”.
Sedan början av 2000-talet har regeringen sålt ut 1 828 statliga företag, och på säljlistan finns nu bara 300 kvar.
Privatiseringarna har skapat en roffarkapitalism utan motstycke. I vissa fall har de nya ägarna köpt företag för att tvätta svarta pengar vita. I andra fall har företagen köpts upp för att sedan så snabbt som möjligt tömmas på tillgångar utan att man betalar ut lön till de anställda. Vid en fjärdedel av alla utförsäljningar har köpet annullerats efter att de nya ägarna inte hållit vad de lovat.
De strejkande kräver inte bara stopp för privatiseringar utan reser även krav på att företagen ska återförstatligas.
”Vi började vår strejk med krav på att ägarna ska betala vad de är skyldiga oss, men nu kräver vi att de privata ägarna kastas ut”, menade en talesperson för de strejkande vid en textilfabrik i mitten av augusti.
Även om strejkvågen tycks ha ebbat ut under de första dagarna i september signalerar sommarens arbetar- protester en vändpunkt. Det är den första massrörelsen mot privatiseringar och effekterna av regeringens politik.
Den serbiska regeringen har som överskuggande mål att bli med i EU. Privatiseringarna är delvis en följd av EU-anpassningen och försöken att få status av kandidatland. Serbien har inte ens fått skicka in en ansökan om medlemskap, utan har hittills fått nöja sig med några avtal med EU.
För att utveckla kampen krävs att de olika fackföreningarna förenas i en gemensam protest mot krisen, privatiseringarna, regeringen och IMF. Regeringspartierna och de nationalistis- ka partierna är alla kapitalistiska partier.
Arbetarna behöver en egen politisk röst – ett demokratiskt och socia-listiskt arbetarparti.
Per Olsson
