Strejkvåg över Sydafrika efter fotbolls-VM

2010-09-20 13:31:03




Massiva propagandakampanjer och genuin kärlek till fotboll – arbetarklassens favoritsport före alla and­ra – lyckades delvis hålla klasskampen under isen medan fotbolls-VM pågick, men kunde inte hindra att den blev än bittrare när slutsignalen väl ljudit. Sedan VM avslutades har en ny våg av arbetarkamp brutit ut. Strejker inom en rad sektorer, samt på universitet och högskolor, har avlöst varan­dra. Och under de senaste veckorna har Sydafrika skakats av de 1,3 miljoner offentliganställdas massiva strejkrörelse. Strejken kom att höja den po- litiska medvetenheten hos många arbetargrupper.
Redan i oktober i fjol inledde fackledningarna de offentliganställdas löneförhandlingar. Syftet med den tidi- ga starten var att undvika en strejk under VM-året 2010. Men trots alla ansträngningar, framförallt från ledningen för Cosatu (Congress of South African Trade Unions, Sydafrikas största fackliga centralorganisation), gick samtalen snabbt i stå. Re- geringen var nämligen inte beredd att belöna fackens ”patriotiska hållning”, utan gav ett bud på 5,2 procent som svar på fackens krav på 15 procent.
Merparten av de offentliganställda är lärare eller vårdanställda och de såg regeringens bud som ett hån. En genomsnittlig lärarlön ligger på knappt 5 000 rand per månad (ungefär sam­ma i kronor). Hyran för en normal trerumslägenhet är ungefär 4 000 rand i månaden. Med svältlöner som dessa är bristen på lärare och sjukvårdspersonal stor.
Arbetarnas viktigaste krav var att bostadstilläggen kulle höjas från 500 till 1 600 rand i månaden. Många offentligt anställda befinner sig i ett slags bostads-limbo; för låg inkomst för att kunna få lån till att köpa en anständig bostad och samtidigt en inkomst som anses för hög för att ge tillträde till statligt subventionerade bostäder. De tvingas därför bo i slumliknande bostäder el­ler hopträngda i små hyresrum.

Efter att Cosatu-ledningen lovat att det inte skulle bli några strejker under VM, återupptogs förhandlingarna först när fotbollsfesten var över. Då hade facken prutat ned sina lönekrav till 8,6 procent och 1 000 rand i bostadsbidrag, medan regeringen erbjöd 6,5 procent och 600 rand i bostadstillägg. Flera andra fack som gått ut i strejk före VM hade snabbt slutit avtal som gav löneförhöjningar på mellan 9 och 13 procent.
Bara kostnaden för själva VM beräknas till 140 miljarder rand. Inför VM satsade regeringen väldiga summor på olika infrastrukturprojekt som skulle ”modernisera landet” och hålla ekonomin igång under krisen. Dessa projekt gynnade främst redan vinstrika byggbolag. Samtidigt har den ekonomiska politiken under president Jacob Zuma, liksom under tidi­gare ANC-regeringar, fortsatt att gyn- na i stort sett samma gamla monopol­kapitalister som under apartheid. Regeringen ser t ex genom fingrarna när hundratals miljarder rand försvinner i kapitalflykt varje år och man har sänkt skatten för storbolagen.

När Richard Baloyi, minister för den offentliga sektorn, mot den bakgrunden sedan hävdade att varenda cent extra som går till de offentliganställdas löner kommer att innebära nedskärningar på vård, skola, satsningar på de arbetslösa och fattiga, o s v, möttes han av kokande vrede.
Även om Cosatuledningen och regeringen i hemlighet redan hade gjort upp om lönehöjningar på 7 procent och 700 rand i bostads­tillägg, kunde fackledningen inte hin­dra att de offentliganställda gick ut i strejk den 18 augusti.
Klyftan mellan den tveksamma fackledningen och de ursinniga medlemmarna och den förras ovilja och oförmåga att organisera strejken gjor­de att det fanns en slags ultramilitant stämning bland arbetarna. Detta, tillsammans med regeringens kategoris­ka vägran att erkänna de vårdanställ- das strejkrätt, medförde att det gjordes vissa misstag exempelvis gällande sjukhusens minimibemanning.
Regeringen och borgerliga media använde förstås övertrampen som ammunition i en intensiv propagandakampanj mot de strejkande, som kallades ”mördare”. Trots att fackledningen fegt lämnade dessa ­anklagelser i stort sett obesvarade, hade strejken starkt stöd. De allra flesta la skulden på regeringen. Under strejken delades Sydafrika efter klasslinjer. Till och med tidningen Times skrev att ”det pågår ett krig mellan Sydafrikas klasser”. Läkarförbundet och de kommunanställdas fackföreningar upp- manade tidigt till solidaritetsaktioner och strejker. Till slut gav Cosatus ledning efter för trycket och utlyste en generalstrejk till den 2 september. Men det stannade tyvärr vid ett hot, generalstrejken blev aldrig av.
Cosatuledningen, som ingår i den styrande trepartsalliansen tillsammans med ANC (African National Con-gress) och SACP (Sydafrikas kommunistparti), står precis som sina allianspartners utan alternativ till kapitalismen.
Regeringens och Cosatuledningens gemensamma rädsla för vad en generalstrejk skulle innebära drev fram en uppgörelse. Lönerna skulle höjas med 75 procent och bostadstillägget landa på 800 rand. Fackledningen hoppades på att kunna sälja uppgörelsen till medlemmarna om man samtidigt teg om generalstrejken och lät bli att organisera den.

Men på grund av pressen underifrån och den kampvilja som utvecklats under strejken kände sig fackled- ningen tvungen att låta medlemmar­na få rösta om budet. Medlemmarna röstade nej.
Efter medlemmarnas nej, bjöd Cosatuledningen på en mycket märklig uppvisning. Först tvingades man att förkrossat rapportera avslagen som strömmade in från regionernas omröstningar – sedan kom signaler om att de ledningarna skulle skriva under mot medlemmarnas vilja, signaler som hastigt ersattes av förslag om att göra om omröstningarna, eftersom medlemmarna inte förstått de finare detaljerna i regeringens erbjudande.
Det hela slutade med att de offentliganställdas strejk avblåstes ”tillsvidare”; medlemmarna ska få tre veckor på sig att begrunda de uppenbarligen mycket invecklade ”fina detaljerna”.
Efter tre veckor var strejken alltså över, men arbetarnas kampvilja är in­te bruten. Strejken, som tvingade regeringen att sockra sitt bud, har också gett många nya bittra, politiska erfarenheter.
Strejkens demonstrationer upp-
visade ett växande ursinne, framförallt riktat mot den politiska elitens utsvävningar i kontrast mot de egna levnadsvillkoren. Under strejkens gång växte ilskan mot ANC-regering­en och misstänksamheten mot kommunistpartiet och Cosatuledningen stärktes.
Den i Sydafrika annars mer eller mindre obligatoriska ”Viva ANC”-parollen”(”Leve ANC”) avtog för att i de sista demon­strationerna utebli helt.
Democratic Socialist Movement (DSM – CWI i Sydafrika) mötte stort intresse för vår tidning och flygblad, som manade till brytning med ANC och för ett nytt socialistiskt arbetarparti. Fackledarna, inklusive Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi, tvingades också ge uttryck för stämningarna med tvetydiga attacker och hot om att inte stödja ”vissa” ANC-kandidater i nästa års kommunalval. Inför ANC:s rikskonferens i slutet av september, där också Cosatu och SA­CP deltar, är spänningarna direkt påtagliga. Cosatu-ledningen har emeller- tid inget alternativ till den nuvarande ANC-ledningen eller dess politik.

Under strejkens sista dagar var ilskan mot den egna fackledningen nästan lika stor som mot Zumas regering. (Det var främst stödet från Cosatu som gjorde att Zuma kunde bli ny ANC-ledare och sedermera president).
De offentliganställdas strejk har avslöjat att den nya regeringen är av samma ruttna kapitalistiska skrot och korn som dess hatade föregånga­re, den ANC-regering som leddes av Thabo Mbeki som kom att personifi­era nyliberalismen i Sydafrika.
Även Cosatu- och SACP-ledningarna står nu som nakna kejsare inför de organiserade arbetarna. De har försökt gömma sig bakom Zuma för att undvika de socialistiska slutsatser­na av Sydafrikas allt häftigare klasskamp. Cosatuledningens spel under täcket med regeringen har blivit uppenbart under denna strejk, vilket har retat upp många arbetare. Det är sannolikt att olika former av medlems­uppror väntar. Redan nu har en del fackklubbar fortsatt att demonstrera lokalt.
I Johannesburg jagades ledarna för NEHAWU, som främst organiserar sjukvårdsanställda, iväg av medlemmarna när de kom för att meddela att strejken avblåsts.
Det står klart att offentligstrejken blev dödsstöten för den koalition som förde Zuma till makten. I allt väsentligt var dess dagar räknade redan före strejken. Idag rasar öppna konflikter mellan de gamla bundsförvanterna och Zuma själv framstår som allt mer handlingsförlamad.
Trepartsalliansen kommer att falla samman. Hur snabbt och under vilka former är ännu oklart, men arbetarkampen går i riktning mot bildandet av ett nytt självständigt arbetarparti.

Inte bara statens utan även ANC:s klasskaraktär tydliggjordes under den­na strejk.
Över 200 strejkande greps, fler-talet med hjälp av gamla apartheidlagar. Vattenkanoner, tårgas och gummikulor användes flitigt. Samtidigt gav strejken flera varningar om allt mer auktoritära tendenser inom ANC.
Regeringen har redan godkänt en ny lag som uppmanar polisen att ”skjuta för att döda” (vilket den också ofta har gjort, senast en 25-årig kvin­na på en demonstration för rätten till bostäder i Twatwa öster om Johannesburg i juli).
Att offentligstrejken avblåstes innebar sannolikt bara en kort andhämtning innan nya klasstrider bryter ut.
Jämsides med de offentliganställda har bil- och andra metallarbetare varit ute i strejk och vunnit ordentliga eftergifter. Fler strejker är på gång, bland annat bland parlamentstjänstemän.
Många universitet lamslogs av strejker i augusti. Studenterna prote­sterade mot att tusentals hotades av avstängning från utbildningen på grund av att NSFAS (National Student Financial Aid Scheme), som tillhandahåller lån och bidrag till studen- ter från låginkomsthushåll, plötsligt hade ”slut på pengar”.

De styrandes förhoppningar om att fotbolls-VM skulle skapa en ihållande anda av gemenskap ligger lika övergivna som alla nya fotbollsare-nor som byggdes, alltmedan arbetar­klassen börjar gå ut i strid med en säl- lan skådad revanschlust.
DSM har en avgörande roll att spela i att beväpna kämpande arbetare, ungdomar, arbetslösa och fattiga med det revolutionära socialistiska program som kan utgöra grunden för den efterlängtade befrielsen från kapi-talismens mardröm.
Liv Shange
Democratic Socialist Movement (CWI i Sydafrika)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!