Bilbo Göransson har träffat Carolina Zapata Salazar, 20 år som studerar Humaniora på Valparaisos statliga universitet. Hon valdes in i kårstyrelsen i november som representant för studentföreningen Estudiantes Movilisados.– I våra aktiviteter i mars mot privata vinster i utbildningen var deltagandet svagt. Då tänkte vi att vi skulle fokusera mer på flygbladsutdelningar och mindre aktioner. Men allt skulle snart ändra sig. Rörelsen växte och snart stog vid i ledningen för en lavin. Vi beslutade att organisera två veckors studentstrejk i april som lamslog hela universitetet, och när de två veckorna var över övergick den i ockupation av samtliga fakulteter. Vi gick från fakultet till fakultet och begärde ut alla nycklar, och sedan dess har det inte varit några lektioner. Lokalerna har använts till mötesrum och aktiviteter för studenterna.
– Vi har haft problem med kommunistpartiets representanter som har agerat bromskloss. Det är ett problem eftersom Chiles Studentkonfederation CONFECH kontrolleras av kommunistpartiet. Till exempel vill de inte att vi ska ha några aktiviteter med arbetarna.
– Vår studentförening Estudiantes Movilisados har goda relationer med fackföreningen för bemanningsanställda koppararbetare – SITECO. Vi brukar hjälpa dem med möten och affischeringar till exempel. Vi organiserade en marsch tillsammans med dem till huvudstaden Santiago i juni. Gruvarbetarna marscherade i flera dagar i sträck för att komma fram. Vi hade gjort en gemensam plattform med dem för ett återförstatligande av kopparn för att betala för avgiftsfri utbildning tillgänglig för alla, och ett värdigt arbete med trygga anställningar.
– Polisen gick till angrepp mitt under en fest, slog vilt omkring sig, skjöt gasgranater mot oss, gick till chockattacker med hästar och red över flera studenter, och dränkte vår scen med vattenkanon. Jag stod dyngsur mitt på scenen men vågade inte röra mig för el-gnistorna som slog upp ur den blöta ljudutrustningen.
– Kommunistpartiets representanter som bojkottade arbetarmarscherna, såg rörelsen växa och ville direkt sätta sig i förhandlingar med högerregeringen. Men studenterna sa nej.
– Rörelsen hade börjat organisera sig i folkförsamlingar och involverat fler och fler små städer, byar och att fokusera på förhandlingar vid det tillfället kunde bara begränsninga rörelsen. Folkförsamlingarnas utvecklade ett manifest för rörelsen och därmed involvera fler.
– Vi frågade oss om det var möjligt att finansiera en avgiftsfri utbildning. Bara militären kostar skattebetalarna tre gånger mer än utbildningssektorn. En nationalisering av naturresurserna som koppartillgångarna och havet skulle också räcka.
– Men att tro att en högerregering som Piñera skulle genomföra de nödvändiga reformerna är naivt. Vad som behövs är att ett politiskt alternativ uppstår som kan utmana högerpolitiken och även det kapitalistiska systemet. En delseger mot regeringen skulle kunna vara startskottet för en sådan utveckling.
