”Framtidens Vänster måste bryta samförståndet om Iran”. Det är rubriken på en debattartikel som nyligen publicerades i nättidningen Parabol, undertecknad Framtidens Vänster-studenterna och FV Solna. I en volatil tidsperiod av ökande aggressiv imperialism är det oerhört viktigt för oss som socialister att diskutera världsutvecklingen och identifiera vägen framåt för den antiimperialistiska rörelsen. Men istället för att bidra med klarsynta perspektiv lyckas artikelförfattarna mest grumla vattnet kring vad imperialism och antiimperialism är och innebär.
Av Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ // Artikel i Offensiv
FV-studenternas linje betyder helt enkelt att de ger stöd till den iranska regimen under USA och Israels anfallskrig mot Iran. Bara några månader efter det senaste massupproret från arbetare, kvinnor och unga – som krossades av den islamistiska kapitalistiska diktaturens våld – ska socialister enligt artikeln lägga motståndet åt sidan. De skriver att “I den iranska regeringens motstånd mot imperialismen är Iran icke förtryckande” vilket innebär att “Vi avstår från att uppmana till regimsskifte (sic), särskilt i relation till länder som Iran som är offer för imperialistisk aggression”. Men vad har artikelförfattarna att säga om det systematiska hindrandet av självbestämmande i, förtryck av och militära angrepp mot Kurdistan som den iranska regimen gjort sig skyldig till tillsammans med medbrottslingarna Turkiet och den nya regimen i Syrien?
Istället för att se att arbetarklassen är internationell, att kampen är gemensam, fastnar artikelförfattarna i nationalism. De hänvisar till Lenins analys av imperialismen, men låtsas inte om att Lenin och bolsjevikerna inte alls stödde den ryska tsarregimen under första världskriget. Kampen mot kriget var för Lenin en kampfråga för arbetarklassen i Ryssland och internationellt. På samma sätt har vi marxister agerat under 2000-talet: Vi byggde rörelser mot USA:s krig i Afghanistan och Irak, utan att stödja talibanerna eller Saddam Hussein.
Artikelns huvudbudskap sammanfattas så här, att “drömma om ett annat, icke-existerande Iran är precis vad imperialisterna vill”. Så är det inte alls. USA-imperialismens dröm om en ny fruktansvärd regim i Iran – t ex som shahens – är den kompletta motsatsen till vad socialister kämpar för. Från Marx, Lenin och Trotskij hämtar vi också traditionen att stödja kamper mot förtryck – och kommentera utvecklingen – i hela världen, inte begränsa den till det land vi bor i. Framtidens Vänster-studenterna verkar argumentera för att gränserna sätter stopp och skriver: “Ett lands interna politik är inte andra länders angelägenhet och ger ingen rätt till intervention utan är enbart upp till det iranska folket att avgöra”.
De blundar för att socialister agerar internationellt, inte som “länder” utan som klass. Att inte “lägga sig i” andra delar av världen och enbart agera som “land” är stalinistisk nationalism. Det betyder att sätta fokus på regeringar och FN istället för arbetarklassens internationella kamp. Det är också stalinism att påstå att klasskampen måste läggas åt sidan när ett land är angripet. Som första världskriget visade var det arbetar- och soldatkampen i Ryssland, mot den egna regimen, som fick slut på krigets front i Ryssland vilket också blev början på slutet på hela första världskriget.
Artikeln har flera andra avgörande brister. Lenin visade hur imperialismen är kapitalistklassernas kamp om makt och resurser i hela världen, mellan konkurrerande imperialistiska makter. Dagens socialister måste också kämpa mot all imperialism, USA-imperialismen liksom den kinesiska och den ryska imperialismen. Den kinesiska regimens nykoloniala ”infrastrukturinvesteringar” med påföljande skuldfällor för fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika är som tagen direkt ur Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Putins ambitioner om att ”befria” Rysslands ”historiska marker genom militära medel” är ett direkt hån mot rätten till självbestämmande och den nationella suveränitet som artikelförfattarna säger sig otvetydigt försvara. Men FV-studenterna väljer att nämna de kapitalistiska diktaturerna i Kina och Ryssland enbart som objekt för USA-imperialismens militära operationer.
Artikeln i övrigt har rätt i sin hårda kritik mot de svenska riksdagspartierna. Den inleds med att förtydliga vilket ”samförstånd om Iran” som åsyftas i rubriken: Samtliga riksdagspartier fördömer den iranska regimen, förespråkar sanktioner mot Iran och stödjer EU:s terrorstämpling av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Detta beskrivs av artikelförfattarna, som ”imperialistiska och chauvinistiska retorik och beslut” och en form av ”hybridkrigföring”.
De ekonomiska sanktionerna mot Iran är absolut en form av ekonomisk krigföring, som drabbar befolkningen hårdare än regimen. Det påstås handla om mänskliga rättigheter, men USA-imperialismen, liksom den svenska regeringen, har inga problem att samarbeta med diktaturer som t.ex Egypten och Saudiarabien. I verkligheten handlar sanktionerna om den globala maktkampen, att gynna det egna kapitalet. Terrorstämplingen av det Islamiska revolutionsgardet (IRGC) är ett försök att pungslå regimen. IRGC uppskattas kontrollera mellan 30 och 60 procent av den iranska ekonomin genom ett nät av stiftelser och skalföretag inom telekommunikationer, byggbranschen och energisektorn. Att designera en organisation som en terrorgrupp kan leda till reseförbud, nedstängda bankkonton och hinder för internationella affärer, utöver eventuella rättsliga konsekvenser.
FV-studenterna gör rätt i att poängtera hyckleriet från ”imperialisterna” att kategorisera IRGC som terrorister ”samtidigt som de hänsynslöst bombar landet och förbereder en markinvasion”. Men för arbetare och förtryckta är beskrivningen av det Islamiska revolutionsgardet som en terrororganisation inte obefogad. IRGC utgör ungefär en tredjedel av försvarsmakten och kan beskrivas som den iranska regimens motsvarighet till nazisternas SS, SA och Gestapo i ett och samma paket. Utöver ovan nämnda ekonomiska kontroll kan IRGC tillskrivas en lång rad brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter, inklusive censur, tortyr, kidnappning, ”försvinnanden”, misshandel inklusive sexuella övergrepp och våldtäkt samt mord på tiotusentals civila ”till den iranska revolutionens försvar”. Men FV-studenterna har inte visat något intresse att vilja lyssna till politiska flyktingar från Iran i Sverige när de kritiserar stöd till den iranska regimen. För oss som socialister ligger inte vårt fokus på huruvida riksdagen fördömer eller inte, det handlar om vad vi som socialister, vänster och arbetarrörelse tycker.
Artikelförfattarna har helt korrekt identifierat den enskilt största frågan som riksdagen är enig kring: militarism och imperialism. Samtliga riksdagspartier står bakom den massiva militära upprustningen, på välfärdens och klimatets bekostnad. Sveriges medlemskap i Nato möter inget verkligt motstånd från något av riksdagspartierna, och har blivit en viktig faktor i att spetsa till spänningarna mellan de imperialistiska blocken (USA mot Kina och Ryssland). Den svenska imperialismen, pådriven av krigsprofitörer i form av den oproportionerligt stora vapenindustrin och numera sammanvävd med krigsbrottsklubben Nato, måste liksom all imperialism självklart mötas av motstånd från den organiserade arbetarklassen i en bred, allomfattande antikrigsrörelse. Ledstjärnan i det antiimperialistiska motståndet har redan visat sitt ansikte flera gånger de senaste åren i form av en massiv proteströrelse för Palestina som engagerat miljontals världen runt, och som i sitt skarpaste uttryck utvecklats till strejker, blockader av Israeliska vapentransporter, eller rentav landsomfattande generalstrejker. Dragen till sin spets kan en sådan rörelse stanna upp hela krigsmaskineriet.
Som socialister lägger vi hoppet om en rättvis värld utan krig, förtryck, exploatering och förstörelse – inte i händerna på politiker och kapitalister, utan i den oberoende organiserade arbetarklassen i alla länder. Att FV-studenterna väljer att okritiskt stödja en förtryckande kapitalistisk regim därför att den är motståndare till en annan kapitalistisk regim avslöjar tyvärr en brist på förtroende att arbetarklassens oberoende organiserade kamp kan störta det kapitalistiska systemet och ersätta det med en verkligt socialistisk värld. Kampen för verklig frigörelse från imperialismen och dess kapitalistiska grogrund kommer inte att ske mellan regimer och deras block, utan mellan klasser.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.