foto: Commons
Macron
Under de senaste två månaderna har Emmanuel Macron, som valdes till president i maj, tappat 13 procentenheter i opinionsmätningarna. Stödet till honom har rasat ned till 35 procent, vilket ger en tydlig och klar bild av den smala sociala bas han har. För varje vecka som går står det klart vilken som är hans verkliga politik; att genomföra åtgärder som gynnar storföretag, banker och rika. Det så kallade näringslivet har sin bästa representant vid rodret!
En rad kontrareformer ska på kort tid genomföras: Den nya arbetsmarknadslagstiftningens andra steg ska nu bli verklighet samtidigt som pensionärer och löntagare föreslås betala höjd skatt och bostadsbidragen minskar. Planer tas fram för att riva upp det särskilda pensionssystem som finns inom exempelvis den statliga järnvägen SNCF och för nedskärningar inom socialtjänsten samt marknadsstyrning av vård, utbildning och kommunal service.
I slutet av augusti beslöt sig Macron och premiärminister Edouard Philippe för att inte förlänga merparten av de statligt subventionerade och tidsbegränsade anställningar som har gett extra personal till den offentliga sektorn och organisationer. I ett slag förlorade 165 000 personer som jobbade på skolor, äldreboenden och i föreningar sina jobb. Detta var en massuppsägning av de som haft svårast att komma in på arbetsmarknaden – ensamstående mödrar och långtidsarbetslösa!
Macrons nya arbetsmarknadslagar skriver ett nytt kapitel i förstörelsen av arbetares rättigheter i Frankrike. År 2016, när Macron var finansminister i ”Socialist”partiets regering, provocerade de första stegen i försämringarna av arbetsrätten fram en omfattande motståndskamp, som tyvärr till slut besegrades.
De nya arbetsmarknadslagar som nu ska införas avskaffar praktiskt taget allt vad kollektivavtal heter och ersätter dem med lokala ”överenskommelser”, som möjliggör införandet av sämre villkor än det centrala avtalets.
Varsel om uppsägningar kommer också att bli mycket lättare att lägga fram. Macrons nya arbetsmarknadslagstiftning minskar också drastiskt de fackliga rättigheterna genom sammanslagningen av ett antal representativa organ på arbetsplatserna och i branscher.
Den 12 september strejkade och demonstrerade bland annat fackföreningsfederationen CGT mot Macrons attacker på arbetsrätten, som genomförs med dekret – utan en enda omröstning i parlamentet! Strejken blev en framgång med mer än 300 000 deltagare ute på gatorna i 180 städer runt om i landet. Ett betydande antal av demonstranterna var unga.
En ny strejk- och aktionsdag ägde rum den 21 september. Åtskilliga strejker och landsomfattande aktionsdagar inom olika sektorer är det inplanerat så gott som dagligen. Från den 25 september strejkar lastbilschaufförerna. På universiteten har mobiliseringar inletts. Många lokala strejker äger rum mot nedskärningar och personalbrist in-om vård och skola.
Den 10 oktober strejkar offentligt anställda. Strejken har utlysts av en stor facklig front som inkluderar fack som inte tidigare har varit överens om att gemensamt mobilisera mot Macron, som Force Ouvrière och CFDT.
Ännu kan man inte tala om en samordnad massrörelse mot Macrons politik. Men saker och ting förändras snabbt. Det står väldigt klart att den ilska som finns har börjat utvecklas till ett mer organiserat motstånd – inkluderat strejker. France Insoumise (Okuvade Frankrike), den politiska rörelsen runt Jean-Luc Mélenchon, har med 7 miljoner röster i presidentvalet och 17 parlamentsledamöter blivit den verkliga oppositionen mot både Macron och ”Socialist”partiet, den traditionella högern och Marine Le Pens Front National (Nationella Fronten).
Kommer France Insoumise att kunna svara upp mot situationen och ta tillvara de möjligheter man har?
France Insoumise har backat upp fackens aktioner och mobiliserade till demonstrationen den 23 september, men har inte tagit tillfället i akt att organisera en nödvändig bred diskussion om vilken strategi som behövs för att vinna.
Behovet av en enad front mot Macron är akut. France Insoumise kan spela en nyckelroll i att bygga en sådan front genom att kampanja för en demokratisk och kollektiv plattform tillsammans med andra vänsterpartier och fackföreningar. Situationen är väldigt laddad.
Det kärva ekonomiska läget och Macronstyrets auktoritära drag kan när som helst föra upp frågan om en generalstrejk på dagordningen.
Det finns en enorm potential att bygga såväl en mäktig rörelse mot Macron som ett nytt, massbaserat och demokratiskt parti av och för arbetarna och de unga. Behovet av ett politiskt alternativ är större än någonsin.
För att stoppa Macron behöver kampen tas till en högre nivå. Då behövs ett klart och tydligt program – ett socialistiskt program för att få slut på den kapitalistiska katastrofen – för förstatligandet av ekonomins huvudsektorer under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Detta är vad vi, Gauche Révolutionnaire (CWI), idag kampanjar för inom France Insoumise och bland arbetare och unga. ■
Het höst i Frankrike
Det har varit en vecka av massdemonstrationer, strejker och blockader mot president Macrons nya och sämre arbetsrätt, som är en frontalattack mot fackföreningarna och avtalsrätten.
Macron inför den nya ”flexibla” arbetsmarknadslagstiftningen med hjälp av fem dekret som han undertecknade den 22 september. Dagen efter demonstrerade, enligt vänsterrörelsen La France Insoumise som leds av Jean-Luc Mélenchon, uppemot 150 000 i Paris. Samtidigt genomfördes liknande demonstrationer på ytterligare 150 platser.
I måndags (den 25 september) inledde lastbilschaufförerna sin strejk med blockader av bränsledepåerna runt om i Frankrike och nya arbetarprotester följer.
Macrons stöd och popularitet rasar snabbt och han liknar allt mer en maktfullkomlig monark. Regeringens nyliberala attacker är att likna vid en social kupp.
För att besegra Macrons kapitalistiska politik krävs en fortsatt upptrappning av kampen och samordnade massaktioner, att arbetare och unga förenas i generalstrejker samt ockupationer av arbetsplatser, universitet och skolor.
– Kampen har bara startat, som Mélenchon sa i sitt tal till demonstrationen i Paris och påminde om att kampen på gatorna genom åren har besegrat både kungar och tidigare högerpresidenter.
Tvingas inte Macron till en reträtt väntar nya attacker, närmast mot pensionerna. Dessutom kan Macrons politik, om den kan genomföras, sporra andra EU-regeringar, i exempelvis Italien och Belgien, att på nytt gå till attack mot arbetsrätt och socialförsäkringar. Offensivs redaktion
