| BOK | Ondskan i Nordingrå |
| Författare | Kalle Holmqvist |
| Förlag | Murbruk Förlag |
Faktum är att ordet ”häxa” ännu inte fanns i det svenska språket på 1660-70-talet. Däremot användes ”Trollkijäring”, ”Trollpack” och ”Trolldom”. I den lilla, okända orten Nordingrå vid Höga Kusten dömdes 113 personer till döden för trolldom. Det finns inget annat ställe i Sverige där lika många dömdes. I förhållande till befolkningsmängd, det bodde ca 1 000 personer i Nordingrå på den tiden, blir siffran nästan vulgär. Tillför då också att 200, mestadels barn, vittnade i rättegångarna.
Ondskan i Nordingrå, skriven av Kalle Holmqvist, baseras på gamla rättegångspapper från 1660-70-talet. Trots att trolldomshysterin i den lilla orten var monumental finns det överraskande lite skrivet om processerna där. Antagligen eftersom ingen faktiskt avrättades. Kung Karl XI:s Trolldomskommission (!) hann läggas ner och hypen hann stillas innan straffen verkställdes.
Av de 113 dömda nekade endast 17 personer anklagelserna om att de rest till Blåkulla. Många erkände och berättade utförligt hur det hade tagit sig till Blåkulla, vilka barn de hade tagit med sig dit och vad de hade gjort där. Det viktigaste var sedan att de berättade vilka andra som varit i Blåkulla. På så sätt eskalerade mängden anklagade och mängden vittnen till dess att de innefattade hela 30 procent av invånarna i Nordingrå.
Ofta var det tiotals barn som kallades in som vittnen mot den anklagade. I början rannsakades de äldre, oomtyckta kvinnorna med dåligt rykte, men det tog inte länge innan ingen gick säker. Förutom kvinnor anklagades och dömdes både män och barn. De som vägrade att vittna fängslades.
15-årige Olle Persson från Färnsvik rannsakades efter att flera barn vittnat om att de sett honom i Blåkulla. Han vägrade att erkänna. Rätten angav att Olle ”i förstone nekade till dess han bleff satt i fängelsse, bekiände”.
Alltså att han nekade fram till dess att han fängslades. I andra fall bekräftade rätten att de ”handterades medh honom(/henne) något alfwarsampt”.
Efter det kom oftast ett erkännande.
Den givna frågan är: hur kunde detta ske? Genom åren har bönder anklagat grannar och ovänner för trolldom, men alltid sporadiskt och dödsstraff har sällan använts. Då handlade det dessutom om saker som faktiskt hade kunnat ske i verkligheten, som att någon läst en ramsa eller bett till Jungfru Maria. Anklagelserna om Blåkulla var uppenbarligen rena fantasier. Även om den kristna tron var allmänt accepterad hade bönderna fortfarande gamla bondetraditioner som antagligen dominerade stora delar av vardagen. Vidskepligheten må ha varit utbredd, men det förklarar ändå inte varför landsomfattande trolldomsprocesser bröt ut just då.
Det står klart att rättegångarna var styrda av präster och ämbetsmän. Om du inte erkände eller vittnade kom du själv att rannsakas. Och då riskerade du avrättning.
Det som ytterligare skilde de tidigare sporadiska anklagelserna om trolldom från processerna i mitten av 1600-talet var att det nu, för första gången, var sanktionerat ovanifrån. Universitetsutbildade ledde rättegångarna, Trolldomskommissionen övervakade dem och prästerna deltog i dem. Kungen tillät i extrema fall tortyr.
”Man gör det alltså alldeles för lätt för sig om man försöker förklara häxprocesserna med att obildade bönder trodde på sagor på Blåkulla. De som ledde häxprocesserna var universitetsutbildade och tillhörde samhällets s k intellektuella elit. En elit som inte alls härstammade ur den mörka medeltiden, utan tvärtom var ämbetsmän inom en ny och modern statsapparat som höll på att växa fram”, skriver Holmqvist.
Och det är antagligen det som är svaret på frågan.
”Flera forskare har lyft fram den juridiska centraliseringen och statens försök att civilisera landsbygden som en av de viktigaste orsakerna till vågen av trolldomsprocesser. Även tidigare hade kungamakten och kyrkan försökt kontrollera sin befolkning, men från mitten av 1600-talet växte en allt starkare och mer centraliserad statsmakt fram. Befolkningen skulle nu kontrolleras och disciplineras i detalj. På så sätt kan trolldomsprocessen i Nordingrå sägas spegla en sista uppgörelse i den nya politiska och religiösa maktens kamp mot ett gammalt bondesamhälle”, skriver Holmqvist sammanfattningsvis.
Ondskan i Nordingrå är värd att läsas.
Delvis för att den framförallt fokuserar på bönderna och inte på statsmakten, vilket givetvis ger upphov till en mer intressant läsning. Delvis för att den ger en väldigt levande bild av hur processerna var utformade. Men kanske framförallt eftersom den är ett väldigt välkommet bidrag till kunskapen och vetandet om vad som ändå måste betecknas som det största massmordet i Sverige under fredstid.
Anna Löfgren
