”Svarta Pantrarna kämpade för verklig folkmakt”

2012-05-05 00:14:26


1967: Svarta Pantrarna marscherade in i Kaliforniens regeringsbyggnad.

Bobby Seale, som hunnit bli 75 år, har kvar samma revolutionära energi och politiska övertygelse som när han tillsammans med de nystartade Svarta Pantrarna 1967 marscherade in i Kaliforniens regeringsbyggnad State Capitol med vapen i hand för att hindra politikerna att ändra vapenlagarna.
Här är en exklusiv intervju med den man som påverkat USA:s moderna historia.
–  Den politiska medvetenheten växte. Det var en process hos befolkningen. Vårt sociala program var det som ökade medvetenheten hos befolkningen, att de själva var tvungna att vara grunden till förändring. Organisering var nyckelfrågan.

– Svarta Pantrarna växte från 40 till 400 medlemmar. När vi marscherade in till politikernas möte när de ville ändra vapenlagarna, var vi 30 kvinnor och män med vapen i hand. Bilden spreds över hela världen, berättar Bobby Seale och håller upp affischen från händelsen.
– Vid den tidpunkten var vi bara 45 medlemmar, men ville ge en bild av att vara fler. Därför ­ledde jag aktionen och Huey P Newton deltog inte. Men när Martin Luther King mördades (1968) växte vi lavinartat till så många som 5 000 medlemmar över hela landet.
– För att få öppna en partifö­rening skulle man först komma till partihögkvarteret. Sedan skulle de sätta igång sociala program. När det var gjort kom vi och iakttog att det fungerade. Därefter blev de invalda som en del av Svarta Pantrarna. Vi hade 49 partiföreningar i hela landet.

– Hur snabbt medvetenheten ökade kan åskådliggöras genom att små barn kunde berätta om vårt tiopunktsprogram. Vårt program handlade om att öppna gratis hälsokliniker samt att ge gratis medicin och utbildning. Ge fattiga de möjligheter som regeringen och samhället förvägrade dem. Vill man förändra samhället måste man verka där man är.
– För att finansiera projekten sökte vi stöd hos olika lokala handlare. De som inte ville hjälpa till uppmanades att bojkottas. Men huvudfinansieringen till allt arbete var att sälja tidningen The Panther, det var en uppgift för alla medlemmar. Tidningen växte från en upplaga på 5 000 till 100 000 på ett år och sedan till 250 000. När jag fängslades såldes 500 000.
– Vi såg snabbt behovet av att organisera fler, att utbilda befolk­ningen och lära dem att de själva kan ta makten över sina liv. Vi hade verkliga politiska och soci­ala program som genast åstadkom förändring för ­människorna. Detta skapade en attraktionskraft för tusentals ungdomar att engagera sig.
– Jag var inbjuden att tala överallt. På universiteten talade jag på möten med studenter och efteråt bjöds jag in till dem och vi kunde sitta hela nätter och tala om behovet av organisering och om vilket politiskt program som behövdes. Vi kunde öka medvetenheten hos folk långt utanför våra egna led.

Pantrarna hade 70 procent kvinnor. Hur såg jämställdhetsarbetet ut?
– Jämställdhetsfrågan var närva­rande och vi arbetade hårt med att motverka machokultur. Men Svarta Pantrarna var inte isolera­de från det övriga samhället och visst fanns det män som hade svårt för det. Du kan inte vara emot förtryck mot svarta och sedan vara för förtryck av kvinnor. Många av de mest hängivna och duktiga medlemmarna var kvinnor. Att stärka kvinnors ­rättigheter går hand i hand med att stärka rättigheterna för andra förtryckta grupper.

Hur agerade polisen och regeringen?
– Våra sociala krav skrämde polisen, FBI och den amerikanska regeringen. Vårt sociala program var farligare än vår beväpning. Men beväpningen var nödvändig för att vi skulle kunna försvara oss och det är viktigt att betona att vår beväpning vid den här tidpunkten var helt laglig. Men när vi använde oss av ­lagen ändrade makthavarna den.
– Man måste se till vilken tid vi levde i. Vi befann oss i en situation där bröder och systrar ständigt trakasserades av polisen. En situation där rasistiska KKK (Ku Klux Klan) mördade svarta och stora delar av polismakten var en del av KKK.
– De misshandlade, mördade och förtryckte svarta p g a ­deras önskan om de mest grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheterna. Vi blev en orga­nisation som var beredda att försvara oss.
– Rätten till självförsvar har varje förtryckt grupp, säger Bobby Seale och tar fram affischen igen. En av dem på affischen, Bobby Hutton som då var 16 år gammal, mördades av polisen ett år senare.

–  Att vi bildade ett parti visade att vi ville förändra samhället. Att vi var ett parti visade också att vi insåg att det behövdes mer än en gerilla eller paramilitär organisation.
– Vår beväpning var inte uppbygget av en militär. Den var ett försvar av vårt parti och de ­svarta områdena mot KKK och polisen.
– Vi ville ställa upp i val, väljas in och genom den basen nå ut med vårt program och ändra lagarna. Genom att ta oss in i de valda församlingarna skulle vi kunna ändra de rasistiska lagarna. Vi tog upp Malcolm X:s paroll: ”The Ballot or the Bullet” (Valurnan eller kulan). Det innebar att vi ville gå till val. Vi ville att alla ­skulle få samma möjligheter att rösta, men om någon skulle förvägra oss den rätten skulle vi vara beredda att ta till vapen.

– Jag vill dock betona att vi inte såg alla poliser som våra fien­der. Man måste se skillnad på en rasistisk polis och en polis som sympatiserade med vår sak. Vid ett tillfälle när FBI skulle genomföra ett stort tillslag mot Svarta Pantrarna som de menade skulle bli dödsstöten för vår organisa­tion, var det en vit polis som stal planen och överlämnade den till oss. Vi kunde avslöja det hela och tryckte det i vår tidning på framsidan. Självklart förlorade denna polis jobbet men det han gjorde räddade livet på många av våra medlemmar. Jag jämstäl­ler hans modiga insats med de vita arbetare som, i vad som kallas den underjordiska järnvägen, hjälpte svarta slavar att fly till Kanada.

Fanns det skillnader och debatter inom Svarta Pantrarna?
– Inom Pantrarna hamnade vi snabbt i hårda ideologiska diskussioner.
– Det kom med medlemmar i Pantrarna som kallade sig ”marxist-leninister” och en dag hade det kommit upp en tavla med Stalins porträtt i vårt partihögkvarter. Jag beordrade genast att den skulle tas ned, men vissa medlemmar vägrade, berättar Bobby och är än idag märkbart irriterad över händelsen.
– Jag frågade varför vi skulle ha en tavla på Stalin, han var inte vår ledare och vi var inte stalinister. Jag hade läst och studerat och gillade inte stalinismen som system som mördade sitt folk och många verkliga revolutionärer.
– Som ordförande tog jag upp detta i centralkommittén och vann gehör. Bilden plockades ned och ersattes med en bild på Huey P Newton.
– Jag menade och menar än idag att stalinismen är socialismens antites. Svarta Pantrarnas slogan var: ”All makt åt folket”. Det handlar om klasskamp för att föra makten till folket. Inte om en statskontrollerad byråkratisk klick vars politik är socialismens motsats. Stalinismen handlar inte om makten till folket, utan om makten till byråkratin.

– Svarta Pantrarna kämpade för verklig folkmakt. En gräsrotsbaserad rörelse som skulle föra kontrollen över samhället till folkets händer i sina lokalsamhällen. Det handlar om folkmakt över ekonomin, arbetarnas kontroll över arbetsplatser och produktion och folklig samhällskontroll över polisen. Det sammanfattades kort i vår paroll ”All makt åt folket”, vilket var vad det handla­de om, säger Bobby Seale.
– Visst var vi socialister. Jag sympatiserar än idag med den demokratiska socialismen, vilket är den revolutionära socialismen. Det är den ideologin som kan bli folkets maktorgan.
– Sovjets statskontrollerade samhälle kallar jag inte socialism, jag kallar det stalinism.

I Sverige finns en debatt inom vänstern om hur man ska bekämpa rasismen, vad är er erfarenhet?
– Vi kämpade för verklig frihet och ett stopp på rasismen. Men det som utmärkte vår organisation var att vi inte bara hade ett program på papper. Vi satte den i verket. Vill du stoppa rasismen, måste du stoppa rasisterna. Det går inte bara att tala om det. Vill du stoppa rasismen måste du också gå djupare och se till rasismens kärna, var den kommer ifrån och vem som tjänar på den.

– Vi sa att vi skulle bekämpa rasismen och det gjorde vi. Vid vårt bildande gick vi ut och patrullerade gatorna. Vi övervakade polisen och hindrade dem att misshandla och trakassera svarta på grund av deras hudfärg och vi hade lagen på vår sida. Huey hade utbildat sig i juridik på universitetet och vi lärde oss lagtexter­na utantill.

Bobby Seale berättar om ett tillfälle då polisen misshandlade en man och fjorton Svarta Pantrar klev in. Han ställer sig upp och berättar inlevelsefullt om händelsen som om han åter var på plats.
– Vi ställer upp på rad, beväp­nade i våra svarta baskrar och skinnjackor. Polisen reser sig upp och beordrar oss att lämna platsen. Huey, som kan lagen ­utantill, deklarerar att så länge man befin­ner sig på behörigt avstånd har man enligt kalifornisk lag rätt att observera polisen.
– Polisen går mot Huey och frågar om hans hagelgevär är laddat. Huey ­svarar att enligt lag är det förbjudet att gå omkring med skarpladdade vapen. Polisen vill se på vapnet, men Huey förklarar bestämt att enligt lagen har ingen rätt att ta vapnet ifrån honom.
– Polisen närmar sig och fler poliser går emot dem. ”Vad betyder ditt vapen?”, frågar ­polisen. Huey svarar att han har rätt att försvara sig. Sedan laddar han vapnet och bakom honom hörs det hur tretton gevär laddas samtidigt. Polisen vänder, hoppar in i sina bilar och försvinner, berättar Bobby.
– Hela upplägget hade gåtts igenom innan. Vi provocerade inte polisen. Vi svarade bara på tilltal. Vid behov försvarar vi oss och vid en situation där de arre­sterar oss, låter vi dem arrestera oss och driver det i rätten. Det är få som vet att vi vann 95 procent av alla våra rättegångsfall.

Idag förändras den politiska medvetenheten i världen och intresset för socialism ökar i USA. Hur ser du på den nya radikaliseringsvågen?
– Den måste bygga på verklig folkmakt. Jag ger mitt fulla stöd till de bröder och systrar som kämpar mot diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern. De fattiga som fällt Gaddafi och andra. Men förändring måste bygga på folkmakt och det gör det inte idag. Folket måste fortsätta att kämpa tills de har placerat sig själva som makthavare.
– Jag stödjer mina bröder och systrar i Palestina och samarbetar nära med iranska exilgrupper i USA.

­– På frågan om radikaliseringen i USA och det ökade intresset för socialism ser jag positivt på radikaliseringen, men min fråga är: Vet de vad socialism är? Vad är socialism? Vilken typ av socia­lism?
– Occupy Movement och rörelsen 99 procent ockuperar gator och torg. Det visar på ökad medvetenhet, men kampen måste framför allt ha ett program. Vad är deras mål? Vad vill de uppnå? Vad är deras ekonomiska program? Vad är deras sociala program?
– Det behövs en organisation för att förändra samhället. Spontanitet kan vara bra för att engagera, men det håller inte i längden, förklarar Bobby Seale.
Han berättar vidare att han fortfarande är politiskt aktiv och att omkring 200 tidigare Svarta Pantrar från 1960-talet har återstartat organisationen.
– Ungdomar och projekt jag jobbar med idag handlar om att medvetandegöra samhället. Att få de unga att tro på sig själva genom sina egna intressen.
– Vi har ungdomsverksamhet med kultur, studio till unga som vill hålla på med musik. Unga som har börjat odla i liten skala och säljer till småhandlare i området.

– Vissa av arbetsplatserna i området är arbetarkontrollerade och arbetarstyrda. Men det är i för liten skala. Vad som behövs för att förändra samhället är verklig arbetarkontroll.
– Det är inte i de små butikerna som förändring föds. Det är inte där den ekonomiska makten finns. Det är inte ”småkapitalisterna” som är våra fiender. Det är de stora bolagen vi behöver kontrollera och som måste utmanas.
– Det behövs också arbete åt alla, en bostadspolitik som garanterar bostäder och tak över huvudet åt alla, rätten till skola och utbildning för att inte tala om hälsovård.
– Det rasistiska samhällssy­stemet måste rivas ned. Än idag finns det Svarta Pantrar som sitter fängslade för påstådda brott.

Kristofer Lundberg