Sydafrika: Historiskt valnederlag för ANC

2016-09-07 15:03:12


ANC förlorade stort i lokalvalen, men fortfarande har inget verkligt vänsteralternativ äntrat den politiska arenan.

I Sydafrika hölls det lokala val den 3 augusti i år, fyra år efter statens massaker på strejkande gruvarbetare i Marikana den 16 augusti 2012. Marikanamassakern och den enade, arbetarkommittéledda strejkrörelse som sedan följde blev början på en ny tid i Sydafrika, en tid av krossade illusioner om den före detta befrielserörelsen ANC och av sökande efter en ny väg ut ur den mardröm som ”frihet” under marknadens diktatur har inneburit.

Valet i Sydafrikas 278 kommuner bekräftade såväl att stödet till ANC fortsätter att rasa som att det finns ett tomrum till vänster som ännu skriker efter ett verkligt alternativ för arbetare och fattiga. Efter kommunvalet har landets politiska kris snabbt fördjupats.

Lokalvalen blev till ett avgörande nederlag för regerande African National Congress (ANC) trots att partiet sammantaget fick 54 procent av rösterna. 

Jämfört med det senaste parlamentsvalet 2014 tappade ANC åtta procentenheter och 3,3 miljoner röster. Framför allt förödmjukades ANC i fem av åtta metrokommuner (storstadskommuner) där man tappade sin majoritet. I Kapstaden har högeroppostionspartiet Democratic Alliance (DA) regerat länge, men för första gången kunde DA också deklarera sig som segrare i huvudstaden Tshwane (Pretoria) och i Nelson Mandela Bay i Östra Kapprovinsen, traditionellt ett styrkefäste för ANC.

Dessutom har DA nu lyckats bilda minoritetsregeringar i 33 kommuner, inklusive Johannesburg, med stöd av vänsteroppositionspartiet Economic Freedom Fighters (EFF). 

Även om detta är ett genombrott för DA var det långt ifrån partiets högtflygande mål. DA fick totalt 27 procent av rösterna, en ökning med tre procentenheter sedan valet 2014, men med ungefär lika många, fyra miljoner, röster. För ett parti som har satt sig målet att erövra regeringsmakten efter parlamentsvalet 2019 övertygar det inte. Särskilt mot bakgrund av ANC:s djupa förtroendekris, splittring och skandaler, som borde ha utgjort den ideala näringen för ”den officiella oppositionen”.

DA, som är ett nyliberalt högerparti med rötterna i apartheids ”vita” partier, har inte på långt när lyckats bryta så mycket ny mark som man hade hoppats på. Trots stora ansträngningar att komma bort från ”vit”-stämpeln, bland annat genom att för första gången utse en svart partiledare, är det fortfarande ett litet, och överlag välbärgat, skikt av svarta som röstar på partiet. 

”Prio nummer ett” för nya DA-­borgmästaren i Johannesburg, miljardären Herman Mashaba, är att privatisera det kommunala sophämtningsbolaget Pikitup – vilket omedelbart försatte honom i konflikt med EFF. Bråket slätades snabbt över av båda partierna, men visar hur bräckliga de nya ”ickekoalitionerna” kan komma att bli.

Det vänsterpopulistiska EFF, som knappt ett år efter bildandet blev tredje största parti i valet 2014, har inte heller lyckats fånga upp det enorma missnöjet i den utsträckning som partiet (och även många på högerkanten) hade hoppats på. 

EFF ökade sin röstandel med en procentenhet till åtta procent sammanlagt, inte i någon av kommunerna nådde man sitt mål om att vinna majoritet och ledningen har beskrivit valet som ett nederlag.

EFF bildades av den före detta ledaren för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema efter att han hade uteslutits och som en reaktion på Marikanamassakern. Centralt i EFF:s radikala men förvirrade program är förstatligandet av gruvor, mark och banker, kryddat med radikala fraser (kompletterat med faktisk utklädning i röda ”arbetaroveraller” respektive ”hembiträdesuniformer” för manliga och kvinnliga parlaments- och fullmäktigeledamöter). 

Medan förstatligandekraven tonades ned markant under årets valrörelse, då EFF har arbetat på att framställa sig som ett ”ansvarstagande” alternativ som utländska investerare kunde satsa och lita på, skruvades de pseudoradikala fraserna upp. Inte minst blev DA måltavla som ”rasistiskt”.

Men nu har EFF ingått i en ”icke­koalition” med DA, det gamla Zulu-­nationalistiska och apartheidsamarbetande Inkatha Freedom Party (IFP) och en rad borgerliga småpartier. Partiledaren Malema beskriver ”att rösta på vita” som en ”paus” i kampen mot ”vit överhöghet och det vita monopolkapitalet” för att ”rädda landet undan kollaps” under ANC-styre.

EFF-ledningens beslut speglar dess inomparlamentaristiska förhållningssätt – för ett parti som är rött även innanför arbetar­overallen skulle att ”rädda landet” innebära att vägra stöd till något av de ärkeborgerliga partier som alla är en del av Sydafrikas problem, inte dess lösningar. Ett verkligt socialistiskt masspartis ansvar är inte att se till att det bildas stabila och starka kapitalistiska regeringar, utan att utnyttja och avslöja etablissemangets svaghet och kriser med initiativ till att organisera och mobilisera arbetare och fattiga på arbetsplatser, bostadsområden och gator och bygga ett enat socialistiskt alternativ starkt nog att ta upp kampen om makten.

Även om det är mycket osäkert hur bestående EFF:s stöd till DA kommer att vara är det trots allt ett stöd. Det finns risk att EFF fastnar i rollen som legitimerande stödparti. För de miljoner fattiga som dras till EFF:s radikalism har ett tillfälle gått förbi.

Samtidigt befinner sig ANC i värre sönderfall än någonsin, med president Zuma i centrum för ett inbördeskrig inom partiet. Under valrörelsen kom fraktionsstriderna i öppen dag med inte bara motstridiga uttalanden från partihögkvarteret och presidentens kontor, utan även flera lokala fall av politiska mord mellan rivaliserande parter inom partiet.

Veckorna efter valet har krisen förvärrats. I måndags ryckte ANC:s ”krigsveteraner”, MK, ut för att blockera och hota #OccupyLuthuliHouse, en demonstration ledd av unga ANC-medlemmar för att kräva Zumas avgång. Finansministern, Gordhan, står inför åtal i vad som uppfattas som en kampanj för att göra slut på hans försök att skydda statskassan mot Zuma-klickens plundringar. Den skandalomsusade Zuma värjer sig själv mot över 700 korruptionsrelaterade åtalspunkter och den fraktion som ser honom som en belastning har blivit allt mer frispråkig.

En stor del av den officiella förfäran över kampanjen mot Gordhan handlar om att han av den ekonomiska eliten ses som det nyliberala bålverket mot ekonomisk undergång. I Sydafrika, som är Afrikas största ekonomi, har BNP återigen krympt efter att ekonomin aldrig riktigt har återhämtat sig från krisen 2008-2009.

Bankrutten hos ANC och dess allianspartners – Sydafrikas kommunistparti SACP och också de sorgliga resterna av fackfederationen Cosatu – tillsammans med att de stora oppositionspartierna inte erbjuder något alternativ understryker det skriande behovet av att bygga ett verkligt arbetar­alternativ. Lokalvalen har också bekräftat slutet på det så kallade Numsa-ögonblicket – chansen för det stora metallfacket Numsa att göra verklighet av sitt löfte om att bilda ett nytt arbetarparti.

Samtidigt fortsätter Sydafrika att vara ett av världens ”kamptätaste” länder, med dagliga utbrott av lokala protester i fattiga bostadsområden och en hög nivå av strejker.

Efter Marikana, som blixtbelyste gruvfackets och Cosatus svek, har fackföreningsrörelsen omgrupperats till oigenkännlighet. Sönderfallet i Cosatu har dock inte åtföljts av återskapandet av en motsvarande samlande kraft – det återstår att bygga en ny stark fackföreningsfederation. 

CWI i Sydafrika, Workers and Socialist Party (WASP), ställde inte upp i årets val för att istället kunna fokusera på sitt fortsatta ingripande i de nya kamprörelser som har växt fram det senaste året, främst Outsourcing must fall-kampanjen. WASP:s medlemmar har spelat en avgörande roll i OMF:s organisering av några av de mest utsatta arbetargrupperna genom arbetarkommittéer och spektakulära segrar – som exempelvis fasta jobb och upp till 300 procents löneökning – har vunnits i flera fall. Den nya studentrörelsen för gratis utbildning är ett annat exempel på hur nya skikt dras in i kamp. WASP har en nyckelroll att spela i båda. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!